stuckinthebieberstory

Vi alla hade ställt våra klockor på tre eftersom vi skulle åka ifrån hotellet klockan fyra. Vi sprang runt på rummet som yra höns för att duscha, packa det sista, byta om och jag fick även hjälpa Kenny att hitta grejor som han blivit av med. Han hade inte riktigt koll på det kan man väl säga.
När vi alla samlats utanför hotellet så delade vi upp oss i två stora svarta vanar. En sak som jag inte förstod var… klockan är fyra på morgonen och ändå kryllade det av paparazzis utanför hotellet. Hur orkar dem egentligen? Eller hur orkar Justin egentligen?
Vi alla var lika trötta när vi satt oss i bilen, så vägen till flygplatsen fick gå under tystnad.
Det hade gått snabbt inne på flygplatsen och tiden hade bara flugit förbi. Helt plötsligt satt vi på flygplanet. Det var ett halvfyllt flygplan och jag undrade varför vi bara inte tagit ett privatflyg. Men dem älskar ju att få känna sig någorlunda normala ibland så varför inte. Jag satt i samma rad som Justin och Kenny. Inga roliga killar att flyga flygplan med, dem båda somnade som stockar så fort flygplanet lyft så där satt jag klar vaken helt ensam och var super spänd på att komma fram till Västindien. Vilket skulle ta åtta timmar, vad skulle jag göra i åtta timmar? Jag kunde ju alltid lyssna på musik, men musik får mig att tänka så mycket, tänka har jag gjort alldeles för mycket nu den senaste tiden. Visserligen sitter Ryan och Julia framför mig, men dem bara gullar hela tiden så där lär jag väl heller inte få någon respons. Istället efter en timmes flygning, när jag bara suttit rätt upp och ner och stirrat på den otroligt tråkiga filmen dem visade så reste jag mig upp. Ställde mig extra nära Kenny och Justin som fortfarande sov, tog fram min mobil och fotade dem. Dem såg så söta ut tillsammans, speciellt när Justin lutade sitt huvud på Kennys axel. Ryan och Julia hade vänt sig om och skrattade högt när dem fick se bilden jag tagit. Jag la in den direkt på twitter och skrev – What to do when there’s 7 hours left until you’ll land in Westindia? Why not take a picture of @Kennyhamilton and @justinbieber. #SWEET – Jag skrattade till åt mig själv och insåg att det skulle bli ett jävla liv på dem när dem vaknade, eller kanske ännu värre… dem skulle ge igen tio gånger värre.

Killarna hade efter två timmar vaknat och Ryan hade inte kunnat hålla sig utan hade bett dem båda att gå in på twitter och kolla. När dem sett min uppdatering och även sett bilden började dem båda två skratta och vände sig mot mig. Jag såg deras ironiska onda blickar och kände att detta inte skulle sluta bra. Jag loggade återigen in på twitter och såg att Justin hade uppdaterat - @taylorcoleman, you’re going down girl! – Jag såg även att Kenny hade retweetat Justin och jag kunde inte låta bli att skratta, dem tog verkligen detta på blodigt allvar. Jag skulle vara väl förebered när det inträffade. Justin såg att jag skrattade och armbågade mig nätt i sidan. Jag kollade på honom och han blinkade mot mig. ”Du bör vara rädd.” Sa han med en creep röst.
”Jag kommer vara väl förbered.” Sa jag och skrattade till och gav honom en busig blick.
”Man kan aldrig förbereda sig för ett prank gumman, sorry!” Sa han och blinkade mot mig. 
Jag visste inte vad jag skulle svara tillbaka, istället gav jag honom en kaxig blick och skrattade till. Jag vände mig om och kollade ut genom flygplansfönstret. Bara fem timmar kvar, sen är vi framme. Jag kunde knappt vänta, jag ville bara att tiden skulle gå fortare, och tack och lov gjorde den det eftersom jag somnade efter en stund. När jag vaknade var vi på väg att landa och jag kände en lättnad i min kropp att vi nu var framme. Det kändes riktigt skönt, och Justin såg även aning lättad ut. 

