stuckinthebieberstory

Jag vaknade och kände smärta i ryggen, jag öppnade mina ögon sakta och såg att jag låg i ett främmande rum. Väggarna var vita och allting var väldigt stelt. Jag vred på huvudet och möttes av Justins oroande blick. Hans ögon blev lite större när han såg att jag vaknat. Han kom fram med stolen lite närmare mig och tog min hand. Ingen av oss sa någonting utan vi bara kollade på varandra och jag försökte minnas vad som hade hänt. Varför kommer jag inte ihåg hur jag tog mig hit? Plötsligt öppnades dörren och in kom Scooter. ”Äntligen har du vaknat!” Sa han lättat.
”V-vad hände?” Sa jag hest och kände hur torr jag var i halsen.
”Du trillade på trottoaren och slog huvudet i marken. Justin hittade dig när han sprang efter dig, efter kyrkan. Jag kommer strax tillbaka med en läkare som ska få kolla till dig, dem sa att du får åka hem så fort du vaknat till.” Sa Scooter och lämnade rummet med ett leende på läpparna.
Jag vände mig om mot Justin och jag undrade varför han ljugit för Scooter och sagt att jag slagit mitt huvud i marken. Jag började minnas saker för varje sekund och snart kom jag ihåg hur jag tappade fotfästet och trillade bakåt när Justin ropade på mig. Men hur kunde jag leva?
”Vad hände egentligen Justin? Efter att jag snubblade?” Sa jag och gav honom en frågande blick.
Han satt bara tyst och kollade på mig, han såg bekymrad och arg ut.
”Du landade på en utbuktning från berget, du föll inte så långt.” Sa han nonchalant och släppte min hand. Jag gav honom ytterligare en frågande blick och han reste sig upp och gick bort mot ett av de små fönsterna i rummet. Det hade börjat mörkna ute och jag undrade om mamma visste att jag var här. Om inte så måste hon vara ganska orolig över att jag inte har kommit hem än.
”Justin, vad är de?” Sa jag och försökte resa mig upp. Jag kände hur det smärtade till i ryggen och tog handen för, för att försöka hålla emot. Jag kände ett stort brett plåster och tog snabbt bort handen.
”Tänkte du verkligen hoppa?” Sa han och vände sig om med en arg blick.
Jag stelnade till i hela kroppen och kollade ned i sängen istället för att kolla på honom. Jag hade klart tanken i huvudet på att hoppa, men jag skulle aldrig göra det. Aldrig!
”Justin… jag skulle aldrig hoppat. Jag lovar!” Sa jag och kände gråten i halsen.
”Varför stod du så nära kanten då? Och dessutom kollade ner?” Sa han argt.
”För att… jag bara gjorde det… okej?” Sa jag och försökte slingra mig ur det hela.
Han kom fram till sängen igen och satte sig på stolen som stod bredvid. Han drog sin hand genom håret och suckade. Han tog min hand och kollade på mig.
”Förlåt.” Sa han och böjde sitt huvud fram och kysste min hand lätt.
”Förlåt för vad?” Sa jag frågande.
”Det var mitt fel att du snubblade, om jag bara hade hållt käften och låtit dig stå kvar där så hade detta aldrig hänt. Men jag var så jävla rädd att du skulle hoppa.” Sa han och böjde ned sitt huvud mot golvet. Jag tog upp det igen med mina händer och satte mig upp på säng kanten.
”Justin, ingenting är ditt fel. Jag får skylla mig själv att jag stod så nära kanten.” Sa jag allvarligt.
Han reste sig upp och tog sina händer om mitt huvud och böjde sig fram för att kyssa mig. Men precis då öppnades dörren och in kom Scooter och en sjuksköterska. Justin harklade sig och sträckte på sig och gick fram till Scooter. Jag satt kvar på sängen och sjuksköterskan kom fram till mig med ett leende. ”Hur mår du?” Sa hon med en pipig mjuk röst, den påminde om Patties.
