stuckinthebieberstory

Jag skulle precis nicka till Justins fråga men jag insåg snabbt att jag satt på mig mina vita jeans som fortfarande hade de stora bruna fläckarna kvar sedan jag tappade min kaffekopp tidigare imorse. Jag kollade ner på jeansen och skymtade stora ljusbruna fläckar som omöjligt skulle kunna gå att få bort. Jag suckade tungt och mötte Justins blick. Samtidigt slog tanken mig att pappa säkerligen skulle kunna ha ett par byxor hängandes någonstans då han har en hel drös med rekvisita till sina plåtningar.
”Glöm att jag går ut med de här jeansen.” Sa jag och än en gång suckade jag tungt.
”Så farligt är det ju faktiskt inte. Fläckarna smälter in i jeansen. Om jag ska vara ärlig så ser det faktiskt ut som att det är meningen att dem ska vara där.” Sa Justin och log.
”Är det säkert?” Sa jag osäkert och kollade ytterligare än en gång ner på jeansen.
”Självklart, kom igen nu, nu drar vi!” Svarade han otåligt och öppnade glasdörren.
Vi gick ner för trapporna och ut på gatan. Klockan var ett och lunchen hade just startat för alla de kontorsnissar som höll hus här runt omkring.
Vi gick över gatan och in på Mango som är en av de dyrare restaurangerna på gatan och jag hade, glömsk som jag är, glömt be pappa om pengar till maten.
”Fuck!” Sa jag så tyst jag bara kunde för mig själv, dock hade Justin av någon anledning hört mig och kollade ny frågande på mig samtidigt som han skrattade.
”Ursäkta?” Sa han skrattandes och jag kände hur det hettade till om mina kinder.
”Jag glömde bara mina pengar, jag kommer alldeles strax tillbaka.” Sa jag och vände om för att gå tillbaka till studion igen.
”Vem har sagt att du skulle betala?” Hörde jag Justin säga då jag nästan var framme vid den stora mörka trä bruna dubbeldörren. Jag vände mig sakta om och höjde på mitt ena ögonbryn, var det här en hint om att han tänkte betala för mig?
”Kom hit, jag betalar såklart.” Sa han och sken upp i ett leende.
Eftersom jag var helt säker på att han inte skulle låta mig betala gick jag till bordet han och Scooter slagit sig ned vid.
Vi kom in på en diskussion angående dagens plåtning och vad Justin skulle använda bilderna till, vilket efter en stund klargjordes. Det var bilder som skulle användas till parfymen som han snart skulle lansera. Jag kände mig nästan lite stolt när jag insåg att jag snart skulle få synas på reklam montrar med Justin han själv.
”Jag måste ursäkta mig, jag har ett möte på Empire om tjugo minuter, så det är nog dags för mig att åka. Justin, Kenny hämtar upp dig här när du vill, det är bara att slå en signal.” Sa Scooter och reste sig upp.
”Det var kul att få träffa dig Alexia.” Sa han och sträckte fram sin hand mot mig som jag sedan mötte med min egen.
”Detsamma!” Sa jag och log brett.
Han gick sedan snabbt ut ur restaurangen och kvar satt jag och Justin, en aning pinsamt tysta. Av ren reflex lade jag på en harkling och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
”Bor du här i närheten?” Sa Justin plötsligt och bröt den pinsamma tystnaden.
”Nja, det tar tjugo minuter med bil. Om du vill så kan jag skjutsa dig var du nu ska sen, jag har ändå bilen här. Så slipper han där Kennet hämta dig.” Sa jag och log.
”Kenny, han är en av mina livvakter.” Sa han och gav ifrån sig ett gällt skratt.
Det hela resulterade i ett il rött ansikte och en generad Alexia. Varför ska jag alltid vara så glömsk när det kommer till minnet av namn?
”Hur kan det komma sig att han är din livvakt, men inte är här?” Sa jag och försökte istället ignorera det som just hänt.
”För att jag inte alltid behöver ”vaktas”, jag kan faktiskt ta hand om mig själv.” Sa han och blinkade med ena ögat mot mig.

Precis när jag skulle svara burrade min mobil till som jag lagt framför mig på bordet. ”Felicity Adams. <3” lös upp hela skärmen och jag förde snabbt upp mobilen till örat.
”Hallå?” Sa jag med mjuk röst.
”Wassup girl! Vart är du? Jag tänkte gå inom din pappas studio, jag ville bara höra om du vill följa med och äta lunch? Jag har rast nu och pallade inte stanna kvar i skolan.” Sa hon och lät andfådd då jag kunde ana att hon var ute och gick.
”Ehm… alltså… jag är på Mango redan och tänkte käka lunch här.” Sa jag och det stod still i mitt huvud, eftersom jag inte visste vad jag fick säga och inte fick säga för Justin.
”What!? Med vem då?” Sa hon och lät chockad, med tanke på att det inte är en restaurang man besöker för att äta själv på.
”Med… ehm… jus…tin.” Sa jag och kollade frågande på Justin som bara nickade förstående mot mig.
”Who the fuck is Justin, om jag får fråga? Ny pojkvän eller?” Sa hon och skrattade gällt.
”Du kan ju komma hit och göra oss sällskap istället, så kan du få träffa honom? Och nej Fel, han är inte min pojkvän…” Sa jag och blev smått röd om kinderna då Justin fnissade till samtidigt som jag nämnde den där pojkväns delen.
”Great, jag kommer om tio minuter. Puss!” Sa hon och lade på luren innan jag hunnit svara.
”Jag hoppas inte att det gör någonting att Felicity kommer hit?” Sa jag och gav Justin en osäker blick som satt och kollade på mig med ett leende.
”Absolut inte… vem är hon förresten?” Sa han frågande.
”Hon är min bästa vän… vi lärde känna varandra på dagis och har varit bästa vänner sedan dess. Men vi träffas inte lika ofta längre eftersom jag inte går i skolan.” Sa jag och log.
”Går du inte i skolan?” Sa han och höjde på båda sina ögonbryn.
”Eller alltså jo, men jag pluggar hemma istället. Det blir alldeles för mycket tidspress för mig om jag skulle gå i skolan och samtidigt jobba.” Sa jag och återigen log.
Två år efter att jag blivit anlitad av Elite Models hoppade jag av skolan och började istället med hemskolning. Eftersom jag ofta får jobb utomlands så kändes det bäst att hoppa av skolan då det annars skulle resulterat i en stor mängd frånvaro.

