stuckinthebieberstory

Två månader senare.

Tiden går så fort, det känns nästan som att jag och Justin kom hem från Mexico igår, men i självaste fallet kom vi hem för ungefär två månader sedan. Julia ska föda vilken dag som helst och vi alla går nervöst och väntar på att dagen ska komma då vi måste åka i ilfart till sjukhuset.
Jag har för det mesta sovit hos Justin, då han inte varit iväg på event och andra jobb grejor. Och idag var dagen då jag och mamma skulle ha vårt största bråk någonsin.

”Jag tror jag sover hos Julia och Ryan ikväll, med tanke på att vi inte vet när babyn kommer.” Sa jag till mamma då jag mötte henne i köket på morgonen.
”Det tycker jag inte att du ska göra… det är väl bättre om du sover här hemma så skjutsar jag eller Bill dig till sjukhuset när det behövs?” Sa mamma smått strängt då hon stod och skar upp bröd.
”Varför skulle det vara något problem om jag sov hos dem?” Sa jag spydigt.
”För att du aldrig sover hemma längre, du är in princip aldrig hemma nu för tiden, och om du är de så är du bara det för att äta eller hämta rena kläder. Var det ens lönt att vi ordnade ett rum till dig här hemma och inredde det med dyra möbler om du ändå inte använder det?” Sa mamma och kollade på mig med en menande blick och orden som kom ut ur hennes mun fick min mage att vrida sig.
Jag stod bara tyst och visste inte vad jag skulle säga, hon hade rätt… men att hon påstod att vi inte hade behövt ordna ett rum till mig här hemma fick mig krossad.
”Men om jag inte skulle fått ett rum, skulle jag fått bo på gatan då eller?” Sa jag lika spydigt igen.
”Du hade väl kunnat bo hos Justin, med tanke på att det är de enda du gör nu för tiden.” Sa mamma lika spydigt tillbaka vilket fick mig att ilskna till.
”Så du menar att du på sätt och vis inte hade brytt dig om jag flyttat hem till Justin för i så fall får jag ju ta och gratulera dig eftersom du precis vunnit priset för årets sämsta mamma.” Sa jag och klappade sarkastiskt med händerna.
”Passa dig!” Sa hon högt och spände blicken i mig.
”Men berätta då? Hur menar du med det hela? Vill du att jag ska ta mina saker och flytta här ifrån, för om jag ska vara ärlig så har jag ingen lust att bo kvar om du ändå ska vara så jävla sur hela tiden!” Halv skrek jag.
”Du är 18, du får göra precis vad du vill.” Sa hon utan att kolla mig i ögonen.
”Så nu helt plötsligt får jag göra precis vad jag vill, men för fem minuter sedan fick jag absolut inte åka hem till Julia och Ryan och sova där. Make up your mind mother!” Sa jag återigen spydigt.
”Du kan gå härifrån om du ska ha den attityden.” Sa hon argt.
”Och gå härifrån menas med? Flytta härifrån eller gå upp på mitt rum för att lugna ner mig?” Sa jag och kände hur ilskan bubblade inom mig.
”Det får du väl avgöra själv, det är väl inte mitt problem.” Sa hon spydigt.
”Perfect! Have a nice life!” Skrek jag och stormade ut ur köket och ut genom ytterdörren, ut i spöregnet. Jag har inget körkort så att sno en av bilarna var inte ens ett alternativ. Istället började jag gå och insåg snabbt att jag glömt min mobil uppe på mitt rum, men att vända tillbaka tänkte jag absolut inte göra. Det kändes som att det skulle hinna bli kväll innan jag skulle komma fram till Julia och Ryan, med tanke på att dem bor ända nere vid havet och jag uppe i bergen.

Det hade ungefär tagit en timme eller två för mig att komma ner till havet, och nu stod jag utanför Julia och Ryans hus och hoppades på att dem skulle vara hemma. Det hade inte heller slutat regna så jag var genomblöt från topp till tå. Jag plinga på dörren och inom någon sekund öppnade Julia dörren och fick en förvånad min när hon såg mig stå framför henne dyngsur.
”Gumman, vad har du gjort?” Sa hon och gick åt sidan så att jag skulle kunna komma förbi.
”Gått hemifrån.” Sa jag tyst och jag kunde höra hur det droppade från mina kläder.
”Gått?! Varför körde inte Katherine eller Bill dig?” Sa hon frågande.
”För att jag och mamma hade världens största bråk och jag kommer aldrig någonsin sätta min fot i det huset igen.” Sa jag och suckade tungt.
”Här, ta dessa. Gå in på toaletten och byt om, och efter det så sätter du och jag oss ned och pratar om vad som har hänt, okej?” Sa hon och gav mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Jag nickade mot henne och gick in på toaletten. Jag möttes av min hemska spegelbild. Jag såg ut som jag vet inte vad. Mascaran hade runnit så jag var helt svart under ögonen och håret hängde slickat ned alldeles blött.