”Jo, det är bra. Jag har bara lite ont i ryggen.” Sa jag med ett leende.
”Det kan bero på att du landade på ett gäng stenar, så du fick några jack i ryggen, men dem är inte djupa så dem påverkade tack och lov inte din ryggrad. Men du borde nog ta det lugnt i en dag eller två innan du ger dig ut på äventyr igen.” Sa hon och skrattade till samtidigt som hon kände på mina rygg knotor.
Jag log bara mot henne och grimaserade när det gjorde ont, där hon tryckte. När hon var klar bad hon Scooter skriva på ett papper om att jag skulle bli utskriven. När det var klart fick vi lov att lämna sjukhuset. Scooter berättade på vägen ut att mamma inte visste någonting om detta, och det var nog bäst att hålla det hemligt. När han hade åkt ifrån vårt hus hade han sagt att han skulle iväg ett snabbt ärende. Justin hade ringt honom så fort han hade fått upp mig på berget igen, och jag orkade inte ens fråga hur han lyckades. Jag vill för tillfället bara glömma detta.

När vi kom hem stod alla ute i trädgården, de flesta hoppade in i sina bilar och körde iväg. Pattie, Dan, Carin, Alfredo, Kenny och Ryan stod och pratade med mamma och Bill. När vi körde upp med bilen på uppfarten och hoppade ut, vände dem sig alla om och kollade på oss.
”Äntligen är ni tillbaka, det var hemskt var ni var borta länge.” Sa Pattie oroligt.
”Mamma, det är ingen fara.” Sa Justin och gick fram och kysste henne på kinden.
”Men nu när ni är tillbaka så kan vi ju åka.” Sa Carin och gick fram till mamma och kramade om henne och sa något till henne som jag inte kunde tolka. Jag kollade frågande på Justin som gav mig en snabb blick men sedan vände sig om mot mamma och Bill för att säga hejdå till dem. Kenny kom fram till mig och kollade på mig frågande. ”Säkert du mår bra? Du är alldeles blek.” Sa han och tog sin hand i min panna. ”Jadå, jag är bara lite trött.” Sa jag och log.
”Okej, bra. Sköt om dig, så ses vi snart igen!” Sa han och kramade om mig hårt.
”Mhm.” Sa jag och försökte skymma att jag var ledsen över att dem skulle åka redan nu.
Kenny gick mot bilen och jag sa hejdå till de andra. Justin gav mig en bekymrad blick innan han kramade om mig. Han sa ingenting till mig utan gick bara mot bilen. Jag vände mig om och såg honom stänga igen bildörren med en smäll. Jag kunde skymma hans ansikte igenom de halv tonade rutorna. Hans blick mötte inte min, den kollade istället ner mot marken. Jag stod kvar på gräsmattan ända tills deras bil svängde ut på vägen och körde iväg. Jag kände en hand på min axel, det var mamma som kommit fram till mig och stod nu bredvid mig.
”Du och den där Justin har kommit ganska nära varandra va?” Sa hon förstående, precis som en mamma. Jag skrattade till lite av att hon alltid ska vara så himla nyfiken.
”Jo, det kan man väl säga.” Sa jag med en suck och vände mig om och gick mot huset.
