stuckinthebieberstory

Justin har inte hört av sig på två dagar och jag som trodde att vi skulle ses nu när han var här i LA? Jag hade sett bilder från Vanity Fair och han och Selena såg ju ut att ha det väldigt mysigt, så det är väl lika bra att lägga honom åt sidan. Det fanns dessutom andra bilder på dem två på internet nu från när han är i LA, dem ser ju väldigt nykära ut så att säga. Men jag får inte låta det dra ner mig. Leo har fortfarande inte kommit hem från sjukhuset och skolan började igår. Jag hade heller inte träffat Julia sen vi kom hem från New York, hon hade träffat Ryan i två dagar nu eftersom han var i LA och hade då inte kunnat träffa mig. När hon sen hade haft en ledig stund så hade hon ringt mig och jag hade berättat allt om mig och Justin för henne, som hon då inte visste från New York och när jag sen berättade att han inte hört av sig på två dagar så sa hon att det inte fick göra mig deppig. Istället tyckte hon att jag skulle söka till cheerleading gruppen och när jag föreslog det för Melody så vart hon glad att jag frågade, så vi skrev in oss och gick på en audition och dem sa att dem skulle höra av sig. Det var ju ändå någonting helt nytt och ändå ganska kul att göra, så varför inte? Men det enda jag tänkte på var att jag ville träffa Justin och att jag inte kunde berätta om honom för Melody. Förr eller senare skulle jag behöva göra det, men för tillfället lät jag bli.

Jag var påväg till skolan. Klockan var bara åtta och jag kunde knappt själv tro att jag var på väg till skolan såhär tidigt. Det brukar ta sin tid för mig att komma in i tidsrutinerna precis när terminen börjat och oftast kommer jag alltid för sent till första lektionen för att jag alltid försover mig. Men idag var jag uppe med tuppen och gav mig iväg tidigt. Solen sken och det var redan varmt. Jag hade på mig mina älskade ljusa jeanshorts som var höga i midjan och som även har nitar på bakfickorna, en vit stor t-shirt som var jätteuringad i ryggen och skorna blev ett par svarta kängor. Jag hade bara satt upp mitt hår i en slarvig knorr och solglasögonen var så klart på. Jag hade en svart skinnväska som hängde på axeln och slog till mitt ena ben för varje steg jag tog.

