stuckinthebieberstory

Två år senare – 20 år.

Två år har gått och mycket har hänt. Det är lite svårt att veta vart jag ska börja, men jag kan väl säga som så här… ja, jag har kommit över Justin. När? Ungefär för ett år sedan då jag insåg att det aldrig skulle bli han och jag igen. Jag ska inte neka och säga att jag inte tänker på honom längre, för det kommer stunder då jag gör det ganska mycket. Som till exempel då jag ser honom i tidningen eller på datorn, men jag försöker så gott jag kan att undvika det.
En vecka efter att jag blev utskriven från sjukhuset för två år sedan bestämde jag mig för att jag ville lämna USA. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, men jag riktade i stort sett in mig på Sydamerika. Jag åkte hem där jag bodde förut, packade en väska och lämnade mamma utan förklaring. Eftersom vi inte var vänner då och fortfarande inte är, så tyckte jag inte att hon behövde veta vart jag skulle och hon har än idag varken ringt eller letat efter mig, så varför ska jag bry mig?
I ett år reste jag runt i Sydamerika med inte så speciellt mycket pengar. Jag ordnade mig ett jobb lite här och där för att få ihop tillräckligt med pengar till att kunna bo på vandrarhem. Jag har både stött på dåliga och bra saker och dem bra dominerar tack och lov denna gången.
Mitt i allt resande mötte jag en man som var utbildad kemist. Han håller på att ta fram de mest ovanliga medicinerna som fortfarande inte nått sig till USA. Han av alla hade på ett väldigt märkligt sätt fått fram en medicin som är en liten hjälp på traven till min sjukdom. Det är i tablettform och jag behöver bara ta medicinen när jag känner mig stressad. Tack vare den kan jag göra i stort sett allt som jag gjorde innan jag fick sjukdomen.
För tillfället jobbar jag på en bar i Buenos Aires som är Argentinas huvudstad och jag har gjort det sedan ett år tillbaka. Jag trivs i Argentina och har inga planer på att någonsin flytta tillbaka till LA. Julia är den enda av mina vänner som vet vart jag bor och som fortfarande har kontakt med mig. Hon har faktiskt varit och hälsat på mig någon gång och då hade hon även med sig sin dotter Alice.

En vanlig dag för mig i Buenos Aires börjar med att jag vaknar upp runt tolv, går och gör mig iordning och sedan går jag till jobbet. Det brukar ta hela dagen att förbereda allt i baren, så som att fixa drickan, städa, ta beställningar på nya grejor osv. Och för tillfället vart jag nu på väg till jobbet. Det var varmt och solen gassade på som vanligt. Det börjar faktiskt bli ganska uttjatat att jag varje dag behöver gå samma väg och samma tid till jobbet. Men för att jag ska kunna ha råd att bo kvar här, så är det något som måste göras helt enkelt. Jag har träffat många nya människor, faktiskt några stycken som jag vet att jag kommer ha kvar för resten av mitt liv.

Jag gick längs trottoaren, på väg till jobbet och alla restauranger hade redan fyllts med turister. Jag var helt inne i min egna värld då jag hörde någon ropa mitt namn. Till en början trodde jag först att det var någon som ropade till någon annan men när ropen blev allt högre var jag tvungen att stanna och vända mig om för att se vem det var som ropade på mig, Taylor är ju trots allt inte så vanligt i Sydamerika. Först kunde jag inte hitta personen som skrikit som en galning, men då jag såg Alfredo som satt på en av restaurangerna och vinkade hektiskt med sin hand, kunde jag inte låta bli att le.
Jag gick med snabba steg mot honom och när jag hade kommit så pass nära att jag kunde se vem han satt med så blev jag ännu gladare. Kenny, Scooter och Carin vände sig all tre glatt mot mig och när jag kom fram reste dem sig upp och omfamnade mig i vars en kram.
”Shit, det känns som evigheter sedan vi sågs sist.” Sa jag och tog en stol från ett tomt bord och satte mig ner.