Vi gick av flygplanet och vi fick en egen buss som lastade in våra väskor och körde oss direkt från flygplatsen till vårt hotell, lyxskjuts här eller? Hotellet vi skulle bo på var lite mer avskiljt från de andra och hade en egen privat strand. Det såg inte så befolkat ut men Alfredo som jag inte fått pratat så mycket med berättade att det var ett hotell för de med lite mer pengar. En familj med vanlig inkomst skulle inte ens ha råd att betala för två nätter. Jag blev chockad när han berättade och undrade hur mycket pengar dem lagt ner på det hela. Men dem gjorde väl allt för att Justin skulle få en så lugn semester som möjligt. Alla var helt taggade på att direkt dra ner till stranden eftersom solen gassade och klockan bara var tolv på dagen här. Jag och Pattie slängde in våra väskor snabbt på rummet, tog på våra bikinis och sprang ned till stranden. Vi var dem första och köpte solsängar till alla tolv av oss och lade oss ned på vars en. ”Gud vad härligt det här kommer bli!” Sa Pattie och gav ifrån sig en pust. 
”Ohja, jag ser verkligen fram emot dagarna vi kommer spendera här.” Sa jag glatt. 
”Vill du gå ut i havet och ta ett dopp?” Sa hon sen efter en liten stund. 
”Nja, jag stannar nog här… jag har en tendens av att vara en väldans badkruka, jag ligger hellre och solar om jag ska vara ärlig.” Sa jag osäkert men glatt.
Sedan jag var liten har jag alltid varit en badkruka, det spelar ingen roll om det är 27 grader i vattnet, jag tycker ändå det är kallt. Det måste minst vara 35 grader, och då kan jag möjligtvis ta ett snabbt dopp och sen gå upp och sola igen. Pattie skrattade åt mig och såg att de andra kom springandes ned från hotellgången. Killarna slängde bara sina handdukar i sanden och sprang direkt ned i havet. Pattie, Carin, Julia, Allison och Mama Jan gick sakta ned mot havet istället. Jag själv låg kvar på en av solsängarna och kollade ut över havet där alla killar var helt galna. Dem slängde varandra i vattnet och skrattade hysteriskt och skrek en massa. Man blev själv glad av att se dem så glada. Efter ett tag hörde jag hur Justin skrek till Pattie ”Mamma, varför badar inte Taylor?” 
Hon skrek tillbaka ”Hon är en badkruka.” Hon skrattade till och det gjorde även jag. Jag kände mig lite mesig som inte badade med allihop och istället hade kul, men vatten som inte är i rätt temperatur är ingenting för mig. Jag fortsatte att sola och plötsligt kände jag någon som tog tag i mina fötter och någon som tog tag i mina armar. Jag kollade upp, och vem var det om inte Justin och Kenny såklart. Nu kom deras hämnd och jag visste precis vad dem hade planerat… att få ut mig i havet såklart.
Jag började skrika och samtidigt skratta. Jag ville verkligen inte ut i vattnet, det skulle bli hemskt. Jag kände efter en stund vattnet som smekte min rygg och det var väl ändå hyffsat varmt, men inte tillräckligt. Jag kände plötsligt hur dem började svinga mig och snart var jag under vattenytan. Jag kravlade snabbt upp och med mig från botten hade jag två nävar med sand. Jag tog sats och kastade en näve sand på Kenny och en på Justin, och dem båda två blev nog lika chockade. Såklart fick jag dubbelt så mycket sand tillbaka vilket var en aning smärtsamt, men istället skrattade jag bara och kastade tillbaka och snart var alla med i sandkriget förutom de andra tjejerna som bara varit i havet för någon minut och sen nu hade lagt sig på solsängarna för att sola. Jag stod där ensam tjej balnd alla killarna. Som tur var fick jag med mig Dan, Alfredo och Tay på min sida medans Justin och Kenny fick Ryan och Scooter på sin sida. Vi alla kastade som bara den på varandra och snart var vi allihop täckta av sand. Tillslut var jag ju tvungen att ta ett dopp för att skölja mig.

”Inte kunde man tro att du var någon badkruka?” Hörde jag Dan säga samtidigt som han flinade till.
”Du skulle bara veta, det här gör jag bara för att jag i princip blev tvingad till det.” Sa jag och blängde på Kenny och Justin som anslutit sig till samtalet.
”Payback is a bitch.” Sa Justin och skrattade till och klickade med Kenny som också skrattade.
”Killar, ni får vara snällare mot Tay… hon kommer snart åka hem om ni fortsätter såhär.” Sa Dan ironiskt och gned sina knutna händer i ögonen och låtsasgrät. Vi alla tre i kör började skratta.
”Ingenting som dem här killarna gör eller kommer att göra, kan få mig att åka hem.” Sa jag och gav dem båda en kaxig blick.
”Vi får väl se.” Sa Kenny och log ett brett leende innan han vände sig om för att gå upp från havet.

