stuckinthebieberstory

Vi ska åka hem idag, egentligen vill jag inte. Men jag saknar mamma och jag har lite dåligt samvete över att jag lämnat henne ensam i två veckor. Hon har ju såklart Bill, mormor och morfar och Julias föräldrar. Men jag känner att jag också borde ge henne lite stöd. Planet går klockan elva på dagen så jag har varit uppe hela morgonen och packat. Pattie har också hjälpt mig lite. Justins och de andras plan går inte förrän imorgon, då dem direkt flyger till Australien eftersom han har konsert där i övermorgon. Jag skulle sakna dem allihop och nu när det ordnat upp sig mellan mig och Justin känns det för en gångs skull som att vi verkligen kommer träffas igen.

Min mobil burrade till och det var ett sms från Melody – Bitch, you’re gonna get in trouble when you get home HAHA! Vafan är det för bilder på dig och Justin? Dem är över hela internet och det har börjat snackas om att ni är tillsammans? Hur kan jag ha missat detta, hallå… jag trodde vi var bästa vänner? MISS YOU BABY. – Mitt hjärta dunkade några extra panikslag när jag läste smset flera gånger om. Bilder? På mig och Justin? Hur då? Så himla många frågor men ingen… dator? Fan jag hade ju lämnat den hemma. Jag är verkligen i stort behov av en sådan nu. Men så kom jag på… Pattie hade gått ner på stranden för att köra ett Yoga pass, hennes dator stod på ett av borden i vardagsrummet och till min lättnad så var den faktiskt på. Jag tryckte in mig på hotgossip.com och några andra sidor och på varje sida skrevs det om mig och Justin. Rubriken löd: Who’s Justin Biebers new girlfriend? Jag blev panikslagen, jag visste inte vad jag skulle göra och man kunde tydligt se på alla bilder att det var jag. Det var olika bilder från olika dagar här i St Lucia. Några från stranden, en från när han kramade om mig på balkongen då han sa att han frågar allt för sällan hur jag mår och en annan från IFÖRRIGÅR? Då vi satt vid poolen, när jag grät. Det var läskigt att någon fotat oss utan att vi märkt av det. Man brukar ju märka av kamera blixtrar, men inte dem här gångerna. Att säga någonting till Justin är nog inte så bra, om han inte redan vet om det. Men det är bättre att han får upptäcka det själv. Han har massa annat att tänka på nu, som tex hans konsert i över morgon.

Jag stängde ner sidorna och tog upp min mobil och skickade tillbaka ett sms till Melody – Fuck! Ingenting jag kan göra något åt. Men jag berättar när jag kommer hem. Love you! – Jag fällde ner locket på datorn och gav ifrån mig en tung suck. Klockan stod på nio och vi skulle alldeles strax åka till flygplatsen. Det var bara jag och Julia som skulle åka idag. Alla andra ska ju med Justin till Australien.