”Det är ju evigheter sedan! Två år och damn girl, you’re hot!” Sa Alfredo och blinkade mot mig
”Du bara stack efter att du blev utskriven från sjukhuset, vi hann ju inte ens säga hejdå.” Sa Carin och såg en aning bekymrad ut.
”Jag vet, men jag ville bara bort… det var ingenting som stod rätt till då för tillfället så det kändes skönt att bara dra därifrån.” Sa jag och log.
”Så… hur har du det?” Sa Kenny och log mot mig.
”Jag har nog aldrig mått bättre.” Sa jag och log brett tillbaka mot honom.
”Så länge du mår bra och trivs här så är vi glada.” Sa Scooter.
”Men, vad gör ni här då?” Sa jag och blev nyfiken.
”Jobbar.” Sa Alfredo och log ett konstigt leende som jag direkt kunde tolka. Det var någonting dem dolde och jag tror jag fick mitt svar då jag såg Justin komma gåendes en bit bort i restaurangen.
Det kändes som att jag vilken sekund som helst skulle få en hjärtinfarkt och jag hade helst bara velat gå därifrån för att slippa möta honom. Han fick dock inte syn på mig förrän han kom fram till bordet och jag tror han kände exakt samma sak som jag och hela stämningen blev väldigt awkward.
”Tay… det… var längesedan.” Fick Justin fram då han satte sig ned vid bordet.
Jag försökte trycka fram ett leende samtidigt som jag nickade mot honom och jag var nog inte den enda runt bordet som kände stämningen.
”Vart jobbar du någonstans Taylor? Eller du kanske inte har något jobb?” Sa Scooter och äntligen bröt den pinsamma tystnaden som uppstått.
”Jag jobbar på en bar lite längre ner på gatan. Ni borde komma förbi ikväll.” Sa jag och log brett.
”Konserten är inte förrän om två dagar så varför inte? Klart vi kommer!” Sa Scooter glatt.
”Just de, ni är i Sydamerika på turné va?” Sa jag frågande.
”Yes, fem städer kvar sen åker vi tillbaka till LA.” Sa Scooter snabbt.
Jag kollade på klockan runt min handled och såg att jag skulle varit på jobbet för tio minuter sedan.
”Guys, jag måste sticka nu. Jag började för tio minuter sedan. Men jag hoppas vi ses ikväll. Baren heter El trovador.” Sa jag och hade börjat backa bakåt.
”Räkna med oss!” Sa Alfredo och blinkade mot mig vilket fick mig att skratta till. Innan jag vände mig om kollade jag på Justin som satt och kollade ned i bordet. Istället för att försöka få ögonkontakt med honom vände jag mig om och började gå med snabbt steg ned mot baren.

Klockan var nio och baren hade redan börjat fyllas med turister och stamkunder. Det var bara jag och Filippa som jobbade ikväll. Filippa är en av mina nära vänner här i Argentina, hon är visserligen 30 år, men vi kommer ändå bra överens, trots åldersskillnaden. Det är henne jag ber om råd och hjälp då det behövs och hon har enda sedan dag ett ställt upp för mig.
Jag var mitt uppe i att hälla upp shots till ett gäng killar som stod i baren, då jag såg Kenny, Alfredo, Scooter, Carin, Dan, Tay och Justin komma in genom ingången. Dem alla sju ställde sig vid bardisken och log brett mot mig, förutom Justin som istället stod gömd bakom folkskaran.
Jag stressade runt och när jag äntligen var klar med killarnas shots och drinkar, kunde jag äntligen ägna lite tid åt dem andra.
”Så ni kom trots allt.” Sa jag och log brett och försökte prata högt eftersom musiken dånade ut genom högtalarna.
”Mrs bartender, vi skulle gärna vilja beställa.” Sa Alfredo och log retsligt mot mig.
”Vad får det lov att vara?” Sa jag och skrattade till.
”Foaks vad vill ni ha?” Sa Kenny högt så att alla riktade sina blickar åt mitt håll.
”Tre stora öl, en mojito och två gin och tonic, tack!” Sa Kenny efter en stund och log brett mot mig.

