stuckinthebieberstory

Vi hade bestämt att jag och Julia skulle åka till hotellet där Justin och alla de andra bodde. Vi skulle därifrån åka alla tillsammans till nöjesparken. Det hade varit mycket skratt och prat från Ryans och Justins sida i bilen, medan jag och Julia suttit tysta och kollat ut genom vars ett fönster. Jag var fortfarande en aning orolig över hur det skulle gå på nöjesparken för Justin med tanke på att där vimlar det av fans. Jag kan ju knappast tro att Kenny kan hålla undan så många på samma gång. Men jag kanske underskattar Kenny lite för mycket, jag har ju trots allt inte fått någon direkt tid till att prata med honom så mycket. För tillfället har jag egentligen inte lust att prata med någon, men för att inte verka alltför otrevlig så svarar jag ju såklart när någon pratar med mig, men jag hade ju helst sluppit. 

När vi kom fram till nöjesparken, vars namn är LA park, stod det en flock med paparazzis och väntade utanför entrén. Istället för att vi skulle hamna i all kaos så hoppade Scooter ut ur bilen och gick fram till biljettkassan och bad om att få prata med park chefen, han bad om att vi skulle få gå in ett annat håll för att slippa paparazzi killarna och efter ett tag gick chefen med på det och visade vägen till en lite lugnare ingång. När vi kom dit var det nästan helt folktomt och jag såg på Justin att hans humör inte var på topp, förmodligen för allt klydd som vi ska behöva stå ut med, men jag orkar faktiskt inte bry mig om det, spela roll hur vi kommer in på nöjesparken? Ingen annan verkar bekymrad över det.

När vi hade kommit in på nöjesparken hade Justin gjort allt för att försöka skymma sig själv. Han hade på sig svarta Ray ban glasögon, svart keps, och svart hoodie och luvan över kepsen. Men ändå lyckades några stycken känna igen honom och sprang fram för att ta foto. Han ställde såklart upp på det men såg en aning besvärad ut. Vi andra väntade på att han skulle bli klar och Kenny såg att vi blev uttråkade så han skickade i fortsättningen iväg alla som kom fram. 
När det lugnat ner sig lite var alla väldigt nyfikna på den läskiga bergodalbanan som Justin glatt berättat om för allihop i bilen på vägen hit. Jag var ju inte så glad för att vi skulle åka den, för det första känns det konstigt att jag nu för andra gången ska åka den, men nu är det utan Leo och för det andra är det den mest hemska bergodalbana jag åkt och står gärna över.
”Taggad på lite adrenalin?” Sa Ryan som dykt upp framför mig med ett stort smile på läpparna.
”Inte direkt.” Sa jag och halv log mot honom.
”Äh, ryck upp dig va! Det kommer bli awesome. Jag sitter bredvid dig, det lär väl lugna dina nerver en aning antar jag.” Sa han och blinkade mot mig samtidigt som han la sin hand på min axel.
”Mjo, antar väl det.” Sa jag och denna gången log jag lite större.
Vi gick bort mot de andra som redan stod i kön och alla verkade super exalterade på att åka. Till och med Pattie var taggad på att åka, men jag såg en aning nervositet i hennes ögon och jag var säker på att minst hälften av oss skulle må illa så fort vi åkt klart.

