stuckinthebieberstory

Det har gått två dagar sedan min och Justins lilla diskussion. Vi har knappt pratat med varandra, och om vi har gjort det så har det varit för att dem andra inte ska börja undra någonting. Men såklart har Kenny märkt det, och kom direkt till mig och frågade vad som hade hänt, och jag visste att han skulle märka på mig om jag ljög så det var lika bra att berätta sanningen, men jag uteslöt sex delen. Han sa att antingen skulle jag följa mitt hjärta och ge Justin en andra chans eller så skulle vi förbli vänner, eller till och med kanske inte vara vänner alls. Han hade varit med om detta tidigare med Justin, det brukade inte sluta så bra om tjejen han var kär i bara ville vara vän med honom.
Så dessa två dagarna har jag bara ägnat åt att tänka på allting. Det har känts jobbigt att inte ha kunnat prata med Justin som vanligt. Han har ju inte direkt varit på humör för det. Varje gång jag försökt få kontakt med honom så har han antingen gett mig ett halvt leende, eller så har han ignorerat mig totalt. Ingen annan förutom Kenny verkar ha märkt spänningen mellan oss, inte ens Pattie. Trots att hon och jag bor i samma rum så pratar vi inte så värst mycket. Hon och de andra äldre åker ut på utflykter och hon går upp så tidigt, så när jag vaknar så är hon oftast redan nere på stranden. Det känns lite tråkigt, eftersom jag verkligen har velat lära känna henne lite bättre. Men vi har ju fem dagar kvar av resan, så jag hoppas det kommer någon stund då hon och jag kan prata lite mer. Och jag hoppas även att det kan lösa sig mellan mig och Justin. Jag vill verkligen inte att det ska sluta såhär mellan oss… jag vet inte vad jag vill ännu. Allt är så himla svårt. Saken är ju den fortfarande, att jag inte vet om jag kan lita på honom igen, men som Kenny sa, antingen så följer jag mitt hjärta och ger honom en andra chans eller så kanske det slutar med att vi åker härifrån som ovänner. Vilket jag gärna inte föredrar. OH, varför ska allting vara så himla svårt, varför ska Justin vara så svår? Jag antar att han tycker samma om mig, för jag börjar nästan tycka att jag själv är lite förvirrande. Han vet nog inte riktigt vart han har mig.

