stuckinthebieberstory

Allt är tomt inom mig, det finns ingenting kvar. Min lillebror, min andra halva, han som fick mig att andas ett extra andetag varje dag, han som fick mig att skratta så fort jag var ledsen, han som är det bästa man någonsin kan ha, är nu borta. Jag vill inte inse det, jag kan inte inse det. Jag kommer aldrig igen träffa den personen jag älskar mest på hela jorden. För en dag sedan när jag varit och hälsat på honom på sjukhuset hade han varit jättepigg och hoppat upp från sängen och sprungit fram till mig när jag hade kommit in på hans rum, han hade kastat sig runt halsen på mig och börjat gråta. ”Jag har saknat dig sis.” Hade han viskat i mitt öra och jag hade börjat skratta och känt gråten i halsen. Jag hade varit hos honom hela dagen och pratat om allt möjligt. När jag sedan skulle gå ifrån honom hade han varit alldeles trött och sagt ”Tay, imorgon kommer jag hem.” Jag hade gett honom ett stort smile och gått fram till honom och pussat honom i pannan innan jag hade gått hade han somnat in i en djup sömn och jag hade sagt ”I love you buddy.”

Mamma och Bill hade åkt och hämtat upp pappa och sedan åkt vidare till sjukhuset. Jag vägrade att följa med, istället hade mamma ringt till Vivian, Julias mamma och bett Julia komma över och göra mig sällskap. Jag kan hålla med mamma om att det inte riktigt är läge att lämna mig ensam hemma för tillfället.

När Julia kom så låg jag i soffan i vardagsrummet helt tyst och kollade upp i taket. Hon kom in och hennes ögon var rödsprängda. Så fort hon såg mig bröt hon ihop och kastade sig på mig. Jag la mina armar om henne, men jag kunde inte gråta. Det var helt tomt inom mig för tillfället och jag tror aldrig att jag någonsin kommer bli hel igen. Vi låg och höll om varandra en stund, helt tysta. Efter ett tag reste sig Julia och andades djupt, hon torkade bort tårarna och kollade på mig. Hon insåg nog snart att det nog var bäst att vara tyst och bara låta tankarna vila för en stund. Jag kände verkligen inte för att prata om det eller något annat just nu och jag var glad över att hon förstod det.
Hon gick och satte sig i en av fåtöljerna och drog en filt runt om sig. Hon satt och kollade ut genom fönstret och vi lät tystnaden ta över. Jag kände hur min mobil vibrerade under mig och jag tog fram den med mina lealösa händer och jag hade fått ett sms av Justin – Lust att träffa din vän imorgon? Som åker hem snart. :) – Jag fick inte fram ens ett leende åt smset och lade tillbaka telefonen under mig och suckade. Julia reste sig upp och gick ut i köket, jag hörde glas som klingade och snart kom hon tillbaka med vars ett glas med citrusdryck. Jag kollade trött på glaset som hon ställde bredvid mig men vände snart tillbaka huvudet upp mot taket. Jag blundade för en stund men kände att jag aldrig skulle kunna somna. Snart vibrerade telefonen igen under mig och jag tog upp den och kollade, det var från Melody – Älskling, din mamma ringde min mamma och berättade vad som hänt. FÖR FAN! Det finns ingenting jag kan säga som kommer få dig att må bättre, men jag kan i alla fall säga att jag finns här och du kan ringa mig när du vill om du vill prata.  I FUCKING LOVE YOU! – Jag tryckte med en suck upp ett nytt sms och började skriva – Bara att veta att du finns här får mig att må lite bättre i alla fall. – Jag orkade inte skriva längre och hoppades på att hon inte skulle skriva tillbaka. För tillfället orkade jag inte ha kontakt med någon förutom Julia som visste exakt hur jag kände. Eftersom hon på sätt och vis känner samma sak. Leo hade varit som en extra lillebror till henne, hon var ju ensam barn och hon kommer alltid hem till oss när hon känner sig lite ensam, och Leo har alltid haft ett stort hjärta och släppt in Julia med öppna armar. Det kändes tryggt att ha henne här nära mig.
Jag hade inte lagt märke till att Julia satt sig på soffkanten och stirrade på mig.
”Vi måste få i oss någonting att äta, din mamma sa att du inte ätit något sen i morse.” Sa hon med hes röst och jag kunde höra på långa vägar att gråten satt i halsen på henne.
Jag kollade på henne och skakade på mitt huvud, jag kollade återigen upp i taket men kände Julias hand ta tag i min och klämma om den en aning för hårt.
”Vi MÅSTE äta. Vi kan inte sitta här för resten av våra liv. Vi går till Bens Diner nere vid stranden och får i oss något gott att äta.” Hon lät nu mer bestämt på rösten.
Innan jag ens hann svara drog hon hastigt upp mig från soffan och jag orkade knappt stå på mina ben. Hon drog med mig upp på mitt rum, jag antar att jag skulle byta om eftersom jag som hastigast innan sprungit upp på mitt rum och satt på mig mina fula rosa mjukisbyxor och en grå tröja till.
Jag började rota igenom mina byrå lådor och drog fram en stor svart hoodie. Till det tog jag ett par svarta jeans och satte på mig mina svarta låga converse. Jag lät håret hänga tovigt och satte luvan över. Jag tog på mig mina solglasögon och gick nedför trappan med Julia efter mig. Jag lät bli att titta åt hållet där Leos rum ligger och jag undrade om jag någonsin skulle kunna gå in där igen.

