stuckinthebieberstory

Fem dagar senare.

Det är något märkligt som har hänt… allting är svart men jag kan ändå på något sätt höra folk runt omkring mig prata. Jag har hört Justin prata, mamma prata, Julia prata, Pattie, Kenny, Scooter, jag har hört alla prata. Men jag kan inte ge dem något svar, dem har pratat med mig, dem har pratat med varandra och det är så frustrerande att jag inte på något sätt alls kan nå fram till dem. Dem pratar med mig precis som att jag vore död, eller som att jag kommer dö, men jag vet att detta snart kommer vara över och att jag kommer komma tillbaka till verkligheten och allt kommer bli som vanligt igen. Det är i och för sig ganska fridfullt och harmoniskt i denna svarta värld jag levt i för några dagar, men jag vill kunna vakna upp och se ljuset, känna dofter, vara mänsklig.

Justins version.

”Älskling, du måste äta något.” Sa mamma då hon kom in i rummet där Tay ligger.
”Jag ska vara här när hon vaknar.” Sa jag trött.
”Men vi ber någon vara här under tiden som vi är iväg och äter, så får dem ringa om hon vaknar?” Sa hon och försökte låta mammigt allvarlig.
”Jag klarar mig, be Kenny ta hit Mc Donalds eller något.” Sa jag nonchalant.
”Du måste äta riktig mat.” Sa hon strängt.
”Mc Donalds är riktig mat.” Sa jag och flina till.
”Om du säger det så.” Sa hon och suckade samtidigt som hon gick ut från rummet.
Jag har ätit ett mål om dagen i fem dagar och jag börja känna att väntan snart varit i hel onödan. Det känns som att hon aldrig kommer vakna. Fast läkarna sagt att hon kommer vakna vilken dag som helst nu, så känns det hopplöst.

Dörren till rummet öppnades och in kom Katherine. Hon log mot mig och gick med sakta steg fram till mig och sängen där Taylor låg. Hon drog en stol närmare och vi satt tysta en lång stund.
”Justin, jag har velat prata med dig om en sak.” Sa hon lugnt och jag vände mig mot henne.
”Om vaddå?” Sa jag och blev en aning nervös.
”Det läkaren sa om att Taylor inte kommer kunna hantera fans och paparazzi vandaliseringar, menas inte med att jag kommer förbjuda henne från att träffa dig. Jag vill bara att du ska veta det, och du ska heller inte tro att detta är ditt fel. Jag tror mycket beror på Leos bortgång, allt hon fick gå igenom där, men jag vill tacka dig för att du fanns där för henne under den svåra perioden, för om jag ska vara ärlig tror jag inte att hon hade klarat det annars.” Sa hon och log mot mig.
”Hon har fått utstå mycket press från min sida också, alla fans som är på henne dagligen och jag har ett ganska hektiskt schema. Men jag lovar att jag ska göra allt för att hon ska få det så bra som möjligt när hon vaknar.” Sa jag lugnt.
”Men jag vill bara försäkra mig om att du inte lägger någon skuld på dig själv, för det är verkligen inte ditt fel. Det kan hända vem som helst och Taylor hade bara oturen att bli en av dem drabbade.” Sa hon och hon fick allt att låta så bra, som att det egentligen inte hade hänt någonting. Det var precis som att hon inte tar det så hårt, men jag kan i och för sig förstå att hon varit med om värre saker, men hur mycket hon än säger att det inte är mitt fel kommer jag alltid se de på det viset.
”Jag älskar din dotter väldigt mycket, och jag skulle göra vad som helst för henne.” Sa jag och jag kan lova att jag samlat ganska många minuters mod för att säga det.
”Jag kan garantera att hon älskar dig lika mycket, så mycket som hon pratar om dig när hon är hemma, det är så att man till slut får be henne att lugna ned sig.” Sa hon och skrattade till.
Jag skrattade med henne och kände den enorma saknaden som växte inom mig.
”Jag önskar bara att hon vaknar snart.” Sa jag och suckade.
”Det kommer hon göra, det kan jag lova.” Sa hon och log samtidigt som hon lade sin hand på min axel. Strax därefter reste hon sig upp och gick ut ur rummet.