Efter tio minuter då jag var klar tog jag brickan med drickan och gick ut till bordet där dem hade satt sig. Jag blev chockad då Justin var en av dem som skulle ha en stor öl, med tanke på att Scooter, Carin och Kenny var med, men jag antar att dem lärt sig att acceptera det.
”När slutar du Tay?” Sa Carin och kollade på mig frågande.
”Om en timme, Antonio tar över mitt skift då.” Sa jag och älskade att jag och min chef Perez kommit överens om att jag börjar ett på dagen och slutar tio på kvällen.
”Kom ut och sätt dig här med oss då.” Sa Carin och log brett mot mig.
”Absolut.” Sa jag och log tillbaka och gick snabbt därefter in i baren igen som på något sätt blivit proppfull med folk på bara någon minut.

Klockan var lite över tio då Antonio kom och bytte av mig. Jag gjorde en stor Margarita åt mig själv och tog med mig den ut till bordet där dem andra satt. Den enda stolen som var ledig var den bredvid Justin och för en stund funderade jag på att dra dit en annan stol och sätta mig bredvid Carin och Scooter, men jag kände att det skulle vara alldeles för barnsligt och taskigt så därför satte jag mig ned bredvid honom precis som att jag inte alls brydde mig om vart jag satt.
”Vad är de du dricker?” Frågade plötsligt Justin och jag var nog inte den enda runt bordet som blev förvånad över att han ens vågade säga ett ord till mig.
”Margarita. Vill du smaka?” Sa jag och försökte släppa tankarna om att hela situationen var väldigt skum, annars blir allting så obvious. Jag har ju trots allt lämnat honom och allt annat bakom mig, så egentligen borde jag inte tycka det är jobbigt att både snacka och träffa honom.
”Fan vad gott… kan du inte fixa en sån till mig?” Sa han och log halvt mot mig.
”Och åtta shots!” Lade Alfredo till.
Jag nickade mot dem båda och gick in till Antonio och det tog inte lång tid innan jag kom tillbaka och det var inte förrän nu jag märkte att Carin, Dan, Justin och Alfredo börjat bli smått onyktra. Vad jag inte vetat innan var att dem beställt dricka utav Filippa ikväll också, så det förklarade ju det hela. Det var en sak att dem lät Justin dricka, men att dem även lät honom dricka sig onykter, förvånade mig.
”Trivs du i Argentina?” Frågade Justin mig då jag satt mig ned på stolen igen.
”Jag stormtrivs och jag vill aldrig åka härifrån.” Sa jag och log.
”Härligt! Alice saknar dig.” Sa han och skrattade till.
”Aw, jag saknar henne också… det var ett halvår sedan jag såg henne sist.” Sa jag och kände att jag saknade både Alice och Julia enormt mycket.
”Hon har vuxit grymt mycket.” Sa han och log.
”Det kan jag tänka mig. Hon fyller två snart.” Sa jag och log tillbaka mot honom.
”Det är precis då när min turné slutar. Ska du gå på kalaset?” Sa han frågande.
”Nja, jag får se. Jag är inte så sugen på att någonsin åka tillbaka till LA.” Sa jag bestämt och på något sätt ville jag att han skulle förstå att en stor del berodde på honom.
”Bor du långt härifrån?” Sa han och kollade på mig frågande men samtidigt skymtade jag lite nyfikenhet i hans blick.
”Inte jätte, det tar max tio minuter att gå.” Sa jag och log.
”Kan du inte visa mig?” Sa han osäkert och om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om jag har någon lust till att göra det. Från att inte ha snackat på två år till att ta hem honom till min lägenhet, jag vet inte… men det känns ganska skumt.
”Det är inget speciellt att se.” Sa jag och försökte få honom till att strunta i det.
”Klart det är, jag vill se hur du bor.” Sa han och log.
”Jaja, som du vill.” Sa jag och log samtidigt som jag suckade. Vi reste oss upp och jag kände direkt alla blickar från dem runt om bordet. Istället för att säga något gick jag och hämtade mina grejor i personal rummet och när jag kom ut stod Justin redan en bit ifrån bordet och väntade på mig. Jag antar att han redan berättat vart vi skulle, men det hindrade inte mig från att gå och säga hejdå.