När jag kom in, gick jag direkt upp på mitt rum och tog av mig min klänning. Jag ställde mig i spegeln och kollade på de stora plåsterna jag hade på ryggen. Jag vågade inte ta av mig dem, jag har alltid varit känslig för sår och blod, så att låta dem sitta kvar var nog en bra idé. Jag tog på mig en grå t-shirt och lade mig ned i sängen. Mobilen hade legat på mitt rum hela dagen, jag hade inte ens haft med mig den till begravningen. Jag hade tre olästa sms, ett från Melody och två från Justin. Jag tryckte upp Melodys – Bäst för dig att du kommer till skolan imorgon, vi ska få reda på cheerleader uttagningen då och jag vill gärna ha dig här då. Love you bitch. – Just de, jag hade helt och hållet glömt bort att jag och Melody sökte till cheerleader laget i början av terminen. Jag såg inte direkt fram emot att gå tillbaka till skolan, för det första så orkade jag inte med alla medlidande blickar jag skulle få, och för det andra så orkade jag inte med all uppmärksamhet jag skulle få över bilderna på mig och Justin, om Melody sett bilderna så har hela skolan också sett dem. Jag sakade av mig tankarna för en stund och tryckte upp Justins första sms – Vart tog du vägen? – Han hade förmodligen skrivit det när han såg mig springa ifrån kyrkan. Jag tryckte upp det andra och det var skickat för fem minuter sedan – Det som hände idag… låt inte det hända igen. I’ll miss you. – Jag suckade över smset och förstod att han fortfarande var arg över det som hänt, men det går inte att få ogjort och jag skulle verkligen aldrig fått för mig att hoppa, tanken fanns där absolut… men jag skulle aldrig vågat och absolut inte velat heller. På något sätt måste jag få in det i Justins huvud. – Jag lovar! Tänk inte på det mer. Hade önskat att ni kunde stanna lite längre. Men jag uppskattar verkligen att ni kom idag, jag har saknat dig otroligt mycket och kommer sakna dig ännu mer nu. – Jag lade ifrån mig mobilen och lade mig på magen, att ligga på ryggen gick inte överhuvudtaget. Det tog dock inte lång tid innan jag somnade.

Jag vaknade med ett ryck när klockan på mobilen ringde. Jag stängde av alarmet och reste mig sakta upp från sängen. Det smärtade till lite i ryggen, men inte lika mycket som igår. Jag gnuggade mig i ögonen och gick in på toaletten för att borsta tänderna och platta håret. När det var klart gick jag in på mitt rum för att välja kläder. Jag tog på mig ett par svarta jeans och stoppade in ett pösigt grått linne i dem som även är urringat i ryggen. Jag satte upp håret i en stram hästsvans och sket i sminket. Jag gick ned och det var ovanligt tyst, jag öppnade dörren till mammas sovrum och såg att både hon och Bill fortfarande låg och sov. Jag gick ut i köket och plockade fram flingor och mjölk. Jag satte på den lilla tvn vi har satt upp på en av väggarna i köket, nyheterna är alltid vid halv åtta tiden. De pratade en massa om kriget i Libyen och en massa politiska kriser som jag inte intresserade mig så mycket över. Plötsligt hörde jag dem nämna Justin Bieber. Jag skruvade upp volymen och satte mig ned framför tvn för att lyssna.
”The famous artist Justin Bieber appeared yesterday in LA, but not anywhere in LA, he came out from Los Angeles hospital with Scooter and a girl? Let’s hope that our Bieber is okay.”
Jag skrattade till tyst åt det dem precis sagt. Hur kan dem ha full koll på killen? Jag förstår inte. Jag stängde av tvn och åt upp mina flingor. När jag var klar satte jag skålen på diskbänken och gick ut i hallen och satte på mig mina vita låga converse och tog min väska. Jag gick ut genom dörren och låste efter mig. Solen sken och det var redan varmt ute. Perfekt, då slapp jag ha jacka med mig.


När jag kom till skolan såg jag Melody sitta som alltid annars, på en av bänkarna på skolgården och röka sin morgoncigg och dricka sitt kaffe. ”Jag visste att du skulle komma idag, jag hade liksom den känslan you know.” Sa hon och skrattade till samtidigt som hon kramade om mig.
”Mamma tvingade mig.” Sa jag och log fakeat.
”Hows everything bitch? Jag har saknat dig.” Sa hon och log.
”Jodu, det funkar. Jag tar varje dag som den kommer.” Sa jag och log tillbaka.
”Okej, men för att vi ska ta igen tiden vi har missat med varandra så tycker jag vi sticker till Beverly Center efter skolan och shoppar lite.” Sa hon och klappade sina händer för hennes goda idé.
”Visst.” Sa jag och ryckte på axlarna och log ett brett leende mot henne.