En kvart senare dök Felicity upp och då hon närmade sig vårt bord såg jag på henne att hon var nära på att få ett nervsammanbrott då hennes blick gått från mig, vidare till Justin. Men som alltid annars lade hon på sitt berömda pokerface och hälsade glatt på oss båda samtidigt som hon satte sig ned på en ledig stol bredvid Justin.
Jag kan inte rå för att alltid avundas min bästa vän då hon alltid ser så fräsch och ”fashion” ut, som idag till exempel då hon hade svarta tighta jeans, en vit blus och till de en svart hatt, enkelt men fräscht. Dock har jag hört många säga samma sak om mig, men såklart ser man ju ofta de dåliga sidorna framför de bra, när man granskar sig själv.
”Detta var ju oväntat.” Sa Felicity med en jobbig ton då hon satt sig till rätta.
”Oväntat, men trevligt!” Sa Justin och sken upp i ett brett leende.
”Vad gör du i New York då? Har inte du någon skiva att spela in, en parfym att lansera eller en turné att promota?” Sa Felicity på det charmiga sättet som bara hon kan.
”Haha, jo jag har väl det, men jag behöver ju inte hålla på med det 24/7, lite fritid ska man väl få kunna ha också?” Svarade han med ett skratt.
”Absolut, för en sådan hard working man som dig så förstår jag.” Sa hon och log.
Man kan väl inte säga att Felicity är ett fan av Justin, på något konstigt sätt så vet hon alltid allt om alla, det spelar ingen roll om personen i fråga är känd eller inte, hon lyckas alltid få reda på det mesta, så det förvånade mig inte att hon hade någorlunda koll på vad han höll på med.

Tiden bara rullade iväg och efter två timmar, som för den delen innehållit en massa prat om våra liv, så kände vi oss klara för att gå därifrån. Vi sa hejdå till Felicity som motvilligt var tvungen att gå tillbaka till skolan. Däremot så hade hon inte varit rädd för att fråga Justin om hans nummer och han hade glatt gett ut de. Han hade kollat frågande på mig, precis som att han väntat på att jag också skulle be om det, men på något sätt kändes det för mycket begärt och varför skulle jag ha det när vi ändå förmodligen aldrig kommer träffas igen?

Justin och jag satt nu i bilen på väg till Empire hotel där Justin för tillfället bodde under sin visit i New York. Jag har alltid den dåliga vanan att köra alldeles för fort eftersom jag tycker det är drygt när det går för sakta och ett tag såg jag att Justin satt och sneglade på hastighetsmätaren lite diskret.
”Förlåt, dålig vana.” Sa jag ursäktande och sänkte farten.
”Det är ingen fara, jag är likadan när jag kör.” Sa han och skrattade.
”Det förvånar mig faktiskt inte, alla killar är likadana när det kommer till att köra bil. Min bror är ännu värre än mig när han kör.” Sa jag och log.
”Din bror? Var det han som påstått att du har ätstörningar?” Sa han frågande.
”Ja, precis… Hugo… det är bara någonting han fått för sig, bara för att jag är kräsen med maten. Jag måste äta nyttigt eftersom jag måste hålla kroppen i god form, men jag hade gärna föredragit att leva på endast hamburgare om jag hade kunnat. Jag är inte jätteglad för grönsaker, vilket det finns överdrivet av i maten som serveras hemma.” Sa jag och suckade.
”Han bryr sig säkert bara om dig. Hur gammal är han?” Sa han och fick det hela att låta som att det inte var någon big deal.
”Två år äldre än mig, så 20. Men han håller på sådär jobbigt som bara storebröder gör.” Sa jag och försökte få Justin att förstå.
”Jag har ju aldrig haft en storebror så jag kan egentligen inte säga så mycket. Men jag slår vad om att han inte gör det för att vara elak.” Sa han och skrattade till smått.
”Förmodligen inte, men jag älskar honom ändå.” Log jag och hoppades på att samtalet skulle ta slut, då det hela bara retade upp mig.

Jag stannade utanför hotellet och Justin vände sig om mot mig för att sedan omfamna mig i en snabb men väldigt behaglig kram.
”Tack så mycket för skjutsen och tack för idag, det var jättetrevligt att få lära känna dig. Vi ses… antar jag.” Sa han och gav mig återigen det där leendet som fick mig att smälta.
”Detsamma.” Var det enda jag fick fram samtidigt som jag log brett.
Han hoppade ur bilen och inom två sekunder var han omringad av minst tjugo paparazzis som knäppte av bilder efter bilder. Paniken bröt ut inom mig och utan att kolla mig för var jag på väg ut från vägkanten, men fick stå på bromsen då en fartdåre susade förbi mig. Mitt hjärta dunkade fort och jag fick sansa mig innan jag lugnt körde därifrån.

Senare på kvällen när jag låg i sängen i mitt hyffsat stora och vita rum, hörde jag mobilen burra till på sängbordet. Smset som var från Felicity löd – Jag säger bara OMG! Justin smsade mig precis och frågade om jag ville ses på Starbucks i Brooklyn imorgon! Det ska tydligen ligga på någon creepy liten gata där, rätt avskiljt… snälla säg att du följer med? Jag vill inte åka dit själv. <3 – För en stund blev jag nästan liten avundsjuk. Kanske hade det varit mig han smsat om jag inte typiskt nog skulle vara så envis hela tiden och inte ge mitt nummer till honom eller för den delen ta hans.
- Jag kan inte förrän senare på eftermiddagen, måste plugga hela förmiddagen, ska tenta av engelskan nästa vecka. Men jag kan komma senare. Klart du klarar av att vara där utan mig i en timme eller två, right? <3 – Irritationen växten inom mig… var dem tvungna att träffas just den dagen då jag MÅSTE plugga. Visserligen skulle både mamma, pappa och Hugo iväg tidigt imorgonbitti då dem alla hade jobb att ta hand om, så jag skulle ju kunna smita ut. Imorgon var enda dagen då min privatlärare inte kunde komma då han hade ett viktigt möte, så imorgon skulle jag få sköta mina studier själv.
- Fast nu när jag tänker efter, jag kan nog skippa det imorgon. Vilken tid ska ni ses? <3 – Skickade jag snabbt därefter. –Vid ett, vi möts utanför mig halv ett och tar sedan tunnelbanan tillsammans dit. Love you for doing this! <3 – Hur kunde det komma sig att Justin verkade ha all tid i världen åt att träffa någon som han aldrig träffat tidigare? Hade han inte en del grejer att ta hand om nu när han var här? Jag beslutade mig för att inte tänka på det mer eftersom jag förmodligen gjorde det av ren avundsjuka.

New Yorks gator en morgon då man har bråttom är inte lätt att handskas med, lita på mig, jag är van. Eftersom jag bott i staden enda sedan barnsben är jag alltid beredd på vad som väntar mig så fort jag sätter foten utanför dörren. Dock verkar det alltid vara lite mer trafik då man just ska ha bråttom, en morgon som denna hade jag verkligen inte tid med slö gående bilar och människor som tvunget skulle springa över övergångsstället fast det var rött för dem att gå. Jag tror till och med att jag en gång höll på att köra över en gammal dam som endast hade ögon på den frestande cupcake butiken på andra sidan gatan.