”Jag sticker nu och om vi inte ses innan ni åker vidare så får ni ha det så jättebra. Det var jätteroligt att träffa er.” Sa jag och log brett mot dem.
”Ta hand om dig hjärtat!” Sa Carin och reste sig upp och kramade om mig hårt.
”Du vet vart du har oss!” Sa Alfredo och blinkade retsamt mot oss vilket fick mig till att bara himla med mina ögon. Jag vinkade till dem alla då jag gick därifrån och snart kom jag fram till Justin som såg ut att vänta otåligt på mig.

”Så… träffar du någon just nu eller är du singel?” Sa Justin frågande då vi hade gått en bit och jag tyckte frågan var ganska pinsam eftersom den kändes så uppenbar, jag hade egentligen gått och väntat hela kvällen på att han skulle fråga mig, men nu när den väl kom var det bara jobbigt.
”Jag är singel. Dudå?” Sa jag och pinsamheten som slagit band runt oss kunde man känna på långa vägar.
”Singel… hur länge sedan var det som du hade någon senast?” Sa han och vände blicken mot mig.
”Tre månader sedan kanske.” Sa jag och kände att det inte alls kändes konstigt att berätta det för honom. Om jag kommit över honom så måste han kommit över mig också, eftersom det var han som lämnade mig från första början.
”Jag har inte haft någon sen… två år tillbaka.” Sa han och suckade… jag var tvungen att sluta andas för en stund och gå igenom det han just sagt… två år? Antingen så säger han det bara för att få min sympati eller så stämmer det verkligen.
”Oj… då har du haft en ganska… torr period så att säga.” Sa jag och kunde inte låta bli att skratta till. Fast jag visste att det inte var speciellt schysst så kunde jag inte sluta.
”Ha-ha, skitkul!” Sa han och log fakeat mot mig.
”Så du har verkligen inte haft någon tjej på två år?” Sa jag och ville vara säker på att han menade allvar.
”Mm.” Sa han och det fick mig att återigen börja skratta.
”Så hur många har du legat med sen du flyttade till Sydamerika?” Sa han snabbt därefter och jag var tvungen att stanna för att samla mig.
”Justin, det är mitt sexliv vi pratar om, det har du inte med att göra.” Sa jag allvarligt.
”Kom igen… kan det verkligen vara så farligt att prata med mig om det?” Sa han och skrattade till.
”Ehm, ja… faktiskt!” Sa jag och kollade på honom menande eftersom jag ville få honom att förstå att man inte prata sex med sitt ex.
”Pussy!” Sa han och puttade till mig lätt på axeln.
”Jaja, som du vill…” Sa jag och himlade med ögonen samtidigt som jag började räkna hur många jag haft sex med de senaste två åren och när jag kom upp mot åtta såg jag Justins chockade blick.
”Nio.” Sa jag och log mot honom, och innerst inne kände jag den ljuvliga känslan som spred sig runt i kroppen eftersom jag visste hur svartsjuk han blev.
”Jaså, jaså… Det var ju… trevligt.” Sa han och jag kunde på långa vägar se att han kände sig obekväm.
Tack och lov kom vi fram till lägenhetsporten inte långt efter vårt pinsamma samtal. Jag tryckte in portkoden och Justin följde nyfiket efter mig in i trapphuset. I samma stund som vi gick uppför trappan, kom jag på att jag glömt mina nycklar på jobbet. Men istället för att bry mig om det knackade jag istället på dörren till lägenheten.
”Jag trodde du bodde själv?” Sa Justin då han ställde sig bredvid mig.
”Inte direkt… jag bor tillsammans med Mario.” Sa jag och log.
”Mario… som är din pojkvän?” Sa han och kollade frågande på mig.
Innan jag hann svara öppnade Mario dörren och sken upp i ett brett leende då han såg mig.
”Hej baby!” Sa han högt och kysste mig på vardera kind.
Han vände sig om mot Justin och jag kunde se att han ville kasta sig över honom.
”OMG, Justin… fucking… Bieber! OH MY GOOOOOOD! Tay, varför sa du inte att du skulle ta hit en sån pudding ikväll, då hade jag kunnat fixa till mig lite åtminstone!” Sa Mario och såg chockat på Justin.