Jag kom ned i receptionen med min resväska och ett deppigt humör. Alla satt och väntade i sofforna och Julia hade redan kommit ned. Det var ingen som hade något speciellt smile på läpparna, vilket fick mig att bli ännu deppigare. Jag vill verkligen inte åka hem, men ett måste är ett måste. Några satt och småpratade lite och jag satte mig ned på min resväska och satt där tills Pattie sa att det var dags att åka eftersom taxin stod utanför. Jag reste mig upp med tunga steg och gick fram till Pattie som stod med öppna armar och ett halvt leende på läpparna. ”Hejdå gumman, var rädd om dig! Jag hoppas vi ses snart igen.” Hennes kram var varm och trygg och jag kände att jag ville börja gråta men jag lät bli. Jag gick vidare och kramade alla en efter en. När jag kom fram till Justin kollade han mig djupt i ögonen och han såg en aning ledsen ut. Jag kände hans armar runt om mig och jag besvarade hans kram hårt. Både han och jag började bli vana vid att säga hejdå till varandra nu. Men det skulle inte bli som det blev i New York. Inga tårar denna gången… trodde jag. Jag kände att dem tryckte sig upp ur ögonen och innan jag släppte honom kysste jag honom på kinden.
”Oh, jag får inte gråta!” Sa jag och skrattade till samtidigt som jag torkade bort en tår från kinden.
”Vi ses snart igen, det lovar jag!” Sa han och log.
Jag släppte hans blick och gick vidare till Kenny som omfamnade mig i en stor, stor kram. Han kändes som en nallebjörn och han skrattade samtidigt som han kramade om mig.
”Miss, får jag erbjuda skjuts fram till taxin?” Sa han och skrattade.
”Gärna!” Sa jag och skrattade med honom samtidigt som jag hoppade upp på hans rygg. Han tog min resväska i sin ena hand och vi började gå ut mot taxin med Julia bakom oss. Jag vände mig om och vinkade till allihopa och sa hejdå, alla vinkade och sa hejdå tillbaka. Och min blick gled över till Justin som inte sa någonting utan bara vände sig om och gick bort mot hissen. Jag skulle sakna honom så otroligt mycket.
”Girls, jag kommer sakna er pretty much!” Sa Kenny innan han skulle stänga igen bildörren.
”Vi kommer sakna dig med Kenny, men vi ses snart igen hoppas jag!” Sa jag och log mot honom.
”Absolut, trevlig flygresa!” Sa han leendes och smällde igen dörren.
Både jag och Julia vinkade till honom och snart körde taxin ut på vägen bort från hotellet.

Det kändes som att flygresan hade gått jättesnabbt och nu satt jag och Julia tillsammans i en taxi från flygplatsen på väg hem. Det var dåligt väder i LA, det regnade och åskade. Inget perfekt väder att komma hem till direkt. Jag släpptes av först och jag kramade om Julia och tog min resväska. När jag kom innanför dörren sprang mamma fram till mig och kramade om mig hårt och skrattade till.
”Oh, älskling… som jag har saknat dig.” Sa hon och lät otroligt glad.
Jag log mot henne när hon kollade mig i ögonen. Det luktade mat, så jag antar att hon höll på att laga något. När jag kom in i köket satt Bill där med sin dator och jobbade. Han kollade upp från datorn skärmen och gav mig ett brett leende. ”Välkommen hem!” Sa han glatt.
Hemskt var stämningen har blivit bra här hemma helt plötsligt. Men det är väl bättre än den dytra stämningen antar jag. Klockan var redan åtta på kvällen här i LA. Jag antar att Justin och de andra ligger och sover i St Lucia nu och snart ska gå upp för att åka till Australien.

Justins version.

Jag kunde långt bort i min dröm höra Kennys svaga röst säga att jag var tvungen att gå upp. Jag försökte ignorera det och drog kudden över örat. Någon drog bort den från mig och drämde den rakt i huvudet på mig. Jag öppnade mina ögon hastigt och vände huvudet upp mot Kenny som stod lutad över sängen med ett retsligt leende. ”Sådär ja, rise and shine!” Sa han jobbigt och log.
”Ooooooh, vad är klockan?” Sa jag och drog täcket över huvudet.
”Dude, vi ska typ till flygplatsen om en halv timme. Jag tänkte att du kunde få sova ut så långt det gick. Du behöver ju inte fixa dig speciellt mycket.” Sa han och lade upp resväskan på min säng.
Jag reste mig upp ur sängen och gnuggade mig i ögonen. Jag gick fram till balkongen och drog upp gardinerna. Det var rena rama pissvädret ute. Regnet öste ner och det såg inte ut att vara så varmt heller. Taylor tog det fina vädret med sig härifrån. Gud vad jag saknar henne!