Justins version.

Jag hade ju gärna velat dela rum med Taylor, men för det första så skulle mamma aldrig ha tillåtit det och för det andra så skulle Taylor själv nog aldrig gått med på det. Det verkar som hon bestämt sig för att vi verkligen bara ska vara vänner. Innan trodde jag bara att det var för tillfället eftersom jag varit så dum mot henne. Men nu har det snart gått en vecka och ingenting har förändrats.
Men en fördel var ju att jag nu skulle få se henne i bikini varje dag, hennes kropp är pricken över iet. Nästan lite peddo varning på det, men det är ju faktiskt sant.

Jag, Dan och Taylor stod kvar i vattnet och småpratade. Efter ett tag sa Taylor ”Vad sägs som sisten ut till bojen blir veckans mes?” Hon skrattade och innan jag hann reagera så hade hon redan börjat simma. Jag som är väldigt tävlingsinriktad tvekade inte en sekund utan började simma efter henne. Jag kunde höra hur Dan ropade efter oss ”Kör ni, jag orkar inte… jag får väl bli… veckans… mes.” Jag skrattade till inombords åt det han sagt. Dan är alltid den försiktiga typen av oss, han vill gärna se någon annan göra det innan han kan göra det.
Jag hade hunnit ikapp Taylor nu men hon var en aning snabbare och såklart kom hon först till bojen och när jag kom fram var jag alldeles andfådd.
”Ser ju ut som att du blir veckans mes.” Sa hon och gav mig en kaxig blick.
”Ser ju så ut, men vänta du bara… det kommer bli fler tävlingar.” Sa jag och blinkade mot henne.
”Jag fattar inte hur jag kan vara i vattnet såhär länge, innan har jag bara kunnat gå ut i havet och ta ett snabbt dopp och sen upp igen.” Sa hon förvånat.
”Erkänn att du stannar kvar på grund av mig, you can’t resist me.” Sa jag ironiskt och skrattade.
Hon smällde till mig på axeln och skrattade hon också.
”Ja men det är väl klart?” Sa hon och gav mig en frågande ironisk blick.
”Tänkte väl det… vad sägs som att kanske simma tillbaks?” Sa jag och log mot henne.
”Jo, men eftersom du nu kom sist så har jag ett annat krav… jag ska få hänga på din rygg medan du simmar in mot land… okej?” Sa hon och återigen gav mig den kaxiga blicken. Jag suckade och nickade mot henne samtidigt som jag skrattade till. Hon tog sina armar om min hals och jag kunde känna hennes mage nudda min rygg. Jag hade gärna sett henne ligga under mig nu, men det är ju tankar en kille får hålla för sig själv.
Jag började simma och hon flinade nästan hela vägen. Under tiden hade hon hållt på att säga saker som ”Kom igen nu klenis.” ”Dude, jag har inte hela dagen på mig.” ”Är vi framme så att jag åtminstone hinner med efterrätten ikväll?” Såklart hade jag bara skrattat men jag visste att hon höll på så bara för att reta mig. När vi kom in till det grunda så släppte hon inte taget. ”Du slöfock, du kanske ska släppa taget nu, jag hade tänkt gå sista biten.” Sa jag och tog tag i hennes händer, men istället knöt hon dem bara hårdare runt halsen.
”Nänä, jag ska rida på din rygg ända upp till solsängarna. Sorry, men det är reglerna.” Sa hon och skrattade till. Jag reste mig upp och hon hoppade upp min rygg. Jag tog mina händer på hennes bara lår och flashbacks kom tillbaka från sista kvällen i New York. Om jag inte hade fuckat upp det som jag gjorde i LA så hade allting varit perfekt mellan oss två nu. Men en sak som fick mig på bättre humör var att Taylor för en gångs skull verkade ha roligt, hon skrattade, log och hon verkade vara sitt vanliga jag, som hon inte varit på några dagar nu med tanke på Leo.