”Kom, vi går in och kollar om vi kommit med i cheerleader laget nu. Jag ville vänta tills du kom. Vi ska göra det tillsammans.” Sa hon och fimpade sin cigarett och reste sig upp från bänken.
Jag reste mig upp och gick efter henne in genom skoldörrarna. Det hade inte kommit så många till skolan än och det kändes skönt att ingen kollade på mig. Det var även skönt att Melody inte nämnt någonting om bilderna igen. Jag orkade inte prata om det just nu.
Vi gick fram till anslagstavlan där lappen om vilka som blivit antagna satt. Melody satte sitt finger på pappret och drog förväntansfullt neråt. Hon stannade till och vi båda insåg att mitt namn stod med. Jag fick en chock och blev väldigt förvånad. Melody vände sig om och skrek till samtidigt som hon kramade om mig. Hon vände sig om mot tavlan igen och fortsatte att dra sitt finger på pappret. Hon stannade ytterligare en gång till och skrek till samtidigt som hon hoppade upp och ned.
”JAG KOM MEEEEED!” Skrek hon så att dem få som kommit till skolan vände sig om och kollade frågande på henne. Hon tystnade och vände sig om mot mig med ett brett leende.
”Dude, fattar du? Vi båda två kom med i årets cheerleader lag.” Hon var alldeles exalterad.
”Awesome.” Sa jag och höjde min hand och gjorde give me five med henne.


Skolan hade nu fyllts med fler människor och fler och fler hade börjat kolla på mig. Några med nyfikna blickar, några med kränkande blickar och några till och med skrattade åt mig. Det var precis sånt här jag inte orkade med. Plötsligt dök det upp tre tjejer framför mig med stora leenden på läpparna.
”Omg, är det sant att du är Justin Biebers flickvän?” Sa den ena tjejen och såg galen ut.
”Nej, du har nog tagit fel person.” Sa jag och log mot dem och började gå iväg från dem med Melody bredvid mig. Jag kände att någon tog tag i min arm, jag vände mig om och de tre tjejerna stod och kollade på mig frågande men fortfarande lika glada. ”Men jag är helt säker på att det är du som är på bilderna i alla tidningar?” Sa en annan av tjejerna galet.
”Njä, det tror jag inte.” Sa jag och hånskrattade åt dem. Jag vände mig mot Melody som stod och bara kollade utan att ge någon min alls. Så typiskt henne, hon gjorde alltid så när hon försökte hålla en hemlighet hemlig. Jag skrattade till lite åt henne och armbågade henne i sidan. Hon rörde inte en min utan stod bara still och kollade på de tre galna tjejerna framför oss.
”Om du träffar honom, kan du säga till honom att vi älskar honom då?” Sa dem alla tre samtidigt.
”Ehm, tjejer… jag kommer aldrig träffa Justin Bieber. Ni har tagit fel person.” Sa jag och skrattade till samtidigt som jag virrade på huvudet. Jag vände mig om och började gå mot vårt klassrum.

Dagen har varit ett rent helvete, alla har stirrat ut mig. Jag och Melody har inte fått någon ensam tid alls. Det har kommit fram tjejer efter tjejer och frågat om jag kan fixa Justins autograf, om jag kan ordna så att dem får träffa honom, om jag kan be honom komma till LA oftare. Jag har bara nekat allting och skrattat bort det när dem frågat. Tack och lov så har det funkat.
När skolan slutade så gick jag och Melody direkt ner till Beverly Centre. Vi bestämde att vi skulle se om vi kunde hitta träningskläder, nu när vi ska börja träna med laget varje dag så måste vi ju ha bra träningskläder. Det var inte så mycket folk i köpcentret, vilket var ganska skönt. Jag var trött på att ha folk runt omkring mig hela tiden. Det räckte med att det hände i skolan.
Vi bestämde oss för att vi skulle gå till något café och ta något att äta. När vi var på väg tog plötsligt Melody tag i min arm hårt och drog mig bak till henne. Jag vände mig om frågande och lite irriterad.
