stuckinthebieberstory

Tre veckor senare.

”Mamma, vi kan inte låta Bill betala det här… det är alldeles för mycket.” Sa jag chockat samtidigt som min blick var riktad mot det stora huset framför mig.
”Det är nog lite för sent för det nu gumman, eftersom han betalade in igår.” Sa mamma och skrattade till. Jag vände mig chockat mot henne och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
För tre veckor sedan då jag, mamma och Bill kom hem från Israel så hade det blivit en massa prat om att Bill skulle flytta in till oss (inte för att det skulle blivit någon skillnad eftersom han så gott som bott hos oss sen dem började dejta). Men eftersom Bill jobbar på en mäklarbyrå kom mamma med idén om att vi skulle köpa ett nytt hus. Jag trodde till en början att storleken på det nya huset skulle bli som mitt och mammas hus, men nu står jag här framför det extrema huset och har nästan tappat andan. Mamma hade fått olika ritningar på hus som Bill plockat fram och när hon fick se ritningen och bilder på detta huset bestämde hon sig direkt för att det skulle bli vårt nya hem. Bill hade gått med på det och erbjöd sig att betala för hela paketet. Hur han fått pengar till det undrar jag, men mamma säger att han har en god ekonomi, vilket jag aldrig riktigt lagt märke till tidigare. Men huset bevisade det ganska mycket så att säga. Det var första gången för mig idag att få se huset, och det var även idag det var inflyttningsdatum. Att dem kunde fått sålt mitt och mammas hus så fort, kan jag inte förstå, men har man en styvpappa som är mäklare så antar jag allt är möjligt.
Jag kan inte påstå att jag är missnöjd med det nya huset, men det gamla huset har så många minnen som jag måste lämna bakom mig. Men jag kanske ska se det hela från den ljusa sidan, det blir en ny start. Samtidigt som jag lämnar en massa glada minnen bakom mig så lämnar jag även de negativa minnena där. Och jag som alltid har velat bo närmare havet, får väl helt enkelt lägga den drömmen åt sidan, eftersom vi nu har flyttat längre upp i bergen i de mer ”finare” områdena, som mamma kallar det. Men jag ska inte förstöra detta för henne, hon verkar så lycklig och om jag bara hänger läpp så kommer det även dra ner hennes humör.

”Så vad tycker du?” Sa mamma och vi stod nu i det stora och ljusa köket.
”Wow säger jag bara.” Sa jag och gav ifrån mig en chockad blick.
”Det är fortfarande mycket möbler som fattas, men det tänkte jag att vi kunde åka och köpa idag.” Sa hon och log brett mot mig.
”För vilka pengar då?” Sa jag och kollade frågande på henne.
”Med det här.” Sa hon och tog upp ett kreditkort från sin plånbok.
Jag skakade bara på mitt huvud och orkade inte ens fråga henne vart hon fått tag på det. Förmodligen Bill. Men om hon nu fått tillåtelse till att handla möbler för det, så fine by me.
”Vart är mitt rum då?” Sa jag och var nyfiken på vilket rum dem valt ut till mig.
”Om du går ut i hallen och går upp för trappan, sen är det första dörren till vänster.” Sa mamma som var helt inne i att gå igenom en massa papper som hon lagt upp på diskbänken.
Jag gick ut i hallen och uppför den beigea trappan. Jag gick direkt till vänster och öppnade den vita dörren. Jag möttes av ett tomt stort och ljust rum. Väggarna var vita och golvet var i träslaget ek. Det fanns fyra fönster som var stora och de släppte även in enormt med ljus. Jag hade utsikt ut över LA vilket var ett av kraven jag hade om jag skulle gå med på att flytta och jag är glad att mamma lyssnat på mig. Jag upptäckte en dörr i rummet som jag försiktigt öppnade. Till en början trodde jag att det var en städskrubb jag kommit in i, men efter ett tag förstod jag att det var min garderob. Den var inte större än en mellanstor hiss, men den skulle passa mig perfekt.