”Justin, det är här Mario. Mario, det här är Justin.” Sa jag och log.
”I fucking love you!” Sa Mario och kastade sina armar runt Justin och jag såg att han fick lite panik, vilket fick mig att skratta gällt.
Mario släppte taget om honom och gick snabbt in i lägenheten och innan jag hann gå in tog Justin tag i min arm. ”Är han gay?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Visar han det så otydligt?” Sa jag sarkastiskt och skrattade till.
”Wow, vilken lägenhet!” Sa han imponerat då vi kom in i lägenheten.
”Tro inte att jag betalat allt själv, det är Marios pappa som betalat det mesta.” Sa jag och log.
”Hur lärde du känna Mario?” Sa han och satte sig ned i en av sofforna som stod i vardagsrummet som även hänger ihop med köket.
”Vi träffades i Cuba när jag var där för ett år sedan. När jag kom till Sydamerika visste jag inte riktigt vart jag ville någonstans, så istället åkte jag runt till olika länder och jag och Mario jobbade på samma bar i Cuba och vi klickade direkt så efter ett år bestämde vi oss för att flytta hit och Marios pappa är någon sån proffsig fastighetsmäklare så han fixade detta till oss.” Sa jag och satte mig ned i soffan mitt emot.
”Nice! Förresten, hur går det med sjukdomen?” Sa han och kollade på mig frågande.
”Det går jättebra… jag har fått medicin mot den, dock inte som tar bort den men som hjälper mig att slippa kollapser.” Sa jag snabbt.
”Hur kan du ha fått de? Läkaren sa ju att det inte fanns någon medicin för det?” Sa han och såg förvirrat för mig.
”Justin, det har gått två år… dessutom hittade jag medicinen av en kemist i Ecuador.” Sa jag och log.
”Det måste vara härligt att slippa tänka så mycket på den, eller?” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
”Sjukdomen? Jo, det är de… Dem förstörde så mycket för mig.” Sa jag och det var meningen att det skulle vara riktat mot honom.
”Förlåt…” Sa han tyst och kollade ned i golvet.
”Förlåt för vad?” Sa jag och förstod inte riktigt.
”För att jag krossade ditt hjärta, för att jag lämnade dig.” Sa han fortfarande tyst.
”Justin, du behöver inte säga förlåt… jag har släppt dig för längesedan.” Sa jag och skrattade till eftersom jag inte förstod varför han var tvungen att ta upp det.
”Har du?” Sa han och nu kollade han förvånat på mig. Det var precis som han förväntat sig något helt annat svar.
”Gud ja, det gjorde jag för kanske ett och ett halvt år sedan.” Sa jag med en självklar röst.
”Jaha… ja, men det var ju… bra.” Sa han och han visste nog inte riktigt vart han skulle ta vägen.
”Vaddå? Du har väl släppt mig också, med tanke på att det var du som lämnade mig?” Sa jag och kollade frågande på honom, och för en stund blev jag rädd att han inte släppt mig än.
”Det tog lång tid innan jag gjorde det… så fort jag kom hem från Vegas åkte jag hem till dig för att jag ville be om förlåtelse, jag ångrade mig sjukt mycket över att jag lämnat dig, men när din mamma sa att du rest iväg och förmodligen aldrig skulle komma tillbaka blev allting helt upp och nedvänt för mig. Jag varken åt, pratade eller jobbade på en månad, om ingen tvingade mig vill säga.” Sa han och jag kunde på långa vägar höra skammen i hans röst.
”För det första så lämnade du mig när jag fortfarande låg halvt död, för det andra lät du Ryan och Julia berätta det för mig, för det tredje så hade du sagt till dem att du varken ville att jag skulle ringa eller leta efter dig. Det var inte direkt så att jag planerade att stanna hemma och vänta på att du skulle komma tillbaka. Du krossade mitt hjärta Justin, det gjorde du verkligen.” Sa jag allvarligt och försökte få ögonkontakt med honom vilket inte gick eftersom han återigen satt och kollade ned i golvet.