Jag kom ut från badrummet och möttes av Julia, Ryan och Justin i sofforna i vardagsrummet. Vad gjorde Justin här? Jag hade ingen lust att diskutera mitt och mammas bråk med varken honom eller Ryan. Detta var bara en grej jag kunde prata med Julia om, eftersom jag vet att hon skulle förstå. Jag torkade mitt hår med en handduk samtidigt som jag gick mot sofforna och när jag satte mig ned bredvid Justin kysste han mig lätt på kinden. Jag hade fortfarande ilskan kvar inom mig sen mitt och mammas bråk så jag var inte på något gull humör, istället log jag bara halvt tillbaka mot honom.
”Så, berätta nu.” Sa Julia och kollade på mig frågande.
”Nä, skitsamma… det spelar ändå ingen roll.” Sa jag och hoppades på att dem inte skulle bry sig.
”Är det säkert? Du vet att du kan prata med oss när som helst.” Sa Ryan menande.
Jag nickade och tryckte fram ett halvt leende mot honom därefter lutade jag mig bak mot ryggstödet på soffan. Jag suckade tungt och sekunden då jag slöt ögonen, dök bilderna från bråket tidigare idag upp. Jag öppnade ögonen snabbt och hoppades på att allt snart skulle bli som vanligt, men så länge mamma inte ringer hit och frågar om jag är här, kommer det aldrig att bli bra igen.

Klockan var lite över tolv på natten och Julia och Ryan hade gått och lagt sig för längesedan. Men varken jag eller Justin kunde somna så istället låg vi i den ena soffan och pratade.
”Kan du inte berätta vad som hände mellan dig och din mamma idag?” Sa han tyst.
”Vi bara bråkade… jag tror aldrig vi har haft ett sådant stort bråk tidigare.” Sa jag och suckade.
”Men det kommer väl lösa sig?” Sa han frågande.
”Jag vet inte… inte så länge hon inte ringer och frågar vart jag är någonstans.” Sa jag och kände att allting var väldigt hopplöst för tillfället.
”Jag är säker på att ni kommer lösa det.” Sa han och smekte mitt huvud.
”För tillfället är jag officiellt hemlös.” Sa jag och log sarkastiskt mot honom.
”Det kan jag inte påstå? Mitt och mammas hem är ditt hem också.” Sa han och kollade på mig menande.
”Jo, men det känns som att jag tränger mig på hemma hos er.” Sa jag bekymrat.
”Klart du inte gör?” Sa han och skrattade till.
Istället för att säga någonting kysste jag honom istället, men avbröts då dörren till Ryan och Julias sovrum slets upp och ut från rummet kom en chockad Julia som höll sig för magen.

”Vad är det Julia?” Sa jag och satte mig upp i soffan.
”Jag tror mitt vatten har gått.” Sa hon och hon andades så tungt att det var svårt att höra vad hon sa.
”Du tror att det har gått, men du är inte säker?” Sa jag och förstod inte riktigt.
”Det är alldeles blött i sängen och det luktar lite skumt.” Sa hon förvirrat.
”Då har definitivt ditt vatten gått.” Sa Justin och reste sig upp från soffan.
Jag och Julia vände våra blickar mot Justin och jag tror Julia blev minst lika förvånad som mig.
”Vaddå? Mamma har berättat.” Sa Justin och fick lite smått panik.
Jag reste mig också upp ur soffan och gick mot Julia för att hjälpa henne och vad jag inte förstod var vart Ryan höll hus?
”Vart är Ryan?” Sa jag då jag lät henne luta sig mot mig.
”Jag kunde inte väcka honom, han sov för tungt.” Sa hon stressat.
”Justin gå och väck honom och Julia, du måste lugna ner dig, jag vet att det är jobbigt för tillfället, men du vet lika väl som mig att jag inte klarar av att vara i stressiga miljöer, så för bådas bästa är det nog bäst om du försöker lugna ner dig lite.” Sa jag och försökte prata så lugnt som möjligt.
Hon nickade mot mig och tog djupa andetag.
Det tog inte lång tid innan Ryan och Justin kom ut ur sovrummet och minen som täckte Ryans ansikte var att dömma väldigt chockad men samtidigt glad.
”Let’s go foaks!” Sa Ryan och tog tag i Julia så att jag kunde gå med Justin till bilen så länge.

Justin hade kört så fort han kunde till sjukhuset och när vi väl var framme fick vi släppa av Julia och Ryan vid ingången så att vi sedan kunde köra och leta efter parkering.
”Jag har nästan inte fattat än att Julia och Ryan snart kommer bli föräldrar.” Sa jag och tonen på min röst kunde man tyda som väldigt förvirrad och chockad.
”It’s gonna be a lucky day.” Sa Justin och skrattade till samtidigt som han lade sin hand på mitt lår.