"När är det Justin kommer hem?” Sa mamma samtidigt som vi satt i bilen, på väg till möbelaffären.
”Nästa vecka tror jag.” Sa jag och log mot henne och det pirrade till i magen då jag kom att tänka på att det bara var en vecka kvar tills jag skulle få träffa honom. 
”När är det han fyller år nu igen?” Sa hon och kollade nyfiket på mig.
Mitt hjärta stannade till för en sekund och jag tog panikslaget upp min mobil från min väska och insåg att dagens datum var den 1a mars. Jag började andas snabbt och mamma kollade oroligt på mig.
”Gumman, lugna ned dig… vad är det som har hänt?” Sa hon och släppte sin ena hand från ratten och satte den på min axel.
”Justins födelsedag är idag och jag hade helt glömt bort det.” Sa jag med en bekymrad röst. 
”Men det är väl bara och ringa honom och berätta att du har mycket att göra i och med flytten?” Sa hon och som alltid annars försöker hon komma på den bästa lösningen.
”Mamma, en flickvän ska inte glömma bort sin pojkväns födelsedag?” Sa jag smått irriterat. 
”Sluta larva dig, ring bara och låtsas som ingenting har hänt, okej?” Sa hon och flinade åt mig. 
Jag suckade tungt och tryckte upp Justins nummer och tryckte på ring. 
”Hey baby!” Hörde jag Justins röst säga efter några signaler.
”Grattis på födelsedagen!” Sa jag högt och skrattade till.
”Aw, tack! Du ska inte behöva slösa pengar på att ringa hit och säga det.” Sa han med en gullig röst.
”Klart jag måste? Jag saknar dig.” 
”Jag saknar dig med babe, men jag kommer till LA om en vecka.” Sa han och han lät glad. 
”En vecka kommer kännas som flera år. Förresten… vi har flyttat.” Sa jag och kände saknaden. 
”What? När hände detta?” Sa han och lät förvånad. 
”Det planerades direkt när vi kom hem från Israel, vi flyttar in idag.” Sa jag exalterat. 
”Sweet. Men jag måste sticka nu, soundchecken drar igång vilket sekund som helst. Vi ses om en vecka! Och du… jag älskar dig.” Sa han och det pirrade till i hela min kropp.
”Jag älskar dig också.” Sa jag och blev generad över mammas mammiga ansikte som var riktat mot mig. Jag lade på luren och himlade med mina ögon och vände mitt ansikte ut mot bilfönstret.

Vi hade nu kommit till det stora möbelvaruhuset vars namn jag inte kom ihåg. Jag kände på mig att det här skulle ta hela dagen och jag var inte direkt sugen på att slösa bort en hel dag inne på ett varuhus, när solen skiner utomhus. Mamma däremot var super exalterad på att få välja och vraka mellan allt varuhuset hade att erbjuda. Hon bestämde sig för att ta den största vagnen som fanns och vi gick nu bredvid varandra och hade olika åsikter om allt som dök upp. En stor brun skinnsoffa som mamma riktat sig in på, tyckte jag såg alldeles för fjuttig ut i vårt stora hus, medan jag riktat in mig på en större vit soffa, som mamma tyckte var alldeles för vit. Hur kan vitt bli alldeles för vitt?
Vi hittade till slut en soffa som föll oss båda i smaken, det var en väldigt stor mörkbrun skinnsoffa som gott och väl skulle täcka en stor del av vardagsrummet. Till det hittade vi ett grått stenbord, vars höjd sträckte sig upp till mina knän ungefär. Mattan som skulle vara under bordet var beige och fransig. Vi hittade även lite växter och annat dekorativt som vi plockade på oss. Bill hade fått i uppdrag att fixa elektroniken. Vi fortsatte bort till sovrumsavdelningen där jag hittade min drömsäng. Den var stor och vit och hade en skärm som sträckte sig en bit upp på väggen. Mamma tvekade, eftersom priset var väldigt mycket högre än vad hon förväntat sig. Men efter många om och men från min sida så gav hon till slut med sig. Vi köpte tillhörande dekorationskuddar och täcke till och jag kunde redan peka ut en plats i mitt rum där den skulle stå. Vi hittade även ett vitt sängbord och en tillhörande lampa, vars fot var av glas och lampskärmen i brunt tyg. Mamma sa att det fick räcka med möbler till mitt rum för ett tag och vi bestämde att vi skulle åka hit nästa vecka igen och handla resten. Istället fortsatte vi vidare till badrums och köksinredningen. Till badrummet köpte vi handdukar och mattor och till köket blev det bord och stolar i vitt träslag, och en massa knivar, tallrikar, bestick och annat köksmaterial. Såklart köpte vi även möbler till mammas och Bills sovrum och även till de två gästrummen som också finns i huset. Vi pratade med en av killarna i personalen och han sa att allt skulle levereras inom två dagar. ”Det är vad jag kallar service.” Sa mamma imponerat.