Jag har väl egentligen bara mig själv att skylla eftersom jag försovit mig en hel halvtimme i morse. Pappa skulle bli rasande på mig för att jag kom för sent till plåtningen. Plåtning? Jobbar jag på en plåt fabrik? Nej inte riktigt. Modellyrket har varit en del av mig sedan jag var 10 år gammal. Min pappa jobbar som fotograf och är en av de mest eftertraktade fotograferna i staden. Det är honom jag har att tacka för där jag är idag. Jag jobbar för den stora modellagenturen Elite Models. Min modellkarriär började som sagt när jag var tio då jag fotograferades för H&M’s barnkläder, då min pappa kände någon i branschen som ordnade så att jag fick vara med. Fyra år senare upptäcktes jag utav en scout när jag och mamma var ute på stan för en shoppingrunda. Han hade bett mig skapa en portfolio som jag sedan skulle skicka till honom. Pappa och jag ordnade under tre veckor en bra och användbar portfolio som jag skickade till scouten. En månad senare blev jag kontaktad utav Elite Models som sades göra ett undantag då dem inte anlitar modeller under 16 år. Sedan dess har jag jobbat för dem och man kan väl nästan säga att jag svävar på rosa moln, ibland i alla fall...

Från lägenheten där jag och min familj bor, tar det ungefär tjugo minuter att köra till studion, studion som min pappa för den delen äger.
När jag hade tio minuter kvar av bilresan ringde plötsligt min mobil. Med dagens moderna bilteknik, klickade jag bara på en knapp på ratten och på en skärm snett framför mig lös ”Daddy. <3” upp.
”Alexia Penelope Simmons, får jag fråga vart du håller hus?” Sa min pappa strängt. Som ni alla säkert vet, när föräldrar säger både för-, andra- och efternamn så är det serious.
”Jag är där om tio minuter, du vet lika väl som mig att trafiken klockan åtta på morgonen inte är att leka med.” Sa jag menande och jag kunde höra honom sucka högt.
”Stressa inte, jag vill gärna att du kommer hit hel. Men snälla gumman, försök komma i tid nästa gång. De andra har redan kommit.” Sa han lugnt.
”De andra? Vad är de som du vet som inte jag vet?” Sa jag och förstod inte alls vad han pratade om. Var det inte meningen att dagens plåtning bara skulle inkludera mig som modell och pappa som fotograf?
”Ja, men det berättade jag ju för dig igår? Justin Bieber? Eller berättade jag inte det?” Sa han och han lät fundersam.
”Ha-ha, där fick du mig nästan. Men pappa, jag kan inte prata längre. Jag kommer alldeles strax. Puss!” Sa jag och tryckte av pappa snabbt, då jag behövde koncentrera mig i en av de stora och mycket få rondeller i stan.

Efter många alldeles för barnförbjudna svordomar hade jag nu äntligen fått till en någorlunda bra fickparkering utanför studion. Jag hoppade stressat ut ur den svarta Range rovern (vill bara påpeka att jag lånat den utav pappa då han konstigt nog cyklat till studion denna dag) och jag var snart uppe på byggnadens andra våning där studion låg. Blåsten ute idag hade våldtagit mitt hår vilket gjorde att de stod åt alla håll när jag öppnade den stora glasdörren som ledde in till en stor vit hall. Doften i studion har alltid och kommer alltid att förbli speciell, den luktar nymålat, kaffe, hårprodukter och lite utav något träslag som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag gjorde min dagliga instagramrutin på mobilen samtidigt som jag gick med snabba steg in till ett lite mindre sällskapsrum som låg i anslutning till hallen på höger sida. Av ren reflex slängde jag min svarta Alexander Wang väska på bordet och gick bort till kaffekokaren för att hälla upp lite gott morgonkaffe som jag behövde för att komma igång. När jag sedan vände mig om för att sätta mig ned i en av de gråmelerade tygsofforna tappade jag först och främst andan och därefter min kaffekopp som gick i tusen bitar. Kaffet som stänkt upp på mina vita jeans, brände igenom tyget och jag gjorde en fruktansvärd grimas men hejdade mig snabbt då JUSTIN BIEBER!? och en annan man med ett ryck reste sig upp ur soffan och kom fram till mig med en stor bunt papper.
”Shit, hur gick det?” Sa Justin då han stod framför mig med en chockad blick.
Jag å andra sidan fick inte fram ett enda ord, jag bara stod där som ett fån och bara stirrade på denna extremt snygga varelse som uppenbarat sig mitt framför mig.
Pappa hade alltså inte skämtat när han sagt att Justin Bieber var här. Men ni måste ändå förstå varför jag inte trodde på honom? Varför i hela världen skulle han välja just min pappa som fotograf? Eller underskattar jag min pappa ALLDELES för mycket när det kommer till hans arbete av fotografier?
”Hallå? Alexia, gumman?” Sa min pappa som otåligt försökte få kontakt med mig.
Jag skakade på mitt huvud och kom tillbaka till verkligheten. Framför mig kunde jag endast se sex ögon som stod och stirrade på mig. Pappa, Justin och någon annan man jag inte visste namnet på.
”Du kanske ska sätta dig ned en stund?” Sa mannen jag fortfarande inte kunde namnet på. Utan att säga något gick jag till en av sofforna och satte mig ned med en duns. Pappa kom fram till mig med ett glas vatten och satte sig sedan ned bredvid mig. Justin och den andra mannen anslöt sig till oss i soffan mitt emot.
Jag tog en klunk vatten och kollade frågande på pappa.
”Du trodde jag skämtade när jag sa att Justin skulle komma, ellerhur?” Sa han och försökte hålla sitt skratt inom sig.
”Du kan inte klandra mig, om jag sagt att Barack Obama skulle komma på middag hade du aldrig trott på mig.” Sa jag och kollade menande på min pappa.
”Bra jämförande där.” Påpekade Justin och såg nöjd ut på andra sidan det gråa granitbordet.
”Men gumman, jag nämnde det för dig igårkväll när vi åt kvällsmiddag, kommer du inte ihåg det?” Sa han och la på ett jobbigt flin.

”Hur ska jag kunna ha lagt det på minnet när de enda jag kunde koncentrera mig på var Hugos extremt irriterande påhopp om att jag har en ätstörning?” Sa jag irriterat.
Jag kunde se att pappa blev generad och gav ifrån sig en harkling.
”Storebröder… ni vet hur det är.” Sa pappa samtidigt som han kollade på Justin och den andra mannen.
”Tyvärr inte.” Sa dem båda i kör och skrattade till. Jag kunde inte låta bli att skratta med dem eftersom det var så lätt att se när pappa sattes i en jobbig situation.