När jag kom till skolan var den nästan helt folk tom, de flesta brukar komma precis innan lektionerna börjar vilket är halv nio. Men jag såg faktiskt Melody sitta på en av de slitna bänkarna och röka sin morgoncigg samtidigt som hon tog klunkar från sin morgonlatte hon svängt förbi och köpt på Starbucks. Jag gick fram till henne med ett leende och jag såg att hon inte log tillbaka istället gav hon mig en frågande blick.
”Godmorning sunshine!” Sa jag och satte mig ned och log ett brett leende mot henne.
Hennes blick hon gav mig var fortfarande frågande och snart sjönk mitt leende ner till en osäker min.
”Vad är det med dig?” Sa jag och kollade på henne och höjde på mitt ena ögonbryn.
”Eftersom du själv inte tänkt berätta något så får jag väl fråga dig istället, hur går det med Justin?” Sa hon och gav mig en nonchalant blick samtidigt som hon tog ett bloss av sin cigg.
”Va? Vad snackar du om?” Jag kollade på henne nervöst och jag var rädd att hon skulle se min rädsla i mina ögon. Hur kunde hon veta något? Det var ingen mer än Julia som visste och Melody och Julia var inte några bästisar precis, snarare tvärt om. Det fanns ingen annan som visste något, om inte Justin själv har sagt något till Melody vilket är en på miljonen eftersom dem aldrig har träffats och förmodligen aldrig kommer göra det heller.
”Spela inte dum… det finns ju bilder på er tillsammans över hela fucking internet.” Sa hon och gav ifrån sig ett hån skratt och gav mig en dömande blick. Jag hade aldrig sett Melody så här, det var en helt ny sida av henne. Hon var bitchig, nonchalant, dömande och allmänt otrevlig.
”Bilder? På internet? På mig och Justin? Phf, jo men visst.” Sa jag och skrattade till.
Hur kunde det finnas bilder på mig och Justin på internet, vad jag visste så var det ingen som fotat oss när vi var i New York. Det syns ju ganska tydligt om någon gör det, så vi hade nog märkt det.
”Mhm, när ni står och kramar om varandra utanför ett hotell i New York. Jag kunde på långa vägar se att det var du. Man ser er i profil… men det är inte bilden jag bryr mig om, det jag bryr mig om är att du inte sagt någonting om det och när vi här om dagen snackade om Justin och du berättade att du bott på samma hotell som honom? Varför sa du inte bara sanningen? Att du träffat honom och att ni är… nära vänner eller vad nu bilden ska föreställa? Jag blir så fucking lack på sånt.” Sa hon och hon såg en aning irriterad ut i sin blick hon gav mig och jag fick en rysning som spred sig i hela kroppen.
”Öhm, eh… säker på att det är jag? Jag menar, det finns ju många tjejer som kan likna mig.” Sa jag med en stor osäkerhet i min röst och jag tror hon märkte att jag var nervös.
”Man ser klart och tydligt att det är du, och för det första så nekar du inte till att du träffat honom och för det andra så vill jag fortfarande veta varför du inte berättat något?” Sa hon och tog ett bloss.
Det var nu stunden kommit då jag skulle behöva berätta allt för henne och jag skulle även behöva berätta för henne varför jag inte berättat något från första början, allting var bara i en enda stor röra.
Jag tog ett djupt andetag och berättade hela historien om resan i New York. Jag berättade allt i minsta detalj och jag såg noga till att jag inte glömde någonting som kanske i framtiden skulle dyka upp och skapa ännu en konflikt mellan oss vilket jag gärna avstår ifrån. När jag sen även berättat för henne att anledningen till att jag inte berättat något för henne var för att jag trodde att hon inte skulle tro på mig och skratta åt det hela så började hon till en början skratta men när jag gav henne en menande blick kvävde hon skrattet och kollade på mig med ett leende.
”Gumman, varför sa du inte bara som det var från första början? Okej, jag kanske hade skrattat åt först, men förfan om du säger att det är sant så det ju för fuck sake sant… whatever om du inte berättar det för någon annan, men förfan tvivla aldrig på att berätta saker för mig. Du är min bästa vän och jag skulle aldrig tveka på att berätta något sånt för dig, aldrig!” Sa hon och tog min hand.
Jag log mot henne och hade en klump i halsen efter att ha berättat hela historien, allting kom tillbaka och jag kände hur jag bara önskade att Justin skulle komma gåendes förbi oss nu och allt skulle bli bra igen. Men det skulle aldrig hända, han var tillsammans med Selena nu och skulle väl snart åka vidare till något annat ställe...

Skol klockan ringde och jag och Melody reste oss upp för att gå in, när vi kom in i korridoren stannade folk upp och stirrade. Jag kände ett obehag av alla dessa blickar men jag visste ju såklart vad dem berodde på, bilderna på mig och Justin från New york. Jag såg hur Melody flinade till och det gjorde mig glad att hon inte brydde sig överhuvudtaget om att alla kollade. Hon snarare älskde det, uppmärksamheten. Jag skrattade till jag också och vi gick in i klassrummet tillsammans.