Jag, Justin, Ryan och Julias föräldrar satt nu i ett litet väntrum och väntade på svar från doktorn om hur allting hade gått. Nästan så fort Julia och Ryan hade kommit in på sjukhuset hade hon börjat få värkar vilket tydde på att hon snart skulle föda. Jag tyckte dock det var konstigt att Ryan inte var med i rummet när hon föder. ”Varför är du inte där inne hos henne?” Sa jag och kollade frågande på Ryan.
”Jag blir så nervös, så jag hade bara varit i vägen.” Sa han nervöst.
Jag svarade inte tillbaka utan nickade bara förstående mot honom.
Jag kände Justins hand som flätade in sig i min och för någon sekund klämde han till den väldigt hårt.
”Det där gör ganska ont.” Sa jag och skrattade till.
”Förlåt… jag är bara så nervös.” Sa han och tog ett djupt andetag.
”Babe, du ska inte vara nervös… varför är du de?” Sa jag och tyckte han var otroligt gullig.
”Tänk så händer det något?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Överlämna nervositeten till Ryan istället.” Sa jag och släppte hans hand och tog istället tag i hans ansikte och kysste honom lätt.

Det hade nu gått ett dygn sedan vi kom in på sjukhuset och ingen hade ännu kommit och gett oss någon information. Men precis när jag höll på att somna till såg jag en läkare som kom gåendes mot oss.
”Är ni i sällskap till Mrs Dawson?” Sa han och kollade på oss alla fem.
”Ja.” Sa vi i kör och vi blev nog alla väldigt nyfikna.
”Allt har gått bra med babyn.” Sa han och log.
”Julia då?” Sa Ryan och reste sig upp.
”Det blev lite komplikationer under födelsen, hon tappade medvetandet och vi försöker väcka upp henne. Det brukar oftast inte vara något farligt.” Sa han vilket fick mitt hjärta att dunka fortare.
”Hur lång tid kan det ta?” Sa Ryan och jag såg på honom att han höll på att bli galen.
”Från några timmar till någon dag bara.” Sa läkaren och log.
”Någon dag?!” Sa Ryan högt och såg chockad ut.
”Mr Good, det brukar inte vara så farligt.” Sa läkaren och försökte lugna Ryan.
”Det brukar inte vara så farligt? Men tänk så är det de då?” Sa han frågande.
”Vi ska göra allt vi kan för att hon ska vakna så snart som möjligt.” Sa läkaren och log innan han vände sig om och började gå därifrån.
”Läkare alltså, dem är så dåliga på att ge ut information. Här sittar man helt ovetandes och hoppas på det bästa. Förresten, Tay… din mamma och Bill är på väg hit, jag ringde henne för en stund sedan.” Sa Julias mamma och kollade glatt på mig.
Jag spärrade upp mina ögon och återigen började mitt hjärta slå fortare. Mamma var den sista personen jag ville träffa för tillfället och jag tänkte verkligen inte sitta kvar här när hon kommer.
”Jag går och handlar kaffe på Starbucks.” Sa jag och reste mig upp.
”Babe, det är mörkt ute… ska jag följa med dig?” Sa Justin och tog tag i min hand.
”Nej, det är lugnt. Jag behöver lite tid för mig själv bara.” Sa jag och kysste honom lätt på munnen innan jag gick därifrån.

Jag kom ut på gatan och kände mörkret som svepte sig omkring mig. För en stund kände jag ett stort obehag eftersom jag kände mig väldigt ensam, det är nästan så att jag ångrar att jag inte lät Justin följa med. Men för tillfället ville jag bara vara själv och låta tankarna flöda. Ska jag komma tillbaka till sjukhuset och be mamma om ursäkt eller ska jag undvika henne och låta henne säga förlåt först? Mitt i mitt tänkande hade jag inte lagt märke till ett gäng tjejer som stod och väntade på bussen en bit ifrån Starbucks och det jag heller inte märkt var att dem alla stod med blickarna riktade på mig.
Då jag lagt märke till dem försökte jag bara att ignorera dem när jag gick förbi.
”Hora.” Hörde jag en av dem skrika efter mig. Jag fortsatte bara att gå och försökte att stänga ute deras röster. ”Stanna då!” Hörde jag någon annan skrika, men jag fortsatte bara att gå.
”HÖR DU DÅLIGT DITT JÄVLA ÄCKEL! STANNA!” Hörde jag någon annan skrika och nu hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och såg att gänget på 6 tjejer nu var på väg mot mig. Jag började gå fortare och min andning blev tätare. ”JUSTIN ÄR MIN, FATTAR DU!?” Ropade dem allihop och därefter skrattade dem gällt men väldigt ondskefullt. Snart hade jag börjat småspringa eftersom jag kände att dem snart var väldigt nära inpå mig. Jag kände en rädsla som sprack upp inom mig och jag ville bara börja gråta. Jag önskade att jag hade haft Justin med mig och att det här aldrig skulle ha hänt. Jag har inte gjort dem någonting men ändå så orkar dem lägga ned sin tid på att hata.
Tjejerna hade också börjat springa och dem skrek allihop samtidigt så jag kunde inte tyda någonting dem sa, men jag bara fortsatte springa och jag sprang nu så fort att jag nästan inte ens hann med mina egna ben. Rädslan hade nu kommit fram helt och jag kände tårar som rann nedför mina kinder.
Starbucks närmade sig allt mer och när jag bara var någon meter ifrån sköljdes en lättnad över mig, ända tills jag kände allting domna av i kroppen och jag föll hjälplöst till marken.