”Vi kanske ska börja om från början med tanke på att det inte gick så bra sist… Jag heter Justin, trevligt att träffa dig.” Sa Justin till mig då han och jag satt bredvid varandra i make-up båset, då vi höll på att bli sminkade inför plåtningen.
”Trevligt att träffa dig med Justin. Jag heter Alexia, men du kan kalla mig Alex.” Sa jag och gav ifrån mig ett fånigt flin som jag alltid gör när jag blir nervös.
”Så du trodde alltså din pappa bara skämtade med dig när han sa att jag skulle hit?” Sa han och log ett leende som nog fick vilken tjej som helst att smälta.
”Så kan man väl uttrycka det ja. Men kom igen, hur skulle jag kunna veta att han menade allvar?” Sa jag och suckade.
Jag har många gånger under min modellkarriär fotograferats med kända människor. Jag tycker det är kul att fotograferas med andra människor oavsett om dem är kända eller inte. Men att jag idag skulle fotograferas med en av världens mest kända artister hade jag inte förberett mig på. I dagens samhälle går det inte att undvika Justin Bieber. Alla vet vem han är och han dyker upp överallt och ingenstans, i tidningar, på internet, på tv reklamer, på reklamskyltar över hela staden mm. Självklart visste jag vem han var och vilka låtar han gjort, men mer visste jag inte.
”Du får helt enkelt börja lita på din pappa mer i framtiden.” Sa han och skrattade till.
”Tack för tipset!” Sa jag sarkastiskt och skrattade med honom.

Plåtningen hade gått över förväntan väldigt bra och pappa uttryckte under hela tiden frasen ”Ni är fantastiska tillsammans”. Jag och Justin hade båda försökt ignorera det faktum att det pappa sa faktiskt kunde misstolkas och gjorde bara vårt jobb.
När vi var klara kom Justin plötsligt fram till mig när jag stod i sällskapsrummet och gick igenom dagens twitterinlägg på mobilen.
”Jag och Scooter hade tänkt gå till Mango mitt över gatan för att ta någonting att äta. Du och din pappa vill inte följa med?” Sa han och log det där smältande leendet.
Jag höll för en stund på att tappa min haka men sansade mig snabbt och rätade på min rygg. Jag kunde knappt själv förstå att jag blev tillfrågad av Justin Bieber om jag ville gå och äta lunch med honom och mannen jag nu visste namnet på, Scooter.
”Ja, men ja, ja, absolut! J-jag ska bara gå och prata med Conrad, eller, jag menar, pappa, om han vill följa med. Vänta här!” Stammade jag fram på ett eller annat sätt och gick med snabba steg in i studion där pappa satt framför sin dator och gick igenom dagens bilder.
”Pappa, Justin undrar om vi vill följa med till Mango över gatan och äta lunch med honom och Scott, Scootie, eller vad han nu hette?” Sa jag snabbt och fick ta ett djupt andetag efteråt.
”Jag är mitt uppe i arbete just nu, jag tar någonting att äta här istället, mamma gjorde iordning lunch till mig igår kväll som jag kan ta. Men gå du gumman, vi ses där hemma sen.” Sa han och log brett mot mig innan han vände sig mot datorn igen.
Jag kunde knappt tro det själv, jag skulle alltså utan assistans från pappa nu bege mig iväg på lunch med någon jag inte kände. Att pappa ens gick med på det förvånade mig, men istället för att grubbla för mycket gick jag ut i hallen där Justin och Sca… whatever, stod och väntade på mig.
”Redo?” Sa Justin och gav mig ett brett leende.

”I’m Guiliana Rancic and this is E! News. Yesterday Taylor Coleman, who’s also Justin Biebers ex girlfriend, was spotted outside the LAX airport with a guy? But we’ve cleared some things up, the guy is gay and his name is Mario Rodruigez. The rumor says that Taylor and Mario are here in LA to celebrate Taylors best friend Julias daughter Alice, who’s turning two this year. Julia and Ryan Good hooked up three years ago and has been a couple since then. But now to the real big news… Our beloved Bieber was also spotted in LA yesterday, he has just finished his South America tour. Maybe Taylor went here to meet up with JB? People are saying that the two of them were hanging out in Argentina, where Taylor is living. Both of them are single, maybe they’re trying to reunite. Stay tuned and we will update you as soon as we know more.” Jag kunde inte låta bli att skruva upp volymen på tv’ n när den otroligt komiska nyheten på E! News kom. Jag trodde dem hade lagt mig och Justin bakom sig, eftersom vi inte träffats på två år, men jag hade tydligen fel. Julia, Ryan och Alice hade åkt iväg tidigt imorse för att besöka en djurpark långt härifrån. Alice hade fått det i födelsedagspresent av Julias föräldrar och jag blev förvånad att dem bestämde sig för att åka iväg redan dagen efter kalaset.

”Godmorning sexy.” Sa Mario som kom gåendes in i köket med tunga steg.
”Du får gärna kalla mig sexy när jag är lite mer iordninggjord.” Sa jag och skrattade till, med tanke på att jag stod i mjukisshorts, linne och håret uppsatt i en slarvig knorr.
”Du är alltid sexig Tay.” Sa han och satte sig ned på en av stolarna runt matbordet.
”På tal om något helt annat, när kom du hem inatt?” Sa jag och kollade nyfiket på honom.
”Jag har ingen aning, klockan var över fyra, helt klart… först drog jag till gayklubben H nere i stan, och där träffade jag en kille som var det snyggaste jag sett på länge. När klockan var typ tre så drog vi på efterfest hos hans gay kompis Charles och där stannade jag tills jag drog hem.” Sa han och det verkade precis som att han fick tänka efter extra noggrant för att komma ihåg.
”Blev det något hook up då?” Sa jag och satte mig ned mitt emot honom med en kopp kaffe i handen.
”Tay, du gör mig generad.” Sa han och gömde sitt huvud i sina händer.
”Kom igen, du kan berätta allt för mig.” Sa jag med en självklar röst och tog en klunk av kaffet.
”Jag säger bara… det bästa fucking knullet jag har haft.” Sa han divigt och jag kunde inte låt bli att skratta.
”Där ser man.” Sa jag och nickade med mitt huvud förvånat.
”Vi ska träffas idag.” Sa han och sken upp i ett stort leende.
”Vem ska träffas idag?” Sa jag frågande.
”Jag och Mark, killen jag träffade på H. Vi ska ta en fika i stan… om det är okej för dig då vill säga?” Sa han och kollade på mig frågande, förmodligen eftersom han var rädd att jag inte alls skulle tycka om det.
”Absolut, go ahead.” Sa jag och gjorde en chest med mina armar. Han log mot mig och gjorde en slängkyss innan han reste sig upp från stolen och ut ur köket.
”Love you!” Skrek han då han var på väg upp för trappan.
Jag sa inget tillbaka istället hade jag virkat mig in i mina tankar, som återigen bestod av Justin. Men denna gången innehöll dem bara vad som hade hänt mellan honom och mig igår. Varför gjorde jag ens som jag gjorde? Idag känns det så himla fel… jag vill inte att han ska få fel vibbar från mig, för jag är inte alls inriktad på att försöka lappa ihop vårt förhållande. Efter ett tags tänkande bestämde jag mig för att hämta mitt skrivblock, den senaste tiden har jag börjat skriva en del… det som finns i mina tankar samlas i blocket och ibland känns det faktiskt på något sätt som att jag blir av med en del av tankarna. Det är som en sorts terapi för mig, jag började med det då jag flyttade till Syd Amerika, jag hade ingen att prata med, så på så sätt lyckades jag få blocket som en sorts person som jag kunde lägga över alla problemen på.

