stuckinthebieberstory

Jag skulle precis nicka till Justins fråga men jag insåg snabbt att jag satt på mig mina vita jeans som fortfarande hade de stora bruna fläckarna kvar sedan jag tappade min kaffekopp tidigare imorse. Jag kollade ner på jeansen och skymtade stora ljusbruna fläckar som omöjligt skulle kunna gå att få bort. Jag suckade tungt och mötte Justins blick. Samtidigt slog tanken mig att pappa säkerligen skulle kunna ha ett par byxor hängandes någonstans då han har en hel drös med rekvisita till sina plåtningar.
”Glöm att jag går ut med de här jeansen.” Sa jag och än en gång suckade jag tungt.
”Så farligt är det ju faktiskt inte. Fläckarna smälter in i jeansen. Om jag ska vara ärlig så ser det faktiskt ut som att det är meningen att dem ska vara där.” Sa Justin och log.
”Är det säkert?” Sa jag osäkert och kollade ytterligare än en gång ner på jeansen.
”Självklart, kom igen nu, nu drar vi!” Svarade han otåligt och öppnade glasdörren.
Vi gick ner för trapporna och ut på gatan. Klockan var ett och lunchen hade just startat för alla de kontorsnissar som höll hus här runt omkring.
Vi gick över gatan och in på Mango som är en av de dyrare restaurangerna på gatan och jag hade, glömsk som jag är, glömt be pappa om pengar till maten.
”Fuck!” Sa jag så tyst jag bara kunde för mig själv, dock hade Justin av någon anledning hört mig och kollade ny frågande på mig samtidigt som han skrattade.
”Ursäkta?” Sa han skrattandes och jag kände hur det hettade till om mina kinder.
”Jag glömde bara mina pengar, jag kommer alldeles strax tillbaka.” Sa jag och vände om för att gå tillbaka till studion igen.
”Vem har sagt att du skulle betala?” Hörde jag Justin säga då jag nästan var framme vid den stora mörka trä bruna dubbeldörren. Jag vände mig sakta om och höjde på mitt ena ögonbryn, var det här en hint om att han tänkte betala för mig?
”Kom hit, jag betalar såklart.” Sa han och sken upp i ett leende.
Eftersom jag var helt säker på att han inte skulle låta mig betala gick jag till bordet han och Scooter slagit sig ned vid.
Vi kom in på en diskussion angående dagens plåtning och vad Justin skulle använda bilderna till, vilket efter en stund klargjordes. Det var bilder som skulle användas till parfymen som han snart skulle lansera. Jag kände mig nästan lite stolt när jag insåg att jag snart skulle få synas på reklam montrar med Justin han själv.
”Jag måste ursäkta mig, jag har ett möte på Empire om tjugo minuter, så det är nog dags för mig att åka. Justin, Kenny hämtar upp dig här när du vill, det är bara att slå en signal.” Sa Scooter och reste sig upp.
”Det var kul att få träffa dig Alexia.” Sa han och sträckte fram sin hand mot mig som jag sedan mötte med min egen.
”Detsamma!” Sa jag och log brett.
Han gick sedan snabbt ut ur restaurangen och kvar satt jag och Justin, en aning pinsamt tysta. Av ren reflex lade jag på en harkling och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
”Bor du här i närheten?” Sa Justin plötsligt och bröt den pinsamma tystnaden.
”Nja, det tar tjugo minuter med bil. Om du vill så kan jag skjutsa dig var du nu ska sen, jag har ändå bilen här. Så slipper han där Kennet hämta dig.” Sa jag och log.
”Kenny, han är en av mina livvakter.” Sa han och gav ifrån sig ett gällt skratt.
Det hela resulterade i ett il rött ansikte och en generad Alexia. Varför ska jag alltid vara så glömsk när det kommer till minnet av namn?
”Hur kan det komma sig att han är din livvakt, men inte är här?” Sa jag och försökte istället ignorera det som just hänt.
”För att jag inte alltid behöver ”vaktas”, jag kan faktiskt ta hand om mig själv.” Sa han och blinkade med ena ögat mot mig.