Det blev vår tur att sätta oss, det fanns sex rader med fyra säten på varje. Jag satte mig bredvid Ryan och på vår rad satte sig även Julia och Kenny. Justin, Pattie, Scooter och Carin satte sig på raden bakom oss. Jag började bli nervös och nästan ångrade att jag satt mig här. Ryan såg nog det.
”Ojoj, pirrar det i magen eller?” Sa han och kittlade mig på magen. 
Jag som är väldigt kittlig kunde inte hålla mig för skratt och nästan skrek så mycket det kittlades.
”Kunde ana det, men du ska se… vi kommer få en jättehärlig tur du och jag tillsammans.” Sa han och la till en creepy ton på sin röst som fick mig att höja på mitt ögonbryn och skratta till.
”Jo, jättehärlig. Du kommer knappt kunna stå på dina ben när vi är klara.” Sa jag och hånskrattade.
Ryan kollade på mig och brast snart ut i ett skratt. Jag och andra sidan kollade frågande på honom och visste inte alls varför han skrattade så mycket som han gjorde.
”Du inser väl att det du precis sa var liiiiiiite för intense?” Sa han och blinkade mot mig.
Julia hade vänt sig mot oss och gav oss en frågande blick och skakade snart på huvudet med ett leende. Jag själv skämdes ihjäl för det jag sagt, det hade tagit lite tid för mig att koppla det till intense men kom på att det var helt fel sagt, men jag hade ju absolut inte menat det så.
Mitt i mitt tänkande startade bergodalbanan med en rivstart och vi alla åtta började skrika som yra höns. Jag skrek så att jag kände att min röst inte skulle vara på topp när vi kom ner på marken igen, Ryan satt däremot och skrattade som en galning och jag kunde höra hur Julia nästan grät. Det var lite roligt att för ungefär tio minuter sedan hade alla varit super taggade på att åka och nu ville nog de flesta bara hoppa av. Jag hörde Kenny mitt i en lop skrika ”OH MY LORD!” jättehögt. Jag var nyfiken på hur Justin reagerade på bergodalbanan, men så mycket som jag kunde höra så var raden bakom oss minst lika vettskrämda som oss här framme, förutom Ryan då som fortfarande bara satt och skrattade. Jag försökte tänka tillbaka på när jag satt här tillsammans med Leo och vi båda två var vettskrämda och bestämde oss för att aldrig mer åka den igen. Men istället satt jag nu här för andra gången, men jag kände att det här gjorde jag för Leo, han vill inte att jag ska sitta hemma och vara ledsen, han vill att jag ska vara ute och umgås med vänner, ha kul, se positivt, se framåt.

Precis när det kom ett stup rätt ner flög skrattet ur mig och nu skrattade jag och Ryan i kör. Jag kunde inte sluta och jag fick nästan lite flashbacks från New York första gången jag såg Justin och Kenny. Jag fortsatte att skratta tills bergodalbanan stannade och när vi klev av såg Julia, Scooter, Carin, Pattie och Kenny snurriga ut. De alla fem fick sätta sig ned direkt på första bästa bänk dem hittade och alla satt nedböjda med sina huvuden i händerna. Jag, Justin och Ryan stod alla tre och skrattade.
”Wow, vilken jävla kick!” Sa Justin mitt i alltihop och fortsatte skratta.
Scooter kollade upp på oss med en bekymrad blick, och han ville nog att vi bara skulle sluta skratta och låta tystnaden sköta sitt, men för tillfället hade jag ett sånt rus i kroppen som jag inte kunde bli av med. Tydligen hade Ryan och Justin också de och nu fick dem stödja sig på varandra för att inte trilla av allt skratt. Jag däremot hade satt mig ned på marken för att försöka lugna ned mig och det hjälpte lite.

”OMG, THAT’S JUSTIN BIEBER!” Hörde jag en röst skrika högt och därefter hörde man en massa ljusa skrik som närmade sig allt fortare. Efter ett tag var det inte massa utan den lät som tusentals skrik som nu var på väg mot oss. Innan jag hann resa mig upp från marken fick jag en spark i ryggen och snart kände jag fötter som klev på mina arma och ben. En råkade till och med komma med en sån fart att hon sprang rakt in med foten i min panna. Jag kände hur hela pannan och resten av mina kroppsdelar bultade av smärta och jag försökte resa mig upp men det var alldeles för trångt och ingen verkade heller bry sig om att jag låg där helt hjälplös mitt i klungan av skrikande fans. 