Under tiden som jag skrev hade jag inte märkt att Justin satt sig framför mig i köket och när jag väl insåg det for en konstig känsla igenom hela min kropp.
”Shit vad du skräms.” Sa jag chockat.
”Förlåt, det var inte meningen. What’s up?” Sa han och log brett mot mig.
”Inget.” Sa jag och försökte så diskret som möjligt plocka ihop mitt block.
”Vad är det?” Sa han och kollade nyfiket på mitt block och precis när han tänkte rycka det ur mina händer reste jag mig upp från stolen för att gå och lägga det i min väska ute i hallen.
”Vad gör du här Justin?” Sa jag nästan lite smått besvärat när jag kom tillbaka in i köket igen.
”Ryan ringde och sa att dem var på väg till någon djurpark och att du skulle vara ensam hela dagen, så jag tänkte att vi kunde hitta på något.” Sa han och log.
”Mario är här så jag klarar mig.” Sa jag och fick fram ett fakeat leende.
”Jag vill inte förstöra dina planer, men jag mötte Mario i dörren när jag kom, han skulle iväg och träffa någon Mark.” Sa han och försökte se bekymrad ut.
Fan, jag kom just på att Mario berättat för mig om träffen med Mark. Jag hade verkligen ingen lust att hänga med Justin idag, inte efter det som hände igår. Jag vill att han ska förstå att det aldrig kommer bli något mellan oss igen.
”Vad hade du tänkt att vi skulle göra då?” Sa jag och jag måste erkänna att jag ändå var smått nyfiken på vad han planerat för oss idag.
”Åka hem till din mamma.” Sa han och på något sätt verkade han inte alls berörd över det han just sagt, det var precis som att han glömt att jag och min mamma är ovänner.
”Tror du på fullaste allvaret att jag skulle sätta min fot där hemma?” Sa jag och blängde frågande på honom.
”Kom igen, någon gång måste ni reda ut det. Jag vet att du vill bli vän med din mamma och hon vill likaså med dig.” Sa han och för en gångs skull lät han allvarlig.
”Hur vet du de?” Sa jag fortfarande frågande.
”För… för att jag har pratat med henne.” Sa han och kollade ned i bordet.
”Pratat med min mamma? När då?” Sa jag och tyckte det hela verkade ganska konstigt.
”Det var för ganska längesedan… eller om jag ska vara exakt så var det för två år sedan… när jag kom hem från Las Vegas efter att ha lämnat dig på sjukhuset, så åkte jag hem till dig för att be om förlåtelse, men du var inte där, det var bara din mamma och Bill, jag tror aldrig jag har sett din mamma så ledsen Tay, hon sa att hon inte visste vad hon skulle göra för att få dig tillbaka och hon var inte ens säker på att någonting skulle funka, hon sa att hon inte brydde sig om hur länge hon skulle behöva vänta på dig, den dagen du bestämmer dig för att komma hem kommer vara den bästa dagen i hennes liv.” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
Jag satt tyst och var helt tom på ord. Jag visste inte vad jag skulle svara honom, istället satt jag och tänkte på bråket mellan mig och mamma för två år sedan, egentligen ett ganska löjligt bråk.
”Det har gått två år, mycket kan ha ändrats på två år.” Sa jag envist.
”Du har helt rätt, men man ska inte säga för mycket innan man har testat, ellerhur?” Sa han och log jobbigt mot mig vilket fick mig till att sucka högt och resa mig upp från stolen för att sedan ta mig upp på ovanvåningen för att byta om till något snyggare och fixa mitt hår.

När jag kom ner stod Justin redan vid ytterdörren och väntade på mig. Då han såg mig, såg jag att han egentligen tänkt vissla men han hejdade sig eftersom han visste att det inte var läge för det.
”Ska vi åka då?” Sa jag och kollade frågande på honom eftersom han stod som paralyserad.
”Ja, visst.” Sa han och skakade på sitt huvud.
Vi gick ut genom dörren och fram till hans svarta Range Rover. De första minuterna i bilen var tysta, men tack och lov bröt Justin den pinsamma tystnaden efter ett tag.
”Jag trodde aldrig det skulle bli så lätt att övertala dig till att åka hem till din mamma.” Sa han och log brett mot mig.
”Maybe it’s your lucky day?” Sa jag ironiskt och blinkade mot honom.