Det var kaos på flygplatsen, fansen hade på något sätt fått reda på att jag skulle åka till Australien idag. Och Dan som sagt till Taylor att jag inte hade så mycket fans här i St Lucia, han bör nog tänka om på den fronten kan jag säga. Kenny fick trycka bort alla med lite hjälp från Scooter och Alfredo för att jag skulle kunna ta mig förbi entré dörrarna. När vi kom igenom säkerhetskontrollen lugnade det ned sig. Vi gick direkt till gaten och det tog inte lång tid innan vi fick gå på planet. Som alltid annars, så somnade jag direkt och vaknade en liten stund innan vi skulle landa.
”Wassup brother?” Jag vände mig om och där satt en pigg och glad Ryan.
”Jodå, sjukt taggad inför showen imorgon.” Sa jag och log mot honom. Jag orkade för tillfället inte få massa frågor från honom om Taylor så jag försökte undvika att vara deppig.
”Missing your girl, eller?” Sa han och gav mig en jobbig blick och en armbåge i sidan.
Jag gav honom ett ljudlöst fakeskratt och vände mitt ansikte mot fönstret. Han förstod att jag inte orkade prata med honom så han förblev tyst resten av flygresan. Det tog ganska lång tid att flyga till Australien från St Lucia så när vi kom fram så var det på väg att bli kväll där. Det hade blivit ändringar på hur vi skulle ta oss från flygplatsen. Först var det bestämt att vi skulle gå av som vanligt, men eftersom flygplatsen var vandaliserad av fans så fick vi gå av flygplanet där bak istället och sedan bli upphämtade av bil där. Vi blev körda därifrån direkt till hotellet och där var det dubbelt så mycket fans som det varit på flygplatsen i St Lucia. Fast denna gången hade det tillkallats vakter till platsen som fick hjälpa oss att trycka undan dem så att jag kunde komma förbi. Jag hann skriva några autografer innan det blev kaos. och när vi kom in i receptionen låste dem entré dörren tills vidare. Fansen tryckte sig mot de stora panorama fönsterna och försökte ta en massa bilder. Jag var inte på humör för sånt överhuvudtaget så jag stod med ryggen emot.
”Dude, bara för att du saknar Taylor kan du inte bete dig såhär mot dina fans. Ryck upp dig!” Sa Alfredo som nu stod bredvid mig med en allvarlig blick. Det var inte ofta jag såg honom allvarlig men denna gången menade han verkligen allvar så istället för att göra honom arg vände jag mig om mot fansen och log ett brett leende samtidigt som jag gjorde peace tecknet med handen. En gång fick räcka och det var perfekt timing, för när jag vände mig tillbaka mot receptionsdisken var incheckningen klar och jag och Kenny kunde bege oss upp mot vårt hotellrum.
När vi kom in på rummet slängde jag mig på ena sängen med en suck. Jag tog upp mobilen och skrev ett sms till Taylor – Wish you were here. – Fast jag hade sovit på planet så tog det inte lång tid innan jag somnade på sängen och vaknade inte förrän morgonen därpå. Kenny sov fortfarande och jag visste att det var lika bra att jag gick upp, för snart skulle jag behöva bege mig till stadion där konserten skulle vara. På schemat stod det: Soundcheck, Meet and greet, vocal coatching och konserten då såklart. Jag hade gärna velat ha Taylor här med mig.

Efter att Kenny vaknat och vi hade fått i oss frukost tillsammans med de andra i gänget så skulle vi bege oss till stadion. Det var inte lika mycket fans utanför hotellet idag, men paparazzis kryllade det av. Så fort jag tog foten utanför entré dörren så började dem skrika ”Who’s your girlfriend bieber? Where is she? Is she here? What’s her name? Are you in love?” Jag blev förvånad över deras frågor men ignorerade dem. Vart hade dem fått allt ifrån? Taylor är inte officiellt min flickvän, vi går fortfarande sakta fram och hur vet dem ens att jag ”dejtar” någon just nu? Jag är van vid frågorna dem brukar ställa om Selena, men idag var det ingenting om henne, utan bara om den nya tjejen i mitt liv? Taylor kommer förmodligen flippa ut när hon får höra detta, eller det kanske är bäst om jag inte berättar någonting alls? Hon har alldeles för mycket annat att tänka på.

Taylors version.