Precis när jag skulle svara burrade min mobil till som jag lagt framför mig på bordet. ”Felicity Adams. <3” lös upp hela skärmen och jag förde snabbt upp mobilen till örat.
”Hallå?” Sa jag med mjuk röst.
”Wassup girl! Vart är du? Jag tänkte gå inom din pappas studio, jag ville bara höra om du vill följa med och äta lunch? Jag har rast nu och pallade inte stanna kvar i skolan.” Sa hon och lät andfådd då jag kunde ana att hon var ute och gick.
”Ehm… alltså… jag är på Mango redan och tänkte käka lunch här.” Sa jag och det stod still i mitt huvud, eftersom jag inte visste vad jag fick säga och inte fick säga för Justin.
”What!? Med vem då?” Sa hon och lät chockad, med tanke på att det inte är en restaurang man besöker för att äta själv på.
”Med… ehm… jus…tin.” Sa jag och kollade frågande på Justin som bara nickade förstående mot mig.
”Who the fuck is Justin, om jag får fråga? Ny pojkvän eller?” Sa hon och skrattade gällt.
”Du kan ju komma hit och göra oss sällskap istället, så kan du få träffa honom? Och nej Fel, han är inte min pojkvän…” Sa jag och blev smått röd om kinderna då Justin fnissade till samtidigt som jag nämnde den där pojkväns delen.
”Great, jag kommer om tio minuter. Puss!” Sa hon och lade på luren innan jag hunnit svara.
”Jag hoppas inte att det gör någonting att Felicity kommer hit?” Sa jag och gav Justin en osäker blick som satt och kollade på mig med ett leende.
”Absolut inte… vem är hon förresten?” Sa han frågande.
”Hon är min bästa vän… vi lärde känna varandra på dagis och har varit bästa vänner sedan dess. Men vi träffas inte lika ofta längre eftersom jag inte går i skolan.” Sa jag och log.
”Går du inte i skolan?” Sa han och höjde på båda sina ögonbryn.
”Eller alltså jo, men jag pluggar hemma istället. Det blir alldeles för mycket tidspress för mig om jag skulle gå i skolan och samtidigt jobba.” Sa jag och återigen log.
Två år efter att jag blivit anlitad av Elite Models hoppade jag av skolan och började istället med hemskolning. Eftersom jag ofta får jobb utomlands så kändes det bäst att hoppa av skolan då det annars skulle resulterat i en stor mängd frånvaro.

En kvart senare dök Felicity upp och då hon närmade sig vårt bord såg jag på henne att hon var nära på att få ett nervsammanbrott då hennes blick gått från mig, vidare till Justin. Men som alltid annars lade hon på sitt berömda pokerface och hälsade glatt på oss båda samtidigt som hon satte sig ned på en ledig stol bredvid Justin.
Jag kan inte rå för att alltid avundas min bästa vän då hon alltid ser så fräsch och ”fashion” ut, som idag till exempel då hon hade svarta tighta jeans, en vit blus och till de en svart hatt, enkelt men fräscht. Dock har jag hört många säga samma sak om mig, men såklart ser man ju ofta de dåliga sidorna framför de bra, när man granskar sig själv.
”Detta var ju oväntat.” Sa Felicity med en jobbig ton då hon satt sig till rätta.
”Oväntat, men trevligt!” Sa Justin och sken upp i ett brett leende.
”Vad gör du i New York då? Har inte du någon skiva att spela in, en parfym att lansera eller en turné att promota?” Sa Felicity på det charmiga sättet som bara hon kan.
”Haha, jo jag har väl det, men jag behöver ju inte hålla på med det 24/7, lite fritid ska man väl få kunna ha också?” Svarade han med ett skratt.
”Absolut, för en sådan hard working man som dig så förstår jag.” Sa hon och log.
Man kan väl inte säga att Felicity är ett fan av Justin, på något konstigt sätt så vet hon alltid allt om alla, det spelar ingen roll om personen i fråga är känd eller inte, hon lyckas alltid få reda på det mesta, så det förvånade mig inte att hon hade någorlunda koll på vad han höll på med.

Tiden bara rullade iväg och efter två timmar, som för den delen innehållit en massa prat om våra liv, så kände vi oss klara för att gå därifrån. Vi sa hejdå till Felicity som motvilligt var tvungen att gå tillbaka till skolan. Däremot så hade hon inte varit rädd för att fråga Justin om hans nummer och han hade glatt gett ut de. Han hade kollat frågande på mig, precis som att han väntat på att jag också skulle be om det, men på något sätt kändes det för mycket begärt och varför skulle jag ha det när vi ändå förmodligen aldrig kommer träffas igen?