Vi svängde in på den stora uppfarten till mammas och Bills hus och det var inte förrän jag satte foten utanför bilen som en pirrande känsla dök upp i min mage. Det var nu eller aldrig. Det var nu jag skulle möta mamma på riktigt för första gången på två år. Det var nu mycket stod på spel. Antingen kommer jag gå härifrån med ytterligare ett krossat hjärta, eller så kommer det vara tvärtom. Vilket alternativ jag håller på, vet jag faktiskt inte.
Innan jag hann komma fram till dörren öppnades den och ut ur huset kom mamma med tårarna rinnandes ned för hennes kinder och ett brett smile på läpparna. Innan jag nästan hann reagera på hela situationen hade hon kastat sina armar runt mig och hon grät i mängder nu.
”Förlåt… jag vet inte vad jag mer kan säga än förlåt.” Sa hon gråtandes och det var nästan svårt att höra vad hon sa eftersom hon grät så mycket att hon knappt kunde andas.
Jag däremot stod helt stum och visste inte vad jag skulle säga tillbaka, klart att jag också ville säga förlåt, men det känns så konstigt att säga det till någon man inte träffat på två år. Det känns nästan som att vi aldrig varit ovänner bara att vi inte haft kontakt med varandra.
”Taylor, förlåt för allt jag sa och gjorde mot dig. Jag är så himla ledsen för att det blev som det blev. Allt jag vill är att du ska flytta tillbaka till LA och flytta in till mig och Bill igen.” Sa hon gråtandes.
”F..förlåt… men jag vet inte om jag någonsin vill flytta tillbaka hit… LA bidrar bara med en massa problem.” Sa jag tveksamt och kände att det kanske var lite för hårt sagt.
”Då får vi se till att det inte blir så… snälla Taylor, jag gör vad som helst för att du ska flytta tillbaka hit.” Sa hon och hon lät otroligt bekymrad.
”Jag vet inte… jag kan inte bara lämna Mario.” Sa jag och suckade och tänkte på hur besviken och sårad Mario skulle bli om jag lämnade honom alldeles ensam i Argentina, vi har ju trots allt bott ihop i ca ett och ett halvt år.
”Han kan också flytta hit, huvudsaken är att du är här.” Sa hon snabbt och log.
”Så om jag flyttar tillbaka så är det helt okej om Mario flyttar med mig?” Sa jag och kollade förvånat på henne eftersom jag vet att Bill är lite utav en homofob.
”Absolut! Det är inga problem.” Sa hon och log brett mot mig samtidigt som hon torkade bort sina tårar som fortfarande rann ned för hennes kinder.
”Jag måste såklart tänka på det och jag måste prata med Mario också.” Sa jag och log halvt.
”Förslaget kommer alltid att finnas kvar… så länge vi lagt det förflutna bakom oss och är redo att gå vidare så är jag glad.” Sa hon och tog sina händer om mina kinder vilket jag tyckte var en aning obekvämt, med tanke på att vi just sagt förlåt till varandra, det känns konstigt att ens kalla henne min mamma, eftersom vi inte pratat med varandra på två år.
”Mm.” Sa jag och försökte tränga fram ett brett leende samtidigt som jag diskret backade bakåt.
”Tack så mycket Justin.” Sa mamma och kramade om Justin som stått i bakgrunden och lyssnat på vårat samtal.
”Det var så lite så… jag är glad att det löste sig.” Sa han och log brett mot henne samtidigt som han backade bakåt mot bilen.
”Taylor, hör av dig så fort du har bestämt dig hur du vill göra. Och kom ihåg… förslaget finns alltid kvar här.” Sa hon och kollade på mig med ett leende samtidigt som jag också backade bakåt mot bilen. Jag nickade mot henne och fick tack och lov fram ett leende mot henne. Hon stod kvar ända tills vi svängt ut från uppfarten med bilen och det tog inte lång tid innan jag mindes att mamma tackat Justin för något.
”Varför tackade hon dig?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”För att… jag lyckades få dig att åka hit.” Sa han och log tveksamt mot mig.
”Så ni hade planerat det här?” Sa jag fortfarande frågande.
”Så kan man väl säga… jag visste att ni båda skulle må bättre av det, så jag tänkte… varför inte testa och se om det löser sig, vilket det också gjorde.” Sa han och han såg stolt ut över att han lyckats.
”Tack.” Sa jag tyst och önskade nästan att han inte hade hört det.
Istället för att han sa någonting log han bara mot mig och det tog inte lång tid innan vi svängde in på Julia och Ryans uppfart. Jag hoppade ut ur bilen och innan jag stängde dörren vände jag mig om mot Justin som satt och kollade på mig med ett leende.
”Tack igen…” Sa jag och log mot honom.
”You owe me.” Sa han och blinkade retsamt mot mig.
Istället för att säga något tillbaka stängde jag dörren efter mig och gick in igenom huset.
Det var inte förrän när jag senare på kvällen la mig ned i sängen för att sova, som jag kom på att jag glömt min väska i Justins bil, som dels innehåller mitt block… Jag skickade snabbt iväg ett sms – Jag glömde min väska i din bil tror jag…- Jag brydde mig inte speciellt mycket om väskan, det är mer blocket som jag oroar mig över, eftersom jag absolut inte vill att Justin ska läsa det – You don’t need a crown to be the king. ;) – Då jag läste det han skrivit stannade mitt hjärta till för någon sekund, eftersom jag skrivit exakt samma mening i en av mina texter i blocket. – Säg inte att du har läst från mitt block? – En ilska började flamma upp inom mig eftersom det skulle vara otroligt respektlöst av honom om han läst ifrån blocket. – Vad har du att skämmas över? Det är ju riktigt bra och fina texter. – Då han in princip bekräftat att han läst ifrån blocket fick jag panik. – Man läser inte andras privata saker, trodde du visste bättre! – Jag vet att det kanske är nördigt att jag brusar upp mig över det, men eftersom en del av texterna handlar om honom, så borde alla förstå mig. Inte för att jag preciserar just honom i texterna, men om man läser dem noggrant och vet när jag skrev dem, så förstår man att det handlar om honom. – Tay, det är riktigt bra skrivit. Jag förstår inte varför du blir så arg… jag visade dem för Scooter och både han och jag tycker att vi borde använda dem till min nästa skiva, dessutom var det jag som kom med det förslaget och inte Scooter. JAG vill använda dina texter till min nästa skiva. – Paniken hade nu stigit och jag kunde knappt förstå det han just hade skrivit till mig. Istället för att svara var jag tvungen att lägga ifrån mig mobilen och lägga mig under täcket. Det här var något jag verkligen måste fundera över, något som jag absolut inte bara kan bestämma på fem minuter. Det är fortfarande svårt att ta in, men vad ska jag säga? Ska jag säga ja eller ska jag säga nej? Kommer jag göra det rätta oavsett vad?

Fem veckor senare.

”Tay, du måste komma på Alice födelsekalas. Hon kommer bli ledsen om du inte kommer, och vi ska inte snacka om hur ledsen jag kommer bli.” Sa Julia då vi pratade i telefon.
”Jag vet inte Julia… det känns bara så konstigt att åka tillbaka till LA när jag inte har varit där på två år. Varför kan vi inte köra ett eget litet privat födelsekalas genom Skype som vi gjorde förra året?” Sa jag och skrattade till, samtidigt som jag gick runt i lägenheten och städade undan Marios kläder.
”För att Alice inte var speciellt medveten om något förra året, men nu saknar hon dig och vill att du ska komma hit.” Sa hon bekymrat.
”För det första så får jag se om jag har pengar till det, för det andra så kan jag inte bara lämna Mario så isåfall får han följa med, för det tredje så har jag ingen lust att träffa mamma.” Sa jag och suckade tungt.
”Klart Mario får följa med och ja din mamma kommer vara här, men du måste ju förstå att jag inte kan säga till henne att hon inte får komma. Du får väl helt enkelt undvika henne om det nu behövs.” Sa hon och lät allvarlig.
”Jag får tänka på det…” Sa jag snabbt.
”Men hur kan det vara så svårt att ge mig ett svar? Jag och Alice kommer bli jätteledsna om du inte kommer. Vi har saknat dig! Hur många gånger om året träffas vi? Två? Om ens det.” Sa hon och jag förstod att hon verkligen ville att jag skulle komma.
”Jag kommer på ett villkor och det är att du låter bli att försöka få mig och mamma att prata med varandra, okej?” Sa jag och suckade.
”JAAAAA! Jag lovar.” Sa hon och skrek högt i telefonen med tanke på att hon blev ganska glad över mitt beslut.