Det har gått en vecka sedan jag kom hem från St Lucia. Jag och Justin har pratat lite genom skype och smsat, men jag hade gärna velat ha honom här med mig nu. Jag har ännu inte gått tillbaka till skolan. Men mamma har sagt att jag måste gå dit nästa vecka för att komma in i rutinerna igen. Hon berättade dessutom för mig dagen jag kom hem att hon och pappa har planerat datum för Leos begravning, och den är idag. ”Snäll” som hon är lät hon mig få en vecka på mig att förbereda, woho. Men jag har bestämt mig för att jag inte ska hålla något tal. Istället ska jag sjunga låten Kindly Unspoken med Kate Voegele, jag ska även spela den på piano. Anledningen är för att när jag var yngre, gick jag på pianolektioner. Jag lärde mig då att spela denna låten och när jag sedan kom hem och skulle visa för mamma, pappa och Leo att jag kunde spela och sjunga hela låten, fastnade Leo för den och bad mig sen att spela den hela tiden. Man såg verkligen hur glad han blev varje gång. Så det är därför jag bestämt mig för att sjunga och spela den på begravningen. Eftersom det bara är släkt och väldigt nära vänner till familjen som ska komma så bryr jag mig inte speciellt mycket, jag är inte ett dugg nervös heller. Jag känner ju allihop och dem har hört mig spela och sjunga innan när jag var yngre.

Det har varit mycket planering hela veckan. Hur programmet till begravningen ska se ut, vilket färg det ska vara på kistan, vilka psalmer och låtar som ska spelas, vem som ska hålla tal osv. Färgen på kistan valde jag och det fick bli vit. Eftersom alla kommer vara svartklädda kan väl åtminstone hans kista får vara lite uppiggande. Mamma och jag hade varit i stan och kollat efter någon klänning jag kunde ha på mig och det fick bli en svart kort klänning som är enaxlad och på axelbandet är det även stora volanger, i midjan är det ett brett flätat bälte som är i samma tyg som klänningen. Skorna blev bara ett par vanliga svarta ballerina skor. Håret satte jag upp i en knut i nacken.