Vi var nu klara och skulle gå till kassan för att betala de grejor vi kunde få med oss hem redan idag. Medan mamma gick fram till personen som stod i kassan för att förbereda med sitt kort, stod jag och packade upp allting från vagnen upp på rullbandet.
”Storshopping på gång eller?” Sa en manlig röst och den kom från kassan.
”Så kan man väl uttrycka det ja.” Sa mamma och skrattade till.
Rösten kunde jag på något sätt känna igen och jag kunde inte låta bli att titta upp.
”Vincent… hej!” Sa jag glatt och kollade på Vincent som stod bakom kassan.
”Taylor, det var inte igår!” Sa han och böjde sig över rullbandet och omfamnade mig i en kram.
”K-känner ni varandra?” Sa mamma och kollade frågande på oss båda.
”Vi träffades på Cypern när vi var där.” Sa jag och log brett.
”Men vad trevligt!” Sa hon och skrattade till.
”Vi får träffas och ta en fika eller något, jag hade ingen aning om att du bodde i dessa trakterna.” Sa Vincent och log sitt charmiga leende mot mig.
”Och jag hade heller ingen aning om att du bodde eller arbetade i dessa trakterna, men absolut… klart vi ska ta en fika.” Sa jag och kunde inte låt bli att le tillbaka.
”Eller varför inte komma på vår inflyttningsfest som vi ska ha på fredag nästa vecka?” Sa mamma som tjuvlyssnat på vårt samtal.
”Inflyttningsfest?” Sa jag och kollade frågande på henne.
”Ja, inflyttningsfest.” Sa mamma och kollade menande på mig.
”Jag kommer jättegärna, tack för inbjudan.” Sa Vincent glatt.
”Ingen fara. Vi bor på Beverly Glen Boulevard 567 C.” Sa mamma och verkade planera någonting som jag inte alls var speciellt involverad i.
”Vi ses nästa vecka då.” Sa Vincent och kollade på mig.
”Mm.” Sa jag och fick fram ett fakeat leende eftersom jag inte alls var speciellt exalterad över den nyligen planerade inflyttningsfesten. Varför fick mamma ens tanken att bjuda Vincent hem till oss?

”Sen när planerade vi att ha en inflyttningsfest?” Sa jag frågande när vi satt i bilen på väg hem.
”Jag har funderat på det länge, men jag kunde inte riktigt bestämma mig om det skulle bli av eller inte. Men eftersom jag nyss bjöd en av dina vänner så antar jag att det blir av.” Sa mamma och log brett mot mig samtidigt som jag gav ifrån mig en tung suck. Mammas mobil burrade till och på skärmen stod det att numret var okänt. ”Aa, det är Katherine?” Sa hon glatt.
Efter många mm, okej, jag förstår, absolut… så lade hon på luren och hennes ansiktsuttryck hade gått från glatt till allvarligt. Hon vände sig om mot mig och blicken fick mig att rysa.
”Det var din rektor.” Sa hon till en början.
”Och…?” Sa jag och vevade med handen för att hon skulle fortsätta.
”Han vill att vi ska komma till skolan i eftermiddag, på ett akut möte om din skolgång.” Sa hon allvarligt och trummade på bilratten.
”Ett akutmöte på en lördag?” Sa jag och kollade frågande på henne.
”Mm, han hade tydligen inte tid med det någon annan dag.” Sa hon fortfarande allvarligt.
”Okeeeeeej?” Sa jag och förstod ingenting. Akutmöte på en lördag? Det måste vara något viktigt.