”Vad gör du?” Sa jag frågande.
”Dude!” Sa hon och pekade bakom mig.
Jag vände mig om, och det var verkligen dude på det jag såg. Selena Gomez! Och hon hade tydligen fått syn på oss också. Och hon kan ju knappast ha missat bilderna på mig och Justin i tidningen. Jag vände mig om igen mot Melody som stod stelt och hade nu samma tomma blick i ansiktet som hon haft hela dagen i skolan.
”Knäppis, kom vi går till ett annat kafé istället.” Sa jag och vinkade framför hennes ansikte för att hon skulle vakna till. Istället öppnades hennes mun ljudlöst och hennes ögon förstorades upp.
”Dude, du skrämmer mig nu… vad håller du på med?” Sa jag frågande.
”Häxa… på väg hit… hon ser inte glad ut.” Sa hon snabbt och jag vände mig om.
Selena var nu på väg åt vårt håll med bestämda steg och det kändes som mina fötter var fastspikade i golvet. Dum som jag är stod jag bara kvar och väntade på att hon skulle komma fram.
”Hej, är det inte du som är Taylor Coleman?” Sa hon trevligt när hon kom fram till oss.
”Mjo.” Sa jag och log ett så ofakat leende som det bara gick.
”Ja, det är jag som är Selena Gomez, Justins EXXXXX.” Sa hon och betonade ex överdrivet samtidigt som hon sträckte fram sin hand mot mig och log ett häx aktigt leende, som jag kallar det. Jag sträckte också fram min hand och skakade den med henne och halv log.
”Trevligt.” Sa jag samtidigt.
”Ja, jag ville bara presentera mig så att du vet vems rester det är du får ta över.” Sa hon och log kaxigt mot mig samtidigt som hon hånskrattade till lite.
”Haha, jo… det var ju väldigt snällt av dig. För jag har ju verkligen alltid undrat det.” Sa jag och log mot henne. Melody skrattade till, vilket fick mig att inse att hon kommit tillbaka till sitt normala jag. Selena vände sitt ansikte hastigt mot Melody och log ett snabbt leende, innan hon vände sig mot mig igen. ”Hur mår Justin?” Sa hon och log, men jag kunde på långa vägar se att det var fake.
”Hmm… du har inte med det att göra.” Sa jag och skrattade till.
”I och för sig, jag behöver ju inte fråga dig, jag kan ju lika gärna fråga honom själv, med tanke på att han och jag pratar i telefon varje kväll… oj det har han kanske inte nämnt.” Sa hon och plutade fakeat med underläppen och skrattade till efteråt. Hennes hemska skratt skar in i mina öron.
”Ursäkta att jag skrattade, det var inte…min mening.” Sa hon och tog sin hand för sin mun för att ”försöka” kväva hennes skratt som bara kom gång på gång.
Jag vet inte vad som flög i mig, men det slog slint i mitt huvud. Selena tog bort sin hand från sin mun och kollade på mig och väntade på att jag skulle säga något. Men istället drämde jag min handflata mot hennes kind och hon blev nog lika chockad som mig om inte mer. Hon stod med öppen mun och satte sin hand för kinden som blev alldeles röd. Melody blev också alldeles chockad och fick hålla sig för att inte bryta ut i världens gapskratt.
”Du ska veta vilken jävligt jobbig dag jag har gått igenom idag, och att du kommer och gör den ännu värre, gör den inte mycket bättre, så Who’s laughing now bitch?” Sa jag argt innan jag vände mig om och tog med mig Melody och gick därifrån. Kvar stod Selena chockad och visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Jag själv visste egentligen inte heller vart jag skulle ta vägen. Jag är inte tjejen som slåss? Jag är absolut inte den tjejen. Det bara hände, och jag vet egentligen inte hur. Det bara slog slint i huvudet och bam så smashade min hand hennes kind. Jag skrattade till vid tanken och hade bara Selenas chockade ansikte framför mig. Bara inte Justin får reda på detta.