Vi gick sakta ned till Bens Diner och sa ingenting på hela vägen. Jag kände att det kanske var helt fel klädval för dagens väder, med tanke på att solen sken. Men jag orkade inte bry mig, färgen klädde mig och mitt humör ganska bra för tillfället.

Vi gick in och satte oss vid ett av borden. Vi beställde in vars en stor hamburgartallrik, men jag åt bara hälften. Min aptit var inte alls på topp.
Efter ett tag dök helt plötsligt Ryan upp och Julia försökte tränga fram ett leende men det försvann snabbt och så fort Ryan stod bredvid henne bröt hon ihop. Han fick en oförstående blick i ansiktet och när Julia skulle berätta för honom vad som hade hänt klarade jag inte av att lyssna på det så jag sköt ut stolen och gick med snabba steg ut från restaurangen. Jag gick fram till ett staket som omringade restaurangen och kollade ut mot havet som levde sitt egna liv. Jag tog av mig mina solglasögon och lät vinden smeka mina kinder. Snart började tår efter tår rinna nedför min kind och jag kände ett hugg i magen. Varför skulle detta hända? Varför?
Jag kände en hand på min axel och jag tog ett djupt andetag och vände mig om. Där stod Justin med en bekymrad blick. Jag kollade ned i marken och torkade bort mina tårar, men dem fortsatte bara att rinna. Justin tog ett steg mot mig och omfamnade mig med sina båda armar och vi bara stod där och kramades i tystnad. Jag lät fortfarande mina tårar rinna och efter ett tag bröt jag ihop. Jag kände Justins ena hand smeka min rygg och det gav mig en viss trygghet att det var han som stod här och ingen annan. Efter ett tag släppte vi taget och jag vände mig om mot havet igen och han ställde sig bredvid mig. Vi stod tysta, men efter ett tag bröt han tystnaden.
”V… vad är det som har hänt?” Stammade han fram tyst.
Jag suckade och orkade inte få fram några ord till en början, jag hade inte pratat på hela dagen och hade egentligen ingen lust att göra det nu heller, men jag ville att han skulle förstå.
”Leo.” Fick jag fram tyst och hest.
Justins min gick från frågande till otroligt dyster och han kollade ut mot havet. Efter ett tag tog han min hand och vi började gå ner mot havet. När vi var någon meter ifrån det satte vi oss ned i sanden och bara satt där. Han drog mig till sig och jag lutade mitt huvud på hans axel. Tårarna började rinna igen men jag lät dem göra det. Jag undrar om livet någonsin ska kunna bli bra efter det här?

Justins version.