När skolan äntligen var slut för dagen skiljdes jag och Melody åt och vi bestämde att vi skulle höras ikväll. Jag tog upp mina hörlurar från väskan och satte i dem i min mobil, jag satte på Champion med Chris Brown och började gå hemåt. Det kändes som att det tog en evighet att gå hem och när jag inte hade långt kvar såg jag i ögonvrån en bil som stannade upp bredvid mig. Det var en stor svart Range Rover med tonade rutor. Mitt hjärta började slå fortare och tankarna som dök upp i mitt huvud var att jag nu skulle bli kidnappad och dö. Men istället rullades ena framrutan ned och Justin stack ut sitt huvud genom fönstret. Jag spärrade upp mina ögon och nästan stannade till av den lilla chocken jag fick. Men jag fortsätte gå och kollade ner i marken. Efter ett tag märkte jag att bilen fortfarande körde bredvid mig och jag stannade upp och tog av mig mina hörlurar och lade ner dem i väskan. Jag vände mig om mot bilen som nu stannat och ut kom Justin. Han gick fram till mig och gav mig en blick som vill ha min förlåtelse men istället himlade jag med ögonen och kollade åt ett helt annat håll.
”Förlåt.” Var det enda han fick ur sig och han stod nu och kollade på sina skor.
”Är det de enda du har att säga? En förklaring hade kanske varit bättre?” Sa jag irriterat.
”Ehm, eh… det var typ så att jag på något konstigt sätt som jag själv inte förstår… drogs tillbaka till Selena för en stund, det höll i en dag och nu står jag här framför dig och vill att du förlåter mig för att jag varit ett asshole rent ut sagt. Det finns inte så mycket mer jag kan göra. Men jag vill ha dig som jag hade dig i New York, precis innan vi skulle åka hem.” Sa han och kollade mig nu djupt i ögonen.
Jag hostade till när han nämnde Selena, hennes namn fick mig att rysa. Den senaste tiden hade fått mig att tycka så illa om den tjejen att jag skulle kunna slita henne i stycken. Det enda hon var ute efter var status och det sökte hon hos de stackars pojkarna som inte fattade någonting.
”Hm, du vill att jag förlåter dig? Tveksamt, med tanke på att jag inte vet om du kommer göra såhär igen. Så istället kan vi väl säga som så här… vänner?” Sa jag och log samtidigt som jag sträckte fram min hand mot honom för att han skulle skaka den. Han kollade osäkert på mig och nästan gav ifrån sig en frågande blick. Han tog min hand och skakade den och släppte den snabbt igen. Jag såg på honom att mitt svar fått honom en aning chockad. Men det här skulle vara en början i alla fall, som skulle sluta bra… hoppas jag i alla fall.
”En nystart alltså?” Sa han och små log lite men leendet var snart borta igen.
”Precis, en bra start på en bra vänskap.” Sa jag och log, gud vad jag älskar att retas.
Anledningen till att jag höll på såhär var för att jag visste att det var precis tvärt emot än vad Justin ville, eller vad jag tror att han ville i alla fall. Så istället för att ge med mig och låta han få som han vill så ville jag göra precis tvärt om och låta han lida lite, för ett tag. Om det nu stämde att han ville ha mig som han hade mig i New York så fick han faktiskt vänta lite och bevisa det. Det skulle ta ett tag för mig att smälta allting. Att han dissat mig för Selena? Jag menar, hallå… lite vett borde det väl finnas bakom hans pannben?
”Ah, precis… bra… vänskap…” Sa han och gav ifrån sig ett fakeat leende.
Det var så himla kul att se honom i en sån här obekväm situation att jag skrattade inombords men jag fick hålla masken för att inte göra det ännu jobbigare för honom.
”Men, jag ska gå hem nu. Men vi kan väl höras… du stannar någon dag till va?” Sa jag och log.
”Mjo, jag stannar… hela veckan… så vi kan ju… ses.” Han hade fortfarande den obekväma blicken och jag gav ifrån mig ett skratt som jag snabbt kvävde. Han kollade på mig frågande men jag tog ett steg framåt och kramade om honom. Det var ett tag sedan jag kände hans armar om mig, men när dem började närma sig min midja tog jag tag i dem och böjde mig bakåt för att kolla på honom.
”Justin… vänner…” Sa jag och gav honom en menande blick. Han drog snabbt till sig sina händer och nickade förståeligt och jag skrattade till. ”Vi ses.” Sa jag och började gå iväg. Kvar stod han på trottoaren och stirrade efter mig. Jag vände mig bakåt och gav ifrån mig ett leende och han gjorde likaså innan han hoppade in i bilen och körde iväg. Det tog inte lång tid innan jag kom hem och när jag öppnade dörren till huset kunde jag känna den obehagligt tysta känslan som huset gav ifrån sig. Jag slängde av mig väskan och skorna och gick in i köket för att se om det fanns något gott att äta, då jag plötsligt hör snyftande från vardagsrummet. Jag stängde kylskåpet och gick in i vardagsrummet där jag möttes av Bill och en gråtande mamma. De båda vände sina huvud upp mot mig och mamma gav mig en ledsen men menande blick och jag kunde direkt tyda blicken och allting bara sjönk ihop i kroppen. Alla muskler slutade fungera och jag tappade kontrollen helt. Jag satte mig ned med en duns på golvet och lade mitt huvud i mina händer. Snälla, låt det här vara en dröm.