När vi kom upp till solsängarna såg jag att mamma satt sig upp och kollade frågande på oss. Jag visste att hon inte gillade det hon såg. Det hade absolut ingenting med Taylor att göra, det var bara det att hon var väldigt mammig av sig. Jag släppte ned Taylor på hennes solsäng och gick och lade mig på min. Tay hade satt på musik från sina små minihögtalare han hade med sig ned på stranden. A dj’s gotta do, what he’s gotta do… så att säga. Han hade satt på Rocketeer med Far east movement. Alla kunde den och sjöng med så högt dem kunde.
”Justin, dude… du måste fixa till din frill, du ser ut som ett litet cancer barn med den slicken.” Hörde jag Alfredo säga högt och skrattandes. Jag ryckte till när han sa ordet cancer barn och spärrade upp mina ögon mot honom och gjorde en menande blick och försökte diskret peka med mitt huvud mot Taylor som låg tyst och solade. Alla andra blev också väldigt tysta och kollade på Alfredo med chockade blickar. Det tog inte lång tid förrän Taylor reste sig upp och började gå ifrån oss.
”Wow, man… jag är sjukt ledsen, jag tänkte inte alls på det. Ska jag gå efter henne?” Sa Alfredo bekymrat och såg en aning skamsen ut.
”Det är lugnt, jag vet att du inte menade det elakt. Men det är bättre att vi alla stannar här. Hon vill nog bara vara ifred just nu.” Sa jag lugnt och tog Alfredos hand och skakade den.
Jag vet att Alfredo inte menat det elakt, han hade bara inte tänkt innan han öppnade munnen.

Taylors version.