Det var mitt på natten, klockan var typ tre. Jag vaknade hastigt av att någon ryste om mig i sängen, och när min blick vant sig vid det mörka rummet så såg jag att Julia stod bredvid min säng och kollade på mig. ”Vad gör du här?” Sa jag tyst, eftersom att Pattie sov i sängen bredvid.
”Kom.” Sa hon och drog upp mig ur sängen, hon drog med mig ut på balkongen och satte sig ned.
”Julia, vad är det? Klockan är typ… tre.” Sa jag och gnuggade mig i ögonen.
”Okej… Kenny har berättat allt om dig och Justin.” Sa hon allvarligt.
”O…kej? Du drar upp mig klockan tre på natten…för att säga det?” Sa jag frågande.
”Inte riktigt… saken är den att…” Sa hon och suckade.
”Saken är den att? Julia, vad är det?” Sa jag fortfarande lika frågande.
”Kenny och Justin är på flygplatsen… dem ska flyga hem till Stratford. Justin klarade inte av att vara här längre, med allt som hänt mellan er och så, han tyckte det kändes bättre att åka hem till sin mormor och morfar istället.” Sa hon snabbt. Jag ryckte nästan till när hon berättade det och tankarna snurrade runt i mitt huvud. Justin var verkligen på väg härifrån, och det kändes nästan som att vi aldrig skulle träffas igen. Jag fick en klump i magen och var tvungen att sätta mig ner.
”Tay… man ser på långa vägar att du gillar Justin och man ser ännu tydligare att han gillar dig. Du är bara rädd för att släppa in honom igen, men om jag ska vara ärlig tror jag inte att han kommer göra om samma misstag som han gjorde förra gången. Han menar verkligen allvar denna gången. Låt honom inte få åka iväg innan du har fått säga vad du känner.” Sa hon allvarligt och tog min hand.
Jag suckade och kollade ned på våra händer som höll om varandra.
”Det är för sent att åka till flygplatsen nu ändå.” Sa jag med ytterligare en suck.
”Det tror jag inte, dem åkte för en halv timme sedan. Du kan hinna.” Sa hon och lät glad.
Jag reste mig upp snabbt och gick in på rummet så tyst jag kunde. Jag rotade åt mig ett par ljusa jeans shorts och ett pösigt vitt linne och ett par bruna flipflop. Jag gick mot dörren och Julia följde efter mig. ”Vill du att jag ska följa med?” Sa hon och kollade på mig frågande.
”Jag borde nog åka själv.” Sa jag och kramade om henne.
”Var försiktig bara.” Sa hon och skrattade till.
Jag gick ner genom receptionen och ut på gatan. Det var tyst och nästan helt folktomt. Det var ingen helgdag så det var inte så mycket folk som var ute och festade heller. Inte en enda taxi bil syntes till. Jag suckade och tänkte vända tillbaka in mot hotellet eftersom detta verkade hopplöst men så kom jag på att det bara tog fem minuter att ta sig ned till stan, så jag började springa och efter ett tag var jag där. Jag såg att skylten till Javiers brors klubb var tänd och det hördes som att det var folk där inne. Jag gick in och hoppades på att Javier kanske skulle vara där. Och till min förvåning så var han faktiskt det. Han sken upp i ett leende när han såg mig och gick fram och gav mig en kram. ”Javier, jag behöver din hjälp.” Sa jag snabbt och andfått.
”Absolut, vad kan jag hjälpa dig med?” Sa han och log.
”Har du bil? I så fall måste du köra mig till flygplatsen.” Sa jag och smålog men stressat.
Han kollade på mig frågande men började sedan skratta ”Kom med här.” Sa han och tog sin hand på min rygg och förde mig ut från klubben. Vi gick runt en stenmur och där stod en svart pickup. Han öppnade bildörren till mig och jag hoppade in. Han satte sig i förarsätet och satte igång bilen. Vi körde ut på vägen och iväg mot flygplatsen. ”Så… berätta nu, varför vill du till flygplatsen klockan tre på natten?” Han kollade på mig med en frågande blick och skrattade till.
”Jag ska försöka stoppa en kille från att åka härifrån…” Sa jag osäkert.
”Justin?” Sa han och log. Jag nickade mot honom och kollade ut genom fönstret på min sida.
”Jag visste att jag aldrig skulle ha en chans mot den killen.” Sa han och skrattade till.
”Syns det så tydligt att jag gillar honom?” Sa jag osäkert.
”Det kan man väl säga… och på det sättet han kollar på dig, så lovar jag att den killen skulle göra vad som helst för dig.” Sa han och log ett lätt leende mot mig. Jag log tillbaka mot honom och vi satt tysta resten av bilresan som inte tog så lång tid. Efter kanske en kvart stannade Javier bilen utan för entrén till flygplatsen. Jag vände mig mot honom och log. Jag böjde mig fram och kysste honom på kinden.
”Jag kan inte tacka dig nog för detta, det var alldeles för snällt.” Jag smekte min hand på hans kind.
”Även jag skulle kunna göra vad som helst för dig Taylor. Gå nu, så att han inte hinner åka.” Sa han och smekte min arm. Jag log ännu en gång mot honom och hoppade ut ur bilen. Jag sprang in på flygplatsen och jag visste egentligen inte vart jag skulle börja leta någonstans. Men att kolla på avgångs monitorn var kanske en bra början. Flyget till Kanada skulle gå om tre kvart. Aldrig att jag skulle hinna leta upp Justin och Kenny på den korta stunden. Gate numret hade inte ens kommit upp än. Men jag sprang bort mot säkerhetskontrollen. När dem bad mig att visa min biljett så blev jag nervös. ”Jag har ingen.” Sa jag osäkert och kollade på den tjocka gråhåriga gubben som stod framför mig med en allvarlig blick. ”Tyvärr, då får du inte komma igenom.” Sa han menande.
”Men sir… snälla, jag måste liksom…typ…det. Du förstår inte, jag måste stoppa någon från att åka härifrån.” Sa jag bekymrat och stampade nästan med mina fötter i golvet.
”Tyvärr, regler är regler.” Sa han och skakade på huvudet.
”Sir… har du fru och barn?” Sa jag frågande.
”Ja, det har jag. Men det står folk i kön så jag har inte riktigt tid att prata om detta just nu.” Sa han och försökte putta mig åt sidan men jag försökte hålla mig kvar så gott det gick.
”Men om dem skulle åka iväg och du hade något jätteviktigt att säga dem men som du glömt att säga… skulle du inte försöka göra allt då för att bara få en liten chans att få göra det?” Sa jag frågande.
Kön bakom mig hade tystnat och alla stod och lyssnade på vårt samtal.
”Jo, men nu handlar detta inte om min fru och mina barn. Kan du flytta på dig så att resten av kön kan komma förbi?” Sa han nu lite argt.
”Men släpp bara in henne, hon kommer ju ändå aldrig ge sig!” Sa en kvinna längre bak i kön med en rätt så irriterande ton på rösten. De andra i kön nickade instämmande och jag log. Säkerhetsvakten suckade och nickade att jag skulle gå vidare. Jag log och hoppade till och jag sprang igenom kontrollen. Jag hade ingen aning om vart Kenny och Justin kunde befinna sig så jag snurrade mest runt i alla gångar som fanns. När jag till slut hittade ytterligare en avgångs monitor så hade gate numret kommit upp men det stod även att det var boarding nu. Jag började springa, det var långt till gate nummer 78B. Men jag sprang så fort jag kunde och folk jag sprang förbi vände sig om för att kolla efter mig när jag sprang som en galning. Jag kom fram till gate 78B men där var helt folktomt, förutom tjejen som stod bakom biljett disken. ”Går det här flyget till Kanada?” Sa jag andfått. ”Mm.” Sa hon och nonchalerade mig totalt genom att kolla ned på en datorskärm.
”Men… finns det någon chans att du kan stoppa planet från att lämna gaten, det sitter en person på planet som jag måste prata med!” Sa jag stressat.
Hon kollade upp på mig med ena ögonbrynet höjt. Hon skrattade till.
”Tyvärr, det är inte jag som bestämmer det. Eftersom alla har kommit som ska flyga med detta flygplanet så kan jag inte göra något för att stoppa dem.” Sa hon och lät fake bekymrad. Hon stängde av datorn och tog sina nycklar och började gå därifrån. Gud vad jag inte tycker om personalen på denna flygplatsen.

Det var helt folktomt här, inte en enda människa syntes till. Jag suckade till och jag gick mot det extremt stora fönstret som var precis bredvid gaten. Jag kollade ut på flygplanet som lämnat gaten och var på väg ut mot avgångsbanan. Jag kände gråten stiga i halsen och jag orkade inte hålla inne tårarna som nu rann nedför min kind en efter en. Jag gick med tunga steg mot de långa bänkraderna som var fodrade med ett obehagligt blått tyg. Jag hade ingen ork till att gå tillbaka hela vägen, så istället lade jag mig ned på den ena bänkraden och slöt mina ögon och försökte lugna tårarna som fortfarande rann ned för kinderna. Det var inte riktigt meningen att jag skulle somna där.