Taylors version.

Jag känner mig svag, men samtidigt känner jag mig återigen mänsklig. Jag kände lukten av sjukhus och för en sekund tvekade jag på att öppna mina ögon. Men jag var alldeles för exalterad för att kunna ha dem stängda mycket längre till. Jag öppnade dem mycket sakta och det första jag såg var solstrålarna som trängde sig in igenom de fördragna gardinerna. Jag svepte min blick igenom rummet och stannade upp då jag såg Justin som satt lutande mot min säng och sov. Plötsligt kom tankarna tillbaka från dagen då vi bråkade. Hur många dagar sen var det? Hur länge har jag legat här? Varför ligger jag här? Det enda jag kommer ihåg är att jag precis skulle ta upp mobilen och ringa Justin, då jag kände att musklerna i hela kroppen domnade av, sen är allt svart. Varför är Justin här om vi har bråkat? Vad jag minns så var han ganska arg då han lämnade mig ensam på parkeringen utan för studion där dem spelade in Next to you. Tårarna trycktes upp ur mina ögon och snart rann dem ned för mina kinder en och en. Jag ångrar allt jag sa, allt jag gjorde, allt jag tänkte, då vi bråkade. Allt jag ville för tillfället var att han skulle vakna så att jag kan säga förlåt och berätta hur mycket jag älskar honom. Jag sträckte mig försiktigt efter hans hand som jag snart omfamnade. Jag tryckte den hårt i min och efter en stund öppnade han sina ögon och våra blickar möttes. Han blev chockad, förmodligen över att se mig vaken. Men innan jag minst hann ana det så tryckte han sina läppar mot mina. ”Förlåt!” Sa han under tiden som vi kysstes och allt fler tårar rann nedför mina kinder.
”Jag älskar dig.” Sa jag gråtandes och kunde inte låta bli att le.
”Jag älskar dig med!” Sa han och skrattade till samtidigt som han smekte mitt hår.
”Hur länge har jag varit här?” Sa jag frågande.
”Fem dagar.” Sa han och satte sig ned på stolen igen och tog min hand i sin.
”Och du har varit här hur länge?” Sa jag återigen frågande.
”Fem dagar.” Sa han och log mot mig samtidigt som han kysste min hand.
”Och hur många dagars sömn har du fått utav fem?” Sa jag fortfarande frågande.
”Två…” Sa han tvekande eftersom han förmodligen visste att jag inte skulle gilla att han inte fått sova.
”Jag hoppas inte du har suttit här i fem dagar och bara sovit två av dem?” Sa jag chockat.
”Jo, precis vad jag har gjort.” Sa han bestämt och log busigt mot mig.
”Du är galen.” Sa jag och skrattade till.
”Ta det lugnt… låt oss nu inte bli för glada.” Sa han och försökte lugna ned mig.
”Sen när var det förbjudet att vara glad?” Sa jag och hånflinade åt honom.
”Sen vi fick reda på att du inte får utsättas för stressiga och känslomässiga situationer.” Sa han allvarligt.
”Att vara glad är ju inte inkluderat i någon av dem kategorierna…?” Sa jag och log.
”Jag är bara rädd om dig.” Sa han och reste sig upp och kysste min panna.
”Jag hämtar dem andra.” Sa han snabbt därefter och började gå mot dörren.
”Nej, snälla… kan det inte bara vara du och jag en liten stund till… jag har saknat dig alldeles för mycket att redan låta dig gå iväg.” Sa jag snabbt.
Han log brett mot mig och kom tillbaka till mig och istället för att sätta sig ned på stolen denna gången, lade han sig  bredvid mig i sängen och omfamnade mig i hans famn. Omfamningen som får mig att slappna av, som får mig att glömma allt negativt, som får mig att känna mig trygg, som jag älskar.