Justin och jag satt nu i bilen på väg till Empire hotel där Justin för tillfället bodde under sin visit i New York. Jag har alltid den dåliga vanan att köra alldeles för fort eftersom jag tycker det är drygt när det går för sakta och ett tag såg jag att Justin satt och sneglade på hastighetsmätaren lite diskret.
”Förlåt, dålig vana.” Sa jag ursäktande och sänkte farten.
”Det är ingen fara, jag är likadan när jag kör.” Sa han och skrattade.
”Det förvånar mig faktiskt inte, alla killar är likadana när det kommer till att köra bil. Min bror är ännu värre än mig när han kör.” Sa jag och log.
”Din bror? Var det han som påstått att du har ätstörningar?” Sa han frågande.
”Ja, precis… Hugo… det är bara någonting han fått för sig, bara för att jag är kräsen med maten. Jag måste äta nyttigt eftersom jag måste hålla kroppen i god form, men jag hade gärna föredragit att leva på endast hamburgare om jag hade kunnat. Jag är inte jätteglad för grönsaker, vilket det finns överdrivet av i maten som serveras hemma.” Sa jag och suckade.
”Han bryr sig säkert bara om dig. Hur gammal är han?” Sa han och fick det hela att låta som att det inte var någon big deal.
”Två år äldre än mig, så 20. Men han håller på sådär jobbigt som bara storebröder gör.” Sa jag och försökte få Justin att förstå.
”Jag har ju aldrig haft en storebror så jag kan egentligen inte säga så mycket. Men jag slår vad om att han inte gör det för att vara elak.” Sa han och skrattade till smått.
”Förmodligen inte, men jag älskar honom ändå.” Log jag och hoppades på att samtalet skulle ta slut, då det hela bara retade upp mig.

Jag stannade utanför hotellet och Justin vände sig om mot mig för att sedan omfamna mig i en snabb men väldigt behaglig kram.
”Tack så mycket för skjutsen och tack för idag, det var jättetrevligt att få lära känna dig. Vi ses… antar jag.” Sa han och gav mig återigen det där leendet som fick mig att smälta.
”Detsamma.” Var det enda jag fick fram samtidigt som jag log brett.
Han hoppade ur bilen och inom två sekunder var han omringad av minst tjugo paparazzis som knäppte av bilder efter bilder. Paniken bröt ut inom mig och utan att kolla mig för var jag på väg ut från vägkanten, men fick stå på bromsen då en fartdåre susade förbi mig. Mitt hjärta dunkade fort och jag fick sansa mig innan jag lugnt körde därifrån.

Senare på kvällen när jag låg i sängen i mitt hyffsat stora och vita rum, hörde jag mobilen burra till på sängbordet. Smset som var från Felicity löd – Jag säger bara OMG! Justin smsade mig precis och frågade om jag ville ses på Starbucks i Brooklyn imorgon! Det ska tydligen ligga på någon creepy liten gata där, rätt avskiljt… snälla säg att du följer med? Jag vill inte åka dit själv. <3 – För en stund blev jag nästan liten avundsjuk. Kanske hade det varit mig han smsat om jag inte typiskt nog skulle vara så envis hela tiden och inte ge mitt nummer till honom eller för den delen ta hans.
- Jag kan inte förrän senare på eftermiddagen, måste plugga hela förmiddagen, ska tenta av engelskan nästa vecka. Men jag kan komma senare. Klart du klarar av att vara där utan mig i en timme eller två, right? <3 – Irritationen växten inom mig… var dem tvungna att träffas just den dagen då jag MÅSTE plugga. Visserligen skulle både mamma, pappa och Hugo iväg tidigt imorgonbitti då dem alla hade jobb att ta hand om, så jag skulle ju kunna smita ut. Imorgon var enda dagen då min privatlärare inte kunde komma då han hade ett viktigt möte, så imorgon skulle jag få sköta mina studier själv.
- Fast nu när jag tänker efter, jag kan nog skippa det imorgon. Vilken tid ska ni ses? <3 – Skickade jag snabbt därefter. –Vid ett, vi möts utanför mig halv ett och tar sedan tunnelbanan tillsammans dit. Love you for doing this! <3 – Hur kunde det komma sig att Justin verkade ha all tid i världen åt att träffa någon som han aldrig träffat tidigare? Hade han inte en del grejer att ta hand om nu när han var här? Jag beslutade mig för att inte tänka på det mer eftersom jag förmodligen gjorde det av ren avundsjuka.