Jag vet egentligen inte varför jag hade gått därifrån, mest för att jag nog bara ville vara ensam. Jag var inte sur på Alfredo för det han sagt, men ordet som kommit ut från hans mun hade fått tankarna att komma smygandes tillbaka och nu för tillfället ville jag bara sätta mig någonstans för mig själv.
Jag gick ut på en lång brygga som sträckte sig ut en bra bit i havet. När jag kom längst ut satte jag mig ned med benen hängandes nedför bryggkanten. Jag lutade mig bakåt på mina armar och kollade upp mot den klarblåa himmeln och suckade. ”Jag saknar dig.” Sa jag tyst för mig själv.
Jag satt där en lång stund och kollade då och då tillbaka mot stranden där gänget fortfarande låg kvar och solade. Det var så varmt att jag nästan hade kunnat hoppa ned i vattnet bara för att svalka mig, men eftersom jag är den badkrukan som jag är, så ångrade jag mig i sista sekund.
”Härligt väder va?” Hörde jag en röst säga och jag kollade bak för att se om det var någon som kommit upp på bryggan men där var det alldeles tomt. Rösten var mörk och bröt lite på engelska.
”Här nere.” Hörde jag återigen den mörka röst säga, som även skrattade till.
Jag kollade ner i havet och där hade det dykt upp en kille, han var mörkhårig, brunbränd och hade ett otroligt leende. Jag kollade frågande på honom, hur hade han kommit hit? Det enda han hade var en surfingbräda. Han fortsatte bara att le och snart bröt han tystnaden igen som uppstått.
”Jag är Javier, trevligt att träffas.” Sa han och sträckte fram sin hand mot mig samtidigt som han började klättra upp för bryggan. Jag sträckte min hand mot honom och log.
”Taylor.” Sa jag och kollade fortfarande lite frågande på honom. Han hoppade upp och satte sig bredvid mig. Jag kan ju inte neka att jag tyckte han var snygg, för det var han verkligen.
”Varför sitter du här alldeles ensam? Jag antar att du är här med dem andra som ligger på stranden?” Sa han och jag fick nästan koncentrera mig när han pratade eftersom han bröt så mycket.
”Jo, jag är här med dem men jag kände bara att jag behövde lite tid för mig själv.” Sa jag och log.
”Oj, förlåt… vill du att jag ska gå?” Sa han frågande och såg lite bekymrad ut.
”Nejdå, det gör ingenting.” Sa jag och åter log åt honom.
”Låt mig gissa, du kommer från Amerika eller?” Sa han och spände blicken i mig.
”Helt rätt, är du härifrån eller?” Sa jag och log fortfarande, det var precis som att han fick mig till det.
”Inte riktigt från det här området, det är alldeles för dyrt att bo i, men jag, min syster och min mamma bor i en liten by uppe på berget. Jag jobbar på ett av hotellen här på stranden, men ibland får vi lite rast och då brukar jag dra ut och surfa, vågorna är som bäst på eftermiddagarna.” Sa han och skrattade till samtidigt som han kollade ut över havet.
Jag undrade vart hans pappa var eftersom han inte nämnt honom när han berättade vem han bodde med. Men jag lät bli att fråga ifall det skulle bli fel stämning.
”Ja, okej. Hur gammal är du då?” Sa jag och lät en aning nyfiken.
”18 men jag fyller 19 om tre dagar. Dudå?” Sa han och log mot mig.
”17.” Sa jag snabbt och kollade ut mot havet.
”Då är du lika gammal som min lillebror.” Sa han och log fortfarande mot mig.
Han hade inte nämnt sin lillebror innan, nyfiken som jag är kunde jag ju inte låta bli att fråga.
”Din lillebror som inte bor med dig, din mamma och din syster eller?”
”Mm… han och min pappa dog i en bilolycka för ett år sedan.” Han såg inte direkt ledsen ut.
”Jag beklagar verkligen. Min lillebror… han… dog för en vecka sedan i… cancer.” Sa jag och suckade samtidigt som jag försökte hålla inne gråten som var på väg ut.
”Usch… då går vi ju i princip igenom samma sak, så jag vet hur det känns.” Sa han och log.
”Mm, jag bearbetar det för varje dag som går. Men det känns inte som att det kommer bli bättre.” Sa jag och återigen suckade. Jag kände Javiers hand på min bara axel och jag vände mig mot honom.
”Du ska se att det snart kommer bli bättre. Det har de blivit för mig i alla fall. Varken min lillebror eller min pappa hade velat att jag skulle sitta hemma och gråta resten av mitt liv, istället ser jag det från den ljusa sidan och tänker på att dem finns med mig varje dag.” Han släppte min axel och log.
”Jo, man kan ju alltid hoppas.” Sa jag och suckade igen.
Det kändes så konstigt att snacka om det här med en total främling, men på ett sätt kändes det också väldigt behagligt, förmodligen var det de här jag behövde… prata ut.
”Mitt pass börjar om en kvart så jag måste nog tillbaka nu. Men det var trevligt att träffas. Sköt om dig!” Sa han och innan jag hann svara så hade han hoppat ned i vattnet och börjat kravla bort på sin surfingbräda. Jag kollade efter honom och kunde inte sluta kolla på hans otroligt vackra kropp. Hela han var helt perfekt.
Jag skakade av mig mina små creepiga tankar och reste mig upp och började gå tillbaka in mot stranden. När jag kom bort till solsängarna ställde sig Alfredo upp och kramade om mig utan förvarning. ”Förlåt, det var inte alls meningen att säga det jag sa innan till Justin.” Han lät bekymrad och jag skrattade till. ”Det är lugnt, tänk inte mer på det.” Sa jag och släppte hans grepp.
”Puh, jag trodde du skulle vara jättesur.” Sa han och pustade ut och såg lite lättad ut.
Jag skakade på huvudet och gav ifrån mig ett skratt. Alla hade börjat plocka ihop sina grejor och var på väg upp mot hotellet igen. ”Glöm inte att vi ska äta klockan 6, kom gärna i tid guys!” Sa Allison.
Jag samlade ihop mina saker och jag såg att det bara var jag och Justin kvar.
”Vem var det du satt och snackade med på bryggan?” Sa han frågande.
”Det var bara någon kille.” Sa jag lite nonchalant för att han inte skulle fråga mer.
”Vaddå, kom han bara sådär helt plötsligt och började snacka med dig?” Sa han återigen frågande.
”Typ.” Jag gav honom ett leende. Varför var han så nyfiken?
”Ha, vilken tönt.” Sa han och skrattade till innan han vände sig om och gick upp mot hotellet.
Jag småsprang efter honom. ”Avundsjuk eller?” Sa jag och armbågade honom i sidan och gav honom en busblick. ”Absolut inte, jag är bara rädd om dig… jag vill inte att du ska bli sårad så som jag sårade dig.” Sa han och hans blick var riktad ner mot marken och han såg en aning bekymrad ut.
Jag log ett mjukt leende och tänkte på hur gullig han faktiskt var. Men fortfarande bara en vän.