stuckinthebieberstory

Justins version.

Det känns som att Taylor har varit borta i en evighet. Vad jag kan minnas så ligger inte Starbucks speciellt långt härifrån, om hon inte har träffat någon på vägen då vill säga.
Eftersom det inte händer så mycket på sjukhuset mer än att vi hela tiden får information om att Julia mår bättre men att hon fortfarande är medvetslös, så bestämde jag och Ryan oss för att vi skulle gå och sätta oss i cafeterian så länge. När vi var på väg dit kunde vi långt borta höra folk som pratade högt och någonting kom rullandes på golvet. Jag vände mig bak och såg ett gäng läkare och sjuksköterskor komma halvt springandes med en bår och på den låg en tjej. Jag och Ryan ställde oss mot väggen för att dem skulle kunna komma förbi och mitt hjärta höll på att stanna då jag såg att det var Taylor som låg på båren. Jag fick inte fram några ord och det kändes som att all luft gick ur mig. Ryan stod också helt tyst och ingen av oss sa någonting på en lång stund. Jag kom plötsligt tillbaka till verkligheten och började springa. Jag kom fram till en glasdörr och kunde se läkarna och sjuksköterskorna göra sig iordning för något och på båren låg Taylor livlös. Jag öppnade dörren panikslaget och gick in i rummet med snabba steg, men jag hann bara fram en liten bit då plötsligt en läkare tog tag i mig och stirrade på mig med en allvarlig blick.
”Sir, ni får inte vara här inne.” Sa han och började putta mig bakåt.
”Vad har hänt med henne?” Halv skrek jag och jag kände återigen att min andning blev svårare.
”Vi kan inte riktigt svara på det ännu, du får vänta utanför så länge.” Sa läkaren och nu hade han puttat ut mig från rummet. Han låste dörren efter sig och jag kunde inte göra mer än att vänta.

Taylors version.

Jag vaknade upp och kände att jag låg på något hårt och fuktigt. Jag kollade mig runt och insåg snabbt att jag låg på en väg. Det var helt folktomt runt omkring mig och det var bara några enstaka lampor som lyste här och där. Jag reste mig upp och såg att jag var precis framför Starbucks. Jag försökte minnas hur jag kunde ha somnat här på gatan och det var då jag kom på att jag varit på väg hit från sjukhuset. Jag skulle handla kaffe. Men jag handlade aldrig kaffet eftersom jag blev jagad av någon. Eller det var inte någon utan det var några som jagade mig. Dem skrek någonting om att Justin var deras. Justin… vart är han? Jag måste tillbaka till sjukhuset. Jag vet ju inte hur länge jag har legat här på gatan, kan det vara timmar, dagar? Men någon borde ju ha hittat mig?
Det är inte en enda människa ute, hur kan det vara möjligt?