Vad ska man säga? Vad ska man göra, i en sån här situation. Jag har aldrig själv varit med om något sånt här och vet inte hur jag ska reagera. Jag har aldrig träffat Tay’s lillebror, men jag antar att dem stod varandra otroligt nära. Jag önskar nästan att jag hade fått träffa honom innan allt det här hände. Jag har så otroligt dåligt samvete över det jag gjort mot henne. Att jag sket i henne för att istället vara med Selena? Vad tänkte jag med? Det kan fan inte varit med hjärnan, kuken kanske? Jag vill att hon ska förstå att jag är så jävla ledsen för det jag gjort och jag vill att hon ska veta att jag inte bara vill ha henne som vän utan som något annat, som är så mycket starkare än vänskap. Men om det är de här hon vill så accepterar jag henne och jag kommer stötta henne till 100%. Jag är säker på att allt hon just nu behöver är en axel att luta sig mot och inga ord.

Vi satt alldeles tysta på stranden och jag hörde hur hon grät. Jag kan inte föreställa mig det hon måste gå igenom och jag tror aldrig att hon kommer må bra efter det här. Det enda hon kan göra är att försöka se det från den ljusa sidan och gå vidare, vilket jag kan tänka mig är sjukt svårt. Efter ett tag vibrerade min mobil och jag tog upp den, det var Ryan som ringde. ”Hallå?” Sa jag halv dystert.
”Bro, jag tar hem Julia… hon är ju fan helt knäckt. Vi ses på hotellet sen, jag har ringt Kenny så han är på väg hit och håller koll på dig.” Sa Ryan lite halvt stressat.
”Jaja, det är chill dude. Vi ses sen!” Sa jag och la på luren. Jag lade ner den i min byxficka och lade min arm om Tay som fortfarande grät och bara kollade ut på havet. Jag var nyfiken på vad hon tänkte på men kunde tänka mig att det inte var något muntert direkt. Men utan förvarning började hon skratta och jag kollade på henne frågande men hon fortsatte bara att skratta. Efter ett tag slutade hon och kollade på mig, och jag hade fortfarande den frågande blicken.
”Förlåt… jag kom bara och tänka på en rolig sak som Leo, jag och mamma gjorde i somras.” Sa hon och lät tack och lov en aning glad på rösten, men den var fortfarande hes och trött.
”Berätta.” Sa jag och log mot henne.
”Vi gjorde en spontan utflykt till tivolit nere vid piren och när vi kom in på området så fick Leo syn på den gigantiska bergodalbanan och han ville jätte gärna åka den men det var längdgräns på den och han var precis under gränsen så han fick inte åka. Men han vill chansa ändå och när det var hans tur att lämna fram biljetten ställde han sig på tå utan att biljettkillen märkte det och han fick åka och jag blev ju straffad och var tvungen att åka med honom. Men det roliga var att han ångrade sig snabbt att han satt sig i vagnen, för det var den hemskaste bergodalbanan jag varit med om. Och när han hoppa ur vagnen sprang han fram till mamma och hoppade upp i hennes famn och sa ”Mamma, aldrig igen, aldrig igen. Lova mig att du stoppar mig nästa gång, okej mamma?” Han var vettskrämd resten av dagen så det blev inte så mycket mer åk för honom.” Sa hon och skrattade till.
Jag log ett brett leende mot henne och jag såg en glimt av lycka i hennes ögon. Men efter en stund hade den glimten försvunnit och återgått till tårar som rann sakta ned för hennes kind. Jag torkade bort dem men det kom bara fler så efter ett tag slutade jag och vi satt åter igen tysta. Det hade börjat bli svalare och solen höll på att gå ner. Jag vill berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och att jag inte bara vill vara vän med henne, men det kändes som ganska dåligt läge för det. Jag får vänta ut det i några dagar. Jag kanske kan fråga Scooter och mamma om vi kan stanna kvar här ett tag. Min nästa konsert är ju inte förrän om tre veckor och jag har bara några tv shower och intervjuer inbokade, men mamma skulle säkerligen förstå varför jag vill avboka dem.