Plötsligt såg jag upp att där kom en massa vakter och snart kände jag någon som bar upp mig. Det var Kenny som tagit mig över hans axel och gick med bestämda steg mot entrén vi kom in genom när vi kom hit. Med suddig blick såg jag att Justin gick med oss och även de andra i ”gänget”. Jag måste ha slumrat till för när jag vaknade låg jag plötsligt i en säng och lakanen luktade som de gör på hotell.
”V…vart är vi?” Sa jag och kollade på Pattie som satt bredvid mig på sängen.
”Vi är på vårt hotell. Du fick ta emot ganska många smällar va?” Sa hon lugnt.
Jag tänkte tillbaka på den bultande smärtan jag fått på nöjesparken, men den var så gott som borta nu. Förutom i pannan, jag tog upp handen och kände… jag hade fått plåster och jag var ganska svullen. Jag gjorde en min som visade att det gjorde ont och svalde hårt.
”Allting gick så fort, jag kommer knappt ihåg någonting, förutom smärtan.” Sa jag hest.
”Jo, jag hann knappt reagera på vad som hände innan vi allihop var omringade.” Sa hon och log.
Jag log mot henne och kollade mig runt i rummet. Det var stort och väl möblerat. Efter en stund så kom Justin in i rummet med en förvånad blick.
”Skönt att du har vaknat. Jag är verkligen jätteledsen för det som hände. Ingen ska behöva utsättas för det, speciellt inte du som har så mycket att ta itu med redan.” Sa han argt.
”Justin, det är inte ditt fel.” Sa jag tyst och blev nästan lite rädd av att se honom så arg.
”Jag skulle aldrig kommit på idén om att åka till nöjesparken, då hade det aldrig hänt. Och jag är så sjukt besviken på att det finns folk som inte visar någon respekt alls!” Han var fortfarande lika arg.
Pattie reste sig upp från sängen och gick bort till Justin som nästan såg ut att skaka så förbannad han var. ”Älskling, huvudsaken är ju att Taylor mår bra och att vi andra också gör det. Häng inte upp dig på detta nu.” Sa hon lugnt och smekte honom på kinden innan hon gick ut från rummet.
Justin suckade och kom bort till sängen och satte sig på kanten av den. Han kollade på min panna och rörde vid det med sina varma fingertoppar och det kändes skönt när han rörde vid det.
”Titta som dem ställt till det. Dem är som apor utan vett i skallen!” Sa han och hade lugnat ner sig lite. Jag antog att det var hans fans han snackade om.
”Det är bara en liten skråma, det går över snart.” Sa jag och log mot honom.
”Liten skråma? Har du kollat dig i spegeln sen du vaknade? Det är ett fett jack och du är svullen som fan.” Sa han och lät förvånad över att jag tog så lätt på det hela.
”Men dem sprang ju inte på mig med mening, det fattar du väl?” Sa jag menande till honom.
”Men det är väl klart man ser om någon sitter på marken? Dem skiter i allt annat, bara dem får en liten skymt av mig så är dem nöjda och bryr sig inte om de andra runt omkring.” Sa han och lät återigen sur. Han fick vara hur sur han ville, men jag tänkte inte ta hårt på denna händelse. Jag kan ju säga att varit med om mycket, mycket värre saker.
”Du kanske har rätt, men jag tänker inte låta mig själv bli deppig över det. Jag har andra problem som är större. Detta är ju en bagatell jämfört med det som hänt mig egentligen.” Sa jag menande.
Justin kollade på mig och hans blick gick från arg till bekymrad.
”Förlåt.” Sa han och kollade mig djupt i ögonen. Jag gav ifrån mig ett leende och tog hans hand.
”Det är ingen fara, huvudsaken är ju att jag mår bra som din mamma sa.” Jag log fortfarande.
Han log tillbaka och smekte min hand. Julia kom in i rummet och vi släppte snabbt våra händer.
”Bitch, you better be awake… jag orkar inte sitta och vara orolig längre.” Sa hon och skrattade.
Jag gav ifrån mig ett hest skratt och vinkade åt henne att komma och lägga sig bredvid mig. Hon kröp upp i sängen och lade sig ner. Vi la armarna om varandra och låg där tysta.