Jag hade börjat gå mot sjukhuset men av ren reflex stannade jag plötsligt upp då jag såg en rörelse längre bort på gatan. Jag började följa efter människan jag sett men på något sätt kom den bara längre och längre bort. ”Hallå?” Skrek jag och den stannade plötsligt upp och vände sig åt mitt håll. Jag trodde jag skulle bli rädd då människan började springa mot mig, men det var precis som att jag inte hade några känslor alls. Jag kände varken lycka, lättnad, rädsla, olycka, ingenting.
Människan närmade sig och jag såg att det var en liten pojke, han såg ut att vara runt sju års åldern och jag kunde knappt tro mina ögon då jag såg att det var Leo som nu stod framför mig.
”Leo?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”Hej Taylor.” Sa han och log brett mot mig.
”Vad… vad gör du här? Är inte du…?” Sa jag och kände att jag blev alldeles tom på ord.
”Död… jo visst är jag det.” Sa han och log fortfarande mot mig.
”Menas det med att jag också… är… det?” Sa jag och fast jag gärna hade velat känna rädslan för en gångs skull så fanns den inte där.
”Inte helt.” Sa han menande.
”Inte helt? Hur kan man vara halvt död?” Sa jag och var alldeles förvirrad.
”Du kämpar just nu på sjukhuset för att inte dö.” Sa han och log mot mig.
”Vad har hänt?” Sa jag och jag förstod fortfarande ingenting.
”Din sjukdom slog ut då du blev jagad av de elaka tjejerna.” Sa han och han verkade för en stund smartare än mig.
”Så jag ligger på sjukhuset nu och kämpar för mitt liv? Kan jag påverka det på något sätt, kan jag på något sätt göra så att jag överlever?” Sa jag och för en liten stund kändes det som rädslan kröp inom mig.
”Inte vad jag vet, jag kunde inte göra det när jag dog i alla fall.” Sa han och log.
”Hur kan du vara så glad när du säger det?” Sa jag och förstod inte alls hur han kunde stå och le åt döden.
”Jag har lärt mig att hantera det.” Sa han och log.
”Jag har saknat dig!” Sa jag och gick ett steg närmare honom vilket han inte alls verkade tycka om eftersom han backade bakåt.
”Tay, låt oss inte komma för nära inpå varandra, så fort du vaknar kommer du inte komma ihåg att du träffat mig. Se det hela som en dröm.” Sa han allvarligt.
”Men varför är du här?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”För att hjälpa dig… du hade aldrig klarat av att vara här utan någon med erfarenhet. Kom, vi går till sjukhuset.” Sa han och började gå.
”Men Leo… det kommer inte vara någon… där… Justin!?” Sa jag och blev alldeles chockad då jag såg Justin komma gåendes ut från sjukhusets ingång.
”Tay, det är inte lönt att du pratar med honom… han kommer varken se eller höra dig.” Sa Leo och stannade och vände sig mot mig.
”Men hur kan han vara här när det är alldeles folktomt överallt annars?” Sa jag frågande.
”Där din kropp ligger för tillfället är där det är befolkat. Alltså kommer du kunna se och höra alla runt omkring.” Sa Leo och han lät så vuxen.
Jag sprang mot Justin då han satt sig ned på en bänk utanför ingången. Men jag stannade upp en bit ifrån då jag insåg att han grät. Jag kan inte minnas när jag senast såg honom gråta.
”Tay kom nu, det är inte lönt att stå här.” Sa Leo och gick in genom dörrarna till sjukhuset.
Hur mycket jag än ville stanna hos Justin var det någon sorts dragningskraft som drog mig in genom ingången. Jag följde med Leo upp på ovanvåningen och snart möttes vi av Mamma, Bill, Julias föräldrar och Ryan. Dem alla tre satt tysta i väntrummet och jag kunde ana tårar i mammas ögon. Jag stannade till för en stund men när jag såg att Leo inte gjorde de följde jag efter honom i en lång upplyst korridor. Han stannade plötsligt till utanför en dörr som hade en liten fönsterruta. Jag kollade försiktigt in genom rutan och såg mig själv ligga på en sjukhussäng inkopplad i en massa sladdar, slangar och apparater. Jag tog tag i handtaget till dörren men kände snabbt Leos hand ta tag i min.
”Tay, du kan inte göra någonting för att snabba på något. Vad du än kommer göra så kommer det vara som att du aldrig gjort det, okej?” Sa han allvarligt och kollade mig djupt i ögonen.
Jag nickade och svalde hårt innan jag öppnade dörren försiktigt. På något sätt kändes det som att minsta rörelse jag skulle göra, skulle väcka den halvt levande mig som låg på sängen. Men hur högt jag än pratade, rörde mig… så fick jag ingen reaktion från någon.

Justins version.

”Justin? Justin Bieber?” Hörde jag en röst säga då jag satt mig på en bänk utanför sjukhuset. Jag försökte fixa till mina vattenfyllda ögon och kollade upp och möttes av en kort blond tjej som såg ut att vara i tretton års åldern. ”Ja.” Sa jag och försökte tränga fram ett leende.
”Jag vill inte störa, men jag vill bara att du ska veta vad som har hänt med din flickvän.” Sa hon och hon lät nervös, det var precis som att hon var beredd på att jag skulle snäsa av henne vilken sekund som helst.
”Jag vet vad som har hänt, hon ligger på sjukhuset just nu.” Sa jag och suckade.
”Jag menade inte de, jag menar vad som hände innan hon kom in på sjukhuset, vad som hände, jag såg allt.” Sa hon och jag förstod inte riktigt vad hon menade.
”Vaddå såg allt?” Sa jag frågande.
”Hon blev jagad.” Sa hon och hade fortfarande den nervösa tonen på sin röst.
”Jagad av vem?” Sa jag och reagerade på det hon just sagt.
”Jag tror dem var dina fans, för dem skrek att du var deras och kallade henne en massa otäcka saker. Dem började springa efter henne och det tog inte lång tid innan hon bara trillade ihop på marken. Tjejerna som jagat henne sprang fram till henne och då dem insåg att hon var medvetslös sprang dem därifrån. Det var jag som ringde ambulansen.” Sa hon och hon lät rädd.
”Är det sant? För om det bara är ett trick på att försöka imponera på mig så är jag inte så öppen för det.” Sa jag och kollade allvarligt på henne.
”Jag talar hundra procents sanning. Jag ville bara att du skulle veta.” Sa hon och började gå. För en stund tänkte jag stoppa henne, men jag hade ingen ork kvar längre. Orden som kom ut från hennes mun hade sugit åt sig all ork i min kropp. Hade mina fans orsakat det här? Var det deras fel att Taylor nu låg på sjukhuset och var nära på att dö? Nu kände jag skulden komma krypandes. Det var mitt fel att det hänt… jag skulle inte ha låtit henne gå själv, fast hon ville det skulle jag ha protesterat. Om hon aldrig blivit tillsammans med mig hade mina fans aldrig vetat vem hon var och dem hade aldrig haft ett sådant hat mot henne, hon hade sluppit allt detta. Hon hade definitivt sluppit den hemska sjukdomen som kletar sig över hela henne. Hon kommer ha det så mycket bättre utan mig. Mina fans kommer sluta hata om jag försvinner ur hennes liv, hon kommer inte längre behöva känna någon press.