Fyra timmar senare satt vi nu inne på rektorns kontor. Jag och mamma på två knakiga stolar framför rektorns välstädade skrivbord. Den pinsamma tystnaden hade uppstått så fort vi alla satt oss ned och jag satt bara och väntade på att rektor Randall skulle framföra sina ord.
”Så, Taylor… du undrar kanske vad ni göra här på skolan en lördag, inte sant?” Sa han snobbigt.
”Jo, det kan man väl säga.” Sa jag och log fakeat mot honom.
Jag och rektorn har aldrig riktigt kommit överens, det är bara han och mamma som kommit överens, dem känner varandra sen tidigare eftersom dem gått på samma skola tillsammans när dem var yngre.
”Jag har gått igenom din frånvaro lista, eftersom jag fått mycket klagomål från dina lärare. Du har inte varit närvarande på lektionerna den senaste tiden. Och det ser inte bra ut Taylor, du har över 70 procents frånvaro, och då menar jag inte från någon enstaka kurs, utan detta är sammanlagt under hela din skolgång förra och denna terminen.” Sa han och sneglade på mig samtidigt som han läste av något papper som han lagt upp på skrivbordet.
”Men du har ju gett tillåtelse varje gång jag har varit ifrån skolan?” Sa jag frågande.
”För att jag var säker på att du skulle ta igen allt arbete, men tydligen inte, eftersom dina lärare inte fått in ett enda arbete av dig.” Sa Mr Randall menande.
”Vi är inte säkra på att du kommer kunna ta igen allt arbete som du har efter dig, så vi har två alternativ.” Sa han direkt efter så att jag inte hann svara.
”Vilka är dem alternativen?” Sa mamma snabbt.
”Antingen så hoppar du av skolan självmant eller så kickar vi ut dig.” Sa han allvarligt vilket gjorde att min haka åkte ända ned till golvet och jag tror även mammas gjorde det.
”Skojar du?” Sa jag chockat.
”Tyvärr så är det de enda alternativen vi har…” Sa han nonchalant.
”Finns det verkligen inget annat alternativ? Så som kanske hemskolning?” Sa mamma förvånat.
”Tyvärr inte, alla hemskole lärare som jobbar för vår skola är redan upptagna denna terminen.” Sa Mr Randall fortfarande lika allvarligt.
”Nä men vad trevligt det här blev, jag vill bara önska dig ett fortsatt trevligt liv.” Sa jag och reste mig hastigt upp och gick med snabba steg ut från kontoret utan att ägna rektorn en blick.
När jag kom ut genom skoldörrarna kunde jag svagt höra mammas klackar som klingade mot stengolvet i korridoren. ”Taylor, vänta!” Skrek hon, men jag orkade inte stanna.
”Gumman, stanna!” Skrek hon så fort hon kom utanför dörren, men jag ignorerade henne och fortsatte istället mot bilen som jag snart kom fram till.
”Bry dig inte om dem, vi hittar en ny skola till dig.” Sa mamma tröstande då hon kom fram till bilen och mig. Jag himlade med mina ögon, alldeles för irriterad för att bry mig.
”Mamma, jag känner inte ens motivationen till att börja i en ny skola.” Sa jag argt.
”Men hur har du tänkt få jobb i framtiden om du inte går i skolan?” Sa hon allvarligt.
”Det orkar jag faktiskt inte tänka på just nu.” Sa jag och öppnade bildörren på min sida.
Vi hoppade båda in i bilen och under resten av bilresan hem satt vi under tystnad.