”Jag ska väl… gå ut… vi ses… sen.” Sa Justin lite obekvämt och gick ut ur rummet.
Jag och Julia låg fortfarande tysta och vi båda kollade nu upp i taket.
”Hur mår du?” Sa hon efter en lång tystnad.
”Det går upp och ner för varje dag som går. Dudå?” Sa jag tyst och vände mitt ansikte mot hennes.
”Samma här. Men Ryan är en stor del som gör mig väldigt glad.” Sa hon och log men jag såg att en tår börjat bildas i hennes ena öga. Samtidigt så kände jag att gråten kom krypande hos mig också.
”Vi måste hålla ihop, göra varandra starkare… annars kommer jag aldrig klara det.” Sa jag till henne och min röst vek sig nästan för att gråten var så nära nu.
”Klart vi ska? Men du har ju Justin som jag har Ryan… typ… kanske… eller inte.” Sa hon och gjorde en konstig min som fick mig att skratta till samtidigt som en tår rann ned för min kind.
”Nja, inte riktigt på samma sätt kanske. Men jo, han är också till stor hjälp.” Sa jag och log.
Vi blev återigen tysta och låg fortfarande och kramade om varandra.
”Aw cmon!!!! Ska du stjäla min flickvän nu också?” Sa Ryan som kom in i rummet. Han kastade sig på Julia och kysste henne på halsen, samtidigt som hon fnittrade till.
”Jaså, ni är officiellt ett par nu eller?” Sa jag och blinkade mot dem båda med en jobbig min.
Dem kollade på varandra och blev en aning nervösa och började små skratta lite.
”Det kan man väl säga.” Sa dem i kör och fortsatte skratta, snart kysste dem varandra och reste sig upp från sängen. Dem stod och kollade på mig och skrattade.
”Det var ett jävla sår du fått i pannan. Du hängde dig fast som en apa, en riktig kämpe. Yo go girl!” Sa Ryan sarkastiskt och skrattade samtidigt som han pekade på mig konstigt.
”Ryan kör oss hem. Vi hade tänkt åka nu, ska du med?” Sa Julia frågande.
Jag nickade och reste mig sakta ur sängen. Jag kände hur det bultade till i mina ben och min rygg. Jag gav ifrån mig en smärtsam min och både Julia och Ryan kom fram för att hjälpa mig.
”Dudes, chill down!” Sa jag och kollade på dem med ett höjt ögonbryn.
När jag rest mig upp ur sängen gick jag fram till en spegel som hängde på väggen och fick en chock när jag såg den stora bulan i pannan och även jacket som syntes igenom plåstret.
Jag började småskratta och gick ut ur rummet där jag möttes av Pattie, Scooter, Kenny, Justin och Carin. Alla kollade frågande på mig.
”Mår du bra?” Sa Carin med en söt nätt röst.
”Jadå, Ryan kör oss hem nu. Tack för all hjälp förresten.” Sa jag och gick mot halldörren för att sätta på mig mina skor. Jag kände en hand på min rygg och vände mig snabbt om och möttes av Justin.
”Förlåt än en gång, jag lovar att det aldrig kommer hända igen!” Sa han bekymrat.
”Justin… snälla… för min skull, tänk inte på det mer! Jag mår bra.” Sa jag menande och tog min hand på hans axel och skakade om honom lite nätt.
”Mm, men jag blir bara så jävla arg.” Sa han och spände ögonen i mig.
”Bli inte det, dem gjorde det inte med mening.” Sa jag och log.
Hemskt vad positiv jag blivit, för två dagar sedan skulle jag i den här situationen velat döda dem som sprang på mig. Jag skulle varit så extremt förbannad att ingen skulle vågat prata med mig. Men jag hade den senaste tiden börjat se ljusare på saker och inte orkat bry mig om små saker.
”Försök nu få någon sömn inatt så hörs vi imorgon när du lugnat ner dig lite.” Sa jag och kramade om honom. Ryan och Julia kom ut i hallen och vi allihopa skrek hejdå till de i vardagsrummet.
När vi satt oss i bilen lutade jag mig försiktigt mot bilens fönsterruta och blundade. Eftersom denna dagen inte varit en av de bättre, sen Leo dog… så fick jag hoppas att morgondagen blir bättre.