Jag gick mot bilen som vi parkerat på parkeringen. När jag satt mig bakom ratten tog jag upp min mobil och ringde till Ryan som svarade efter någon signal.
”Vart är du?” Sa han och lät orolig.
”Jag sitter i bilen.” Sa jag och suckade.
”Vart ska du?” Sa han frågande.
”Bort… bort ifrån LA. Jag tror jag sticker till Vegas, pappa ska ändå dit nu i helgen så jag kan åka dit med honom. Och när Taylor nu vaknar, eller om hon nu vaknar, snälla… säg inte vart jag åkt någonstans, låt henne inte ringa mig, låt henne inte leta efter mig, okej?” Sa jag allvarligt.
”Dude? Du kan ju inte bara lämna henne utan förklaring fattar du väl?” Sa han frågande.
”Hon kommer förstå… hon kommer inse att det är för hennes eget bästa.” Sa jag och kände hur svårt det här skulle bli, men det är något jag måste göra.
”Whatever you say bro… men när kommer du tillbaka?” Sa han med tung röst.
”Vet inte, men jag hör av mig.” Sa jag och suckade än en gång.
”Jag finns här när som, okej?” Sa han menande och lät allvarlig.
”Jag vet… vi hörs! Hej.” Sa jag och lade på.
Jag startade bilen och tvekade en stund på att köra iväg. Det var så mycket jag lämnade bakom mig på sjukhuset. Taylor är en stor del av mitt liv och att jag lämnar henne på ett sätt som är oförlåtligt, förstår jag inte. Men som jag sa till Ryan, det är för hennes eget bästa och hon kommer förstå det.

På väg hem hade jag ringt både mamma och pappa och berättat vad jag gjort och vad jag tänkte göra. Pappa tyckte det var helt okej att jag följde med honom till Vegas och mamma var till en början väldigt fundersam över mitt val. Hon tyckte jag var alldeles för hård mot Taylor, men när jag sa att det var mitt val och att jag stod fast vid det, hade hon inte så mycket mer att säga till om.

Taylors version.

Två dagar senare.

”Hur känner jag om jag överlever? Kommer allt bara svartna för mig här och sedan kommer jag vakna upp i det verkliga livet?” Sa jag och kollade på Leo då vi satt i rummet där den halvt levande jag låg på en sjukhussäng, fortfarande medvetslös.
”Du kommer så småningom känna dig svag, vilket menas med att den riktiga du börjar bli starkare. Men så länge du känner dig stark här, så är läget för dig fortfarande kritiskt. Så hur känner du dig?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Jag känner mig som vanligt.” Sa jag och suckade.
Julia som äntligen vaknat till liv har varit och besökt mig ett antal gånger och idag var faktiskt första gången hon hade bebisen med sig. Stunden då hon började gråta och sa att jag var tvungen att vakna eftersom hennes dotter gärna vill träffa mig, var det ganska störigt eftersom jag inte kunde känna några känslor. Fast jag gärna hade velat gråta med henne så gick det inte. Jag önskar bara det fanns något sätt för mig att börja leva igen. Jag vill inte vara här där det inte finns några känslor.
Justin har inte varit och hälsat på mig en enda gång vilket jag i vanliga fall hade blivit väldigt sur över, men inte så lätt att bli det i ”ingakänslorlandet.” Jag undrar varför han inte varit här?
Mamma har heller inte varit här, eller hon har stått utanför dörren och tvekat ett antal gånger, men tillslut beslutat sig åt att inte gå in. Både Pattie, Alfredo och Kenny har varit här och alla tre hade på något sätt haft ett väldigt skumt humör. Dem har på något sätt försökt vara glada, men det är något som har hindrat dem? Tänk så har något hänt med Justin, med tanke på att han inte varit här? Tänk så har han råkat ut för en olycka? Det som stör mig otroligt mycket är att jag inte kan leta efter honom.