”Jag har mått sjukt dåligt över vad jag gjorde mot dig och det kommer nog aldrig finnas något som jag kan göra eller säga för att rätta till misstaget.” Sa han och suckade.
”Jag är rädd för att du har rätt. Men alla göra vi misstag någon gång och som jag sa, jag har lämnat allting bakom mig för längesedan, likaså har du, så istället kan vi väl sluta prata om det och bara vara i nuet?” Sa jag och log mot honom vilket fick honom att nu kollade på mig och le tillbaka.
”Amigos, vilken skjorta tycker ni att jag ska välja? Den rosa eller den röda?” Sa Mario då han kom gåendes från sitt sovrum med två skjortor i handen.
”Vart ska du?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”Men lilla söta älskade du, du vet mycket väl om att Gayklubben inte öppnar förrän tolv.” Sa han och kollade menande på mig.
”Ska du på dejt Mario?” Sa jag och blinkade retsamt mot honom.
”Sluta, du gör mig generad!” Sa han och satte sin fria hand över ansiktet och fnittrade till nervöst.
”Vilken skjorta tycker du han ska ta Justin?” Sa jag och vände mig om mot Justin och visste att jag satte honom i en obekväm situation.
”Ehm… jag tycker… båda… är lika snygga.” Sa han osäkert.
”I freaking love you!” Sa Mario och gick ifrån oss sjungandes på Sexy back med Justin Timberlake.

Det hade gått en timme sen vi kom hem till mig och Mario och jag och Justin hade redan hunnit få i oss några glas vin. Vi hade under den här timmen suttit och snackat om allt ifrån saker som hänt de senaste två åren, till gamla minnen vilket rev upp en del gamla sår inom mig.
”Men du, helt ärligt nu… vi måste ju hitta en chica till dig!” Sa jag menande och skrattade till.
”Jag vill faktiskt vara singel! Det är skönt att slippa all skit som man får från fansen annars.” Sa han och log.
”Jo, jag kan inte mer än hålla med dig.” Sa jag och skrattade till.
”Du har fått i dig ganska mycket vin.” Sa Justin och kollade på mig med höjda ögonbryn.
”Lite för mycket.” Sa jag och skrattade återigen.
”Klockan börjar bli mycket, jag borde nog dra mig tillbaka till hotellet.” Sa han och kollade på sin klockan han hade runt sin handled.
”Är det säkert att du kan gå själv mitt i natten? Jag kan följa dig” Sa jag frågande.
”Det är väl bättre att jag går själv än att du gör det? Med tanke på att du ska gå själv tillbaka sen efter att du följt mig.” Sa han och kollade frågande på mig.
”Jo, det är i och för sig sant… men är det säkert att du kan gå själv då?” Sa jag och log.
”Jag klarar mig.” Sa han och reste sig upp från soffan och var på väg mot ytterdörren för att ta på sig sina skor. Jag gick efter honom och lutade mig mot väggen medan han tog på sig skorna.
”Det var verkligen kul att få träffa dig idag Tay!” Sa han då han var klar.
”Det var kul att få träffa dig med. Det kommer väl ta ett tag innan vi ses igen, så du får ha det så jättebra och ta hand om dig.” Sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Om du kommer på Alice födelsedagskalas så lär vi ju ses snart.” Sa han och log mot mig.
”Vi får se hur jag gör.” Sa jag och ryckte på axlarna.
Vi båda stod tysta och ingen av oss visste vad vi skulle säga så istället sträckte Justin ut sina armar och snart omfamnade vi varandra i en mjuk kram.
”Vi hörs!” Sa han innan jag stängde dörren efter honom.
Jag stod kvar i hallen en stund innan jag bestämde mig för att gå och tvätta bort mitt smink och sedan därefter gå och lägga mig i sängen. Den natten blev in princip sömnlös eftersom det enda som fanns i mitt huvud var Justin. Hur jag än försökte gick det inte att sluta tänka på honom. Kanske var det fel att ta hem honom hit? Jag skulle kanske undvikit honom istället? Allting hade varit mycket bättre om jag aldrig träffat honom igen.