Två dagar har gått och jag är förvånad över att jag och Mario lyckades boka två platser på ett nästan fullsatt flyg till LA så snabbt. Men vi var i alla fall nu på flygplatsen och jag tror aldrig jag har sett Mario så här exalterad över att åka någonstans.
”Tror du Justin kommer vara hos Julia och Ryan?” Sa han och log brett mot mig då vi satt och väntade på att få gå på planet.
”Älskling, han är inte gay, det är inte ens lönt att försöka.” Sa jag och skrattade till.
”Han kanske är hemligt homosexuell och om han är det ska jag vara den första som får veta det.” Sa han och blinkade retsamt mot mig vilket fick mig till att bara himla med mina ögon.
”Du om någon borde ju veta att man på långa vägar kan se om någon är homosexuell och så vitt jag vet så är inte Justin feminin på något sätt alls.” Sa jag och log menande mot honom.
”Bitch, förstör inte mina drömmar nu okej?” Sa han divigt och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
”Chill down bro.” Sa jag skrattandes och petade honom på kinden vilket jag vet att han hatar.
”Don’t bro me.” Sa han och viftade med sin hand framför mitt huvud.
Istället för att fortsätta reta honom sjönk jag djupt in i mina tankar, som bestod av Justin och har gjort ända sedan jag träffade honom för fem veckor sedan. Jag försöker intala mig själv hela tiden att jag fortfarande är sviken och ärrad för livet, efter det han gjorde mot mig, men på något sätt är det något med honom som attraherar mig, som suktar efter hans kropp, som suktar efter hans läppar. Och varje gång dem här jobbiga tankarna dyker upp i mitt huvud försöker jag alltid skaka av mig dem, men dem finns alltid kvar och psykar mig.
Jag vet att jag och Justin aldrig skulle kunna klara av att bygga upp ett förhållande igen. Den här gången är det bättre att vi bara står kvar på vänskaps nivån. Jag vill inte ge mig in i något och sedan gå och oroa mig för att bli krossad igen.

Åtta timmar har gått och vi är äntligen framme i LA. Eller äntligen och äntligen, jag är inte speciellt glad att vara här överhuvudtaget. Alla minnen dyker upp, bra som dåliga.
Vi hade snabbt lyckats få tag på en taxi som nu rullade iväg till Julia och Ryans hus. Klockan var sju vilket menades med att kalaset börjat för en timme sedan. Det kändes dumt att komma försent, men jag tycker nästan att huvudsaken är att jag kommer överhuvudtaget.
Det tog inte jättelång tid att åka från flygplatsen till Julia och Ryan och när taxin stannade utanför deras hus sköljdes en panik över mig. Jag skulle nu träffa mamma som jag inte träffat på två år. Ska jag gå fram och hälsa på henne eller ska låtsas som att hon inte existerar?
Mitt i mitt tänkande kände jag Marios hand som tog tag i min och drog med mig ut ur taxin. Vi lyfte ut våra resväskor och började snabbt därefter gå mot ytterdörren.
Jag plingade på och det tog inte lång tid innan Julia öppnade dörren och skrek till högt samtidigt som hon kastade sina armar runt om mig.
”Herregud vad jag har saknat dig!” Sa hon och log brett mot mig.
Hon kramade om Mario också med tanke på att dem träffats då hon varit och hälsat på oss i Argentina. Vi gick in igenom huset och ut på baksidan där alla gäster satt samlade runt ett avlångt bord. Jag kände alla chockade blickar som stirrade på mig och det tog en liten stund innan alla blev alldeles galna över att se mig. Jag fick väl ta emot ungefär tjugo kramar från olika människor och jag blev mest glad då jag såg Alfredo och Kenny komma springandes mot mig med armarna öppna.
”Fast det bara var fem veckor sedan vi sågs sist, så måste jag erkänna att jag faktiskt har saknat dig.” Sa Alfredo och log brett mot mig.
”Jag har saknat er också!” Sa jag och skrattade till.
Jag svepte min blick över bordet och då jag såg mamma som satt och pratade med Bill, kändes det som att jag fick en nål i hjärtat. Det kändes hemskt att vara här och vara ovän med sin egen mamma, men idag hade jag ingen lust alls till att diskutera problem, istället ville jag vara här för att ha kul och fira Alice som chockade mig då hon kom ut genom huset, gåendes alldeles själv och hon hade vuxit så mycket att jag till en början inte ens kände igen henne. Men då hon kom springandes mot mig med ett brett leende och skrek ”TayTay!” kunde jag inte låta bli att le. Jag satte mig ned på huk och snart omfamnade vi varandra i en inte så stor kram, med tanke på att hennes armar knappt går runt min nacke. När vi släppt taget och jag rest mig upp från marken mötte jag Justins glada blick, då han såg mig. Jag log halvt tillbaka mot honom och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Hej!” Sa han glatt och omfamnade mig i en ganska awkward kram.
Många bakom oss blev nog ganska förvirrade, i alla fall Pattie som inte förstod vad som försegick.