Jag vet inte hur länge vi har suttit i rummet, men för en stund började jag faktiskt känna mig väldigt slö i kroppen. Det var nästan som att min kropp ville sova. Det kändes tungt att ens lyfta handen.
”Hur sa du att man skulle känna om man höll på att börja leva igen?” Sa jag och kollade frågande på Leo.
”Trött, slö, väldigt svag i hela kroppen så att säga.” Sa han och log.
”Jag tror jag håller på att vakna.” Sa jag och en gnysta hopp fanns inom mig.
”Då du känner dig svag ska du försöka sova, det är då chansen är som störst, att du vaknar till liv i verkligheten.” Sa han och log återigen.
Jag slöt mina ögon och det kändes nästan som att jag skulle somna vilken sekund som helst. Men precis då jag höll på att slumra till kom jag på att jag inte sagt hejdå till Leo. Men då jag skulle öppna mina ögon igen vaknade jag till i sjukhussängen. Jag kollade mig runt och såg att rummet var alldeles tomt. Jag kom ihåg varför jag låg här, jag blev jagad av Justins fans, min sjukdom måste ha brutit ut.

Jag låg vaken en stund och snart öppnades dörren till rummet och in kom Julia och Ryan. Dem båda två sken upp i stora leenden då dem såg att jag var vaken. Dem tog vars en fåtölj och drog dem närmare sängen. När dem satt sig ned tog Julia tag i min hand och kollade på mig glatt.
”Jag visste att du skulle vakna.” Sa hon och skrattade till.
”Vart är babyn?” Sa jag frågande.
”Hon är hemma hos mamma och pappa, vi ville komma hit och se hur det var med dig.” Sa hon och log.
”Vart är Justin?” Sa jag och blev ledsen över att det inte var han som var här med mig när jag vaknat.
”Han är på… semester.” Sa Ryan tyst och kollade ned i golvet samtidigt som han sa det.
”Semester? När kommer han tillbaka?” Sa jag och blev förvirrad.
Hur kunde han åka på semester när jag låg på sjukhuset? Det är inte likt honom.
”Jag vet inte…” Sa han och ryckte på axlarna nonchalant.
”Kan jag få låna någons telefon, jag måste ringa honom och säga att jag har vaknat.” Sa jag och sträckte ut handen i hopp om att dem skulle låna ut en telefon till mig.
”Tay…” Sa Julia och suckade tungt.
”Vad?” Sa jag och förstod ingenting.
”Jag låter dig sköta det här.” Sa Ryan och klappade Julia på axeln då han reste sig upp från fåtöljen och började gå mot dörren.
”Låta dig sköta vad Julia?” Sa jag frågande.
”Tay… jag vet inte hur jag ska säga det… men… Justin vill inte ha med dig att göra… han har brutit kontakten med dig helt och han vill varken att du ringer eller letar efter honom. Det är för ditt eget bästa.” Sa Julia och så fort hon sagt det drog jag till mig min hand som hon höll hårt i sin. Det kändes som att hela jag vändes ut och in och jag ville bara skrika ut.
”För mitt eget bästa? Hur kan det vara för mitt eget bästa när killen jag älskar krossar mitt hjärta?” Sa jag och jag kände tårarna som bildades i mina ögon.
”Du kanske inte förstår nu, men han gör faktiskt dig en tjänst. Du kanske klarade din kollaps förra och denna gången, men nästa gång kan hoppet för dig vara ute Tay, och du måste förstå att leva Justins liv inte är det bästa alternativet för dig just nu.” Sa hon och lät jobbigt vuxen.
”Jag måste ju kunna få ringa honom så att vi får snacka ut om det?” Sa jag chockat.
”Han ville absolut inte att du skulle ringa honom. Det är bara att gilla läget och försöka anpassa sig efter det nya.” Sa hon och log halvt mot mig.
”Det finns inget nytt läge och det kommer aldrig finnas. Justin har stuckit och mamma är min närmsta fiende för tillfället. Jag har ingenstans att ta vägen.” Sa jag och tårarna rann nu nedför mina kinder.
”Du kan bo hos mig och Ryan?” Sa hon menande.
”Det kommer aldrig funka nu när ni har babyn och allt…” Sa jag och suckade.
Jag försökte så gott jag kunde, gå igenom olika alternativ i mitt huvud om vart jag skulle kunna ta vägen. Att bo kvar i LA som Justin Biebers övergivna flickvän är ett uteslutet alternativ. Om jag ska börja om på ruta ett, ska jag göra det någonstans där jag vet att jag kommer klara det.