Efter ett tag hade vi gått upp mot restaurangen där Kenny stod och väntade på oss. Vi hade erbjudit Tay skjuts hem men hon ville gå själv och istället för att säga emot henne så hade jag kramat om henne hårt och kysst henne i pannan. Hon hade gett ifrån sig ett svagt leende och börjat gå. Kenny och jag stod tysta kvar en stund men efter ett tag bröt han tystnaden.
”Man, det måste vara förjävligt!” Sa han och skakade på huvudet. Han tog sin hand på min axel och började leda mig till bilen. Jag gick med tunga steg och under hela bilfärden hem satt jag bara tyst. När vi kom till hotellet stod det en massa skrikande fans utanför och det var de sista jag ville ha att göra med för tillfället så jag bad Kenny att hålla undan, och jag drog min hood luva över huvudet och halv sprang in i hotellreceptionen. När jag kom in på hotellrummet satt mamma vid ett av borden och läste en bok. Det var alldeles tyst i rummet så jag antar att varken Ryan eller Scooter var här. När jag gick fram till henne kollade hon upp med ett stort leende på läpparna och tog av sig sina glasögon.
”Hej min älskling, hur har din dag varit?” Sa hon och reste sig upp och pussade mig på kinden.
”Jo, den har väl varit… helt okej.” Sa jag och gav ifrån mig ett halvt leende.
Hon kollade på mig frågande och drog ut ena stolen och visade att jag skulle sätta mig ned. Hon satte sig på stolen mitt emot och kollade fortfarande på mig frågande.
”Vad har nu hänt?” Sa hon och höjde på ena ögonbrynet.
”Ehm… jo, alltså… vi måste typ avboka mina intervjuer och tv shower i någon vecka framöver. Jag vill stanna här i LA… det har liksom hänt en sak.” Sa jag och kollade ned i bordet. Jag var rädd över vad hon skulle säga om saken och det var tyst en lång stund innan hon svarade.
”Jag skulle gärna vilja veta vad som har hänt innan vi gör något hastigt beslut.” Sa hon allvarligt.
”Det är Taylor, hon som var med på konserten i New York… vi blev ganska nära vänner… och hon bor här i LA. Hennes lillebror dog i cancer idag och som jag känner just nu, så vet jag att hon behöver mig.” Jag kände att min röst var tung och en aning tyst.
”Hur länge pratar vi om? Det kommer kosta oss en massa pengar att avboka, för jag antar att du vill stanna här i någon vecka till? Dessutom måste vi prata med Scooter först innan vi bestämmer något. Men för min del är det okej. Klart du ska finnas här för din vän. Och älskling, tvivla inte på att prata med mig om du behöver det. Dessutom får du gärna hälsa från mig till Taylor nästa gång du träffar henne och säga att jag tänker på henne. Ingen ska behöva få gå igenom det här. Scooter kommer förstå.” Sa hon och tog min hand och smekte den och jag blev lättad över hennes svar.
”Kanske två veckor? Dessutom så behöver vi inte oroa oss över pengarna, det är inte så att vi blir panka bara för att vi ställer in tre eller fyra intervjuer och shower. Det hade varit en annan sak om det var en konsert, då hade jag förstått om du kanske sagt nej och ska jag vara ärlig så har inte Scooter någon större talan i detta. Det är mitt liv och jag bestämmer.” Sa jag och log mot henne.
”Jag menade inte att vi blev panka, bara att det lär inte bli billigt att ställa in. Men om det är de här du vill göra så stöttar jag dig till 100%.” Sa hon och återigen smekte min hand och log.

Mamma hade pratat med Scooter och han hade till en början varit väldigt fundersam men till slut hade han gett med sig. Jag hade blivit glad och uppdaterat på twitter direkt – Staying in LA for another two weeks #LEGGO. – Jag hade gått och lagt mig i sängen, klockan var ändå redan elva och jag kände mig tung och trött i kroppen. Jag tog upp min mobil och såg att jag fått ett sms av Tay.
- Tack för att du finns. – Jag log åt smset och svarade tillbaka – Tvivla aldrig på det. Och jag har fortfarande dåligt samvete över det jag gjort mot dig. Förlåt! – Det tog inte lång tid innan hon svarade tillbaka – Det är okej, men vi tar ett steg i taget och för tillfället känns det ganska bra att vi bara är på steg ett. – Jag hade gärna sett att vi var på steg 12345660, men hennes ord, hennes val. – Absolut, men jag ska sova nu. Vi hörs imorgon! Btw, försök du också att få lite sömn. - Jag lade ifrån mig mobilen och somnade nästan med en gång. Imorgon väntar en ny dag och jag hoppas den blir bra.