Kyrkan hade redan börjat fyllas och jag, mamma, Bill, pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, julia och hennes familj och pappas syster och hennes familj satt längst fram. Mamma hade bjudit fler än jag trodde och jag var egentligen inte alls på humör för att hälsa på någon av dem. Men jobbiga som dem är så kom ju såklart de flesta fram för att beklaga sorgen och hälsa så glatt dem kunde. Några av de gamla damerna som kom fram för att hälsa höll i näsdukar allihop och var redan tårögda, jisses! Julia och jag kollade på varandra och himlade med ögonen, dessa damer alltså.
När begravningen började så började prästen med att välkomna alla och sedan fortsatte han prata en massa, och jag orkade nästan inte lyssna. Det enda jag koncentrerade mig på var att försöka känna om Leo var här med oss. Eftersom Justin sagt att han alltid är med mig, men hur mycket jag än försökte föreställa mig det så gick det inte. Jag satte min hand på mitt hjärta och tänkte på det Justin sagt. Allt skulle varit så mycket bättre om han hade varit här med mig, allt skulle inte varit lika svårt då. Jag blev avbruten i mitt tänkande när jag hörde prästen säga ”Och nu ska Leos syster Taylor sjunga en låt för oss.” Det var nu den nervösa delen dök upp inom mig och det pirrade till i min mage. Men jag gick försiktigt upp till pianot och satte mig ned på pallen. Jag viskade ”Detta är för dig Leo.” Det var inte direkt planerat att någon skulle höra men mamma och alla de andra på första raden hörde det och jag såg hur mamma blev alldeles tårögd. Jag började spela och allting bara flöt på bra.
Tills jag såg att dörren till kyrkan öppnades och in genom den kom Justin, Pattie, Kenny, Dan, Scooter, Ryan, Alfredo och Carin. Jag ville bara sluta sjunga och spela, men det skulle bli alldeles för pinsamt, så istället fortsatte jag och kollade ned i pianot ända tills jag hade spelat klart. När jag hade spelat klart satt alla tysta och jag hörde några snyftningar här och där. Jag mötte mammas blick och hon var alldeles röd i hela ansiktet och hennes ögon var fyllda med tårar. Hon satte sin hand på sitt hjärta och log och nickade åt mig. Jag vände mig ut mot de andra och min blick stannade på Justin som satt längst ner i kyrkan. De allihopa var svart klädda, killarna hade på sig svarta kavajer, vita skjortor och svarta slipsar och Carin och Pattie hade svarta fodral klänningar. Jag log mot dem och än en gång som jag känt flera gånger den senaste tiden, så satt gråten i halsen. Jag gick ned till främsta bänkraden och satte mig på min plats igen som var mellan mamma och Julia. Dem båda tog mina händer när jag satt mig och kramade om mig. Dem båda två grät också och fick min gråt att utvecklas till tårar som rann ned för min kind. Istället för prästen som skulle kommit upp till kistan igen och kört igång en psalm, kom nu istället Scooter och ställde sig vid micken som stod där.
”Hej Allihopa. Mitt namn är Scooter Braun, och jag är en god vän med Taylor, Leos syster. Jag fick aldrig chansen till att träffa Leo, vilket jag är mycket ledsen för. Han verkar ha varit en underbar pojke. Och jag vet att han finns här med sin familj och vakar över er, han är er egna skyddsängel nu. Jag skulle vilja berätta för alla er som är här idag att jag, min fru Carin och min kollega Pattie som sitter där nere har startat en organisation som heter Leo, vi ska samla in och skänka pengar till cancer drabbade barn runt om i världen. Den ska vara till minne av Leo, och försöka hjälpa så många cancerdrabbade barn att kämpa sig igenom denna otroligt starka sjukdom. Taylor är även en stor del i denna organisation, hon är vd och kommer delta mycket i det hela. Jag önskar Leos nära och kära all lycka i framtiden. Tack så mycket!” Scooter vände sig om och gav mig en värmande blick och log. Jag vände mig om mot mamma och hon nickade mot mig. Det var alltså hon som fått hit dem, jag tog hennes hand och kramade om den hårt. När begravningen var över fick jag, mamma och pappa ställa oss längst fram i kyrkan och alla de andra fick komma fram och krama oss eller vad de nu ville säga. Det var väldigt jobbigt, det var så många blandade känslor på en och samma gång att jag inte visste hur jag skulle reagera. Men istället för att se förvirrad ut, stod jag bara där tom och skakade antingen hand eller kramade folk som kom fram till mig. Efter ett tag kom Kenny fram och kramade om mig. När han släppte mig kollade han på mig med ett halvt leende. Han gick vidare till mamma och pappa. Bakom honom dök Justin upp. Han hade också ett halvt leende på läpparna men han såg även en aning bekymrad ut. Han kramade om mig och jag la mina armar om honom slappt. Jag hade knappt någon ork kvar i kroppen och jag ville egentligen bara komma härifrån.
Innan han släppte mig viskade han mig i örat ”You look beautiful today.” När han släppte mig kollade han mig i ögonen och log, jag gav ifrån mig ett litet leende jag också men kollade ned i golvet snabbt och kände att kinderna hettade till. När jag kollade upp stod Pattie framför mig med tårfyllda ögon. Hon kramade mig hastigt och hårt och sa samtidigt ”Ingen ska behöva gå igenom detta, jag beklagar verkligen Taylor.” Hon lät skrovlig på rösten. När hon kollade på mig sen så log hon mot mig och gick vidare. När det inte var någon kvar i kyrkan så kunde vi äntligen gå. Alla skulle vidare hem till oss och dricka kaffe och äta tårta. Men jag klarade inte med mer sorg. Istället halvsprang jag ut från kyrkan och förbi alla som stod utanför och väntade. Jag sprang även förbi Justin och alla de andra utan att ens ge dem en blick. Jag visste inte vart jag skulle, men jag bara sprang och under tiden så kom gråten från ingenstans. Jag hade nog inte gråtit såhär mycket sen dagen jag fick reda på att Leo inte fanns mer. Utan att jag tänkt på det var jag nu vid berget jag och Justin varit på för någon vecka sedan. Jag började gå uppför det och efter en stund var jag uppe på toppen. Det var orange eftermiddagssol och vinden blåste lätt här uppe. Jag gick fram till bergskanten och stod där och kollade ner. Tänk vad enkelt om jag bara hoppat ner härifrån, denna gången finns det ingen som kan hindra mig. ”Taylor, vad gör du?” Jag vände mig om och kände direkt att jag tappade fotfästet och snubblade bakåt. Jag skrek till snabbt innan jag kände en duns i min rygg och smärta som spred sig snabbt i hela kroppen.