Vi hade ätit oss mätta på den extremt goda maten som Julia och hennes mamma lagat och nästan direkt efter hade Alice dragit med mig ut på gräsmattan för att leka.
Vi satt och lekte med hennes dockor då Justin dök upp bakom Alice och lyfte upp henne i luften. Hon skrattade till och snart hade han satt sig ned med henne i knäet.
”Vad gör ni?” Sa han nyfiket och log.
”Leker.” Sa jag och skrattade till eftersom det kändes så konstigt att säga det.
Innan Justin hann säga något reste sig Alice upp från hans knä och det tog inte lång tid innan hon pressade sina små, små läppar mot hans kind och gav honom en blöt puss.
”Jag vill också ha en puss.” Sa jag och plutade mot underläppen samtidigt som jag kollade på Alice. Hon vände sig om mot mig med ett brett leende på läpparna och när hon pekade på Justin och sedan på mig och visade att vi skulle pussa varandra spred sig en ilande känsla i hela kroppen. Både jag och Justin började skratta och jag försökte göra allt för att inte få ögonkontakt med honom.
”Puss.” Sa Alice och skrattade till.
”Men jag vill ha en puss av dig.” Sa jag och kollade på henne med ett leende.
Hon skrattade till och gick fram till mig, hon tog tag i mitt huvud och försökte med all den kraft hon hade, trycka mig mot Justin. Jag tryckte emot och detta kunde inte bli mer pinsamt. Plötsligt tappade jag mitt handfäste mot gräset och med Alice lilla kraft, trycktes jag snabbt framåt, vilket resulterade i att jag och Justin krockade med våra huvuden.
”Förlåt.” Sa jag generat och skrattade till.
”Äh, det är lugnt.” Sa Justin och höll sig för näsan, anledningen var för att han börjat blöda näsblod.
”Men shit, du blöder ju näsblod.” Sa jag chockat.
”Det går över.” Sa han och låtsades som att det inte alls var någon big deal.
”Går över? Kom, vi går in och fixar det.” Sa jag och reste mig upp.
Alice förstod ingenting och gick istället ifrån oss bort till de andra runt bordet. Justin följde efter mig in i huset och vi tog oss in på toaletten för att försöka stoppa blodflödet.
”Det är nog bäst om du sätter dig ner och böjer huvudet bakåt.” Sa jag samtidigt som jag försökte leta efter bomullstussar.
Han gjorde som jag sa och satte sig ned. Så fort jag hittat bomullstussar, började jag torka bort det torkade blodet runt hans näsa. För en stund var jag tvungen att försöka hålla mig för skratt eftersom jag tyckte det hela var väldigt komiskt.
”Vad skrattar du åt?” Sa han och kollade på mig frågande.
”Ingenting.” Sa jag och försökte att återigen hålla mig för skratt.
”Du är ganska bra på det här, jag kanske borde anställa dig som min privata sjuksköterska.” Sa han sarkastiskt och skrattade till.
”Jobbar man på en bar där det minst är tre bråk om dagen, så blir man van.” Sa jag och log.
”Hur känns det att vara tillbaka i LA då?” Sa han och såg nyfiket på mig.
”Jag vet inte, det är blandade känslor.” Sa jag och försökte få fram ett leende.
Precis när jag såg att han skulle säga någonting, blev jag klar och gick till vasken för att tvätta mina händer. Han reste sig upp och kom fram till vasken där jag stod. Han vände sig mot spegeln och brast ut i ett gällt skratt då han såg sig själv med den stora bomullstussen i näsan.
”Snyggt!” Sa han skrattandes.
”Jag tror faktiskt du kan ta ut den när som helst, det slutade blöda för en stund sedan.” Sa jag och log och kollade på honom genom spegeln.
”Var det ens lönt att sätta in den?” Sa han och kollade på mig frågande.
”För säkerhetsskull.” Sa jag och log.
Han tog ut bomullstussen sakta och gav ifrån sig en äcklande blick då han såg allt blod som täckte den. Jag skrattade till och för en stund kände jag en konstig känsla som kom krypandes någonstans inne i min kropp. Känslan som suktar efter något, efter honom. Jag försökte skaka av mig den men den fanns där någonstans och planerade inte på att dra sig tillbaka på ett långt tag.
Medan han stod med ryggen mot mig och slängde bomullstussen i papperskorgen, stod jag bara och stirrade på honom. Jag vet inte vad som tog åt mig, men så fort han vände sig om gick jag fram till honom och pressade mina läppar mot hans.
”Taylor, vad gör du?” Sa han och tog tag i mina armar.
”Okej… jag ska vara ärlig… jag är jävligt kåt, jag vet att du också är det eftersom du har haft en torr period. Det är inga känslor inblandade, bara sex, okej?” Sa jag och andades snabbt.
Han sa ingenting utan kysste mig istället passionerat. Snart hade han tryckt mig mot väggen och höll på att dra ned mina trosor under min svarta tighta kjol. Jag fingrade mig ned till hans byx kant och knäppte upp hans jeans. Jag tog min hand innanför hans kalsonger och jag hörde hur han stönade till tyst. Precis när han kommit in i mig hörde vi en svag knackning på dörren.
”TayTay?” Hör jag Alice säga utanför dörren, och jag kunde inte låta bli att börja skratta. Justin fick lite smått panik, men det fick ändå oss inte till att sluta.
”Jag kommer snart.” Sa jag så glatt och normalt jag kunde.
”Taylor, är det du?” Sa Pattie som också kommit och ställt sig utanför dörren.
”Ja.” Sa jag och försökte återigen låta så normal som möjligt.
”Vet du vart Justin tog vägen?” Sa hon högt så att jag skulle kunna höra henne tydligt.
”Jag har ingen aning. Han gick nog till köket.” Ljög jag, eftersom den spända blicken Justin gett mig då Pattie frågat efter honom, fick mig till att i alla fall ta det lite seriöst.

”Det här säger vi inte till någon, okej?” Sa jag då vi stod och klädde på oss kläderna på toaletten. Istället för att säga något nickade Justin bara tillbaka och vi förblev tysta. Jag var den som diskret gick ut först från toaletten och några sekunder efter kom Justin ut och det verkade inte som att någon saknat oss, med tanke på att ingen lade märke till att vi kom ut ur huset, efter att ha varit inne på toaletten i ungefär tjugo minuter.
”När åker du och Mario tillbaka till Argentina då?” Sa Justin då vi satt oss ned på en bänk en bit ifrån bordet där alla andra satt samlade.
”Jag vet inte, jag får helt enkelt se hur länge Julia vill att vi stannar.” Sa jag och log.
”Ska ni bo här hemma eller bor ni på hotell?” Sa han och han var väldigt frågvis.
”Julia sa att vi kunde bo här, så jag hoppas hon håller fast vi det.” Sa jag och skrattade till.
”Om det skulle bli några problem, kan ni alltid bo hos mig och mamma.” Sa han och log.
”Justin… du vet lika väl som jag att det aldrig kommer funka.” Sa jag och suckade och jag ville att han skulle förstå att det aldrig skulle funka om jag bodde hos honom och Pattie, inte efter allt vi har gått igenom. Det skulle riva upp så många gamla sår.
”Jag vet…” Sa han tyst och tittade ned i marken.
”Hey bitchessssss.” Sa Mario som dykt upp framför oss.
”What’s up?” Sa Justin och lät förvånansvärt trött.
”Okej, det var sexigt.” Sa Mario och viftade med sin hand framför sitt ansikte, vilket han alltid gör då han blir generad.
”Har du kul?” Sa jag och log mot honom.
”Det hade varit mycket roligare om vi varit på en Gay klubb istället.” Sa han och plutade med underläppen.
”Det finns säkert någon i stan… du kan ju åka dit lite senare?” Sa jag frågande.
”Inte själv… du har inte lust att hänga med Justin?” Sa han och kollade på Justin lite flörtigt och jag visste att han fick panik då han mötte Marios blick.
”Öhm… eh… asså… det är inte riktigt min grej.” Sa Justin tveksamt.
”Whatever, jag älskar dig ändå.” Sa Mario och blinkade med ena ögat mot Justin och jag själv satt bara bredvid och försökte hålla mig för skratt. Mario gick iväg och satte sig vid de andra medan jag och Justin satt kvar på bänken, tysta.