stuckinthebieberstory

En vecka har bara flugit förbi och vi stod nu nere i receptionen och väntade på taxin som skulle ta oss till flygplatsen. Jag var inte ett dugg sugen på att åka hem. De senaste dagarna här på Cypern har varit underbara. Vincent och hans killkompisar hade bjudit med mig och tjejerna på en båttur runt om en ö som ligger utanför Cypern och det var så vackert och så otroligt härligt. Jag skulle sakna det.
Vi hade festat igår kväll så idag var ingen av oss speciellt pigga. Jag hade bara slängt på mig ett par ljusa baggy jeans, ett randigt linne, en grå hoodie och ett par bruna flip flops.

När vi kom till flygplatsen var det nästan folktomt där. Kanske med tanke på att klockan bara var sju på morgonen. Vi stod i kön för att checka in våra väskor och när det var min tur lade jag upp passet på disken och ställde upp min väska på bandet. ”Miss… du står i fel kö.” Sa kvinnan bakom disken med en dålig engelska. Jag höjde på mitt ena ögonbryn och var inte alls på humör för en massa klydd.
”Det tror jag inte.” Sa jag nonchalant.
”Detta planet går till Los Angeles.” Sa hon och kollade på mig frågande.
”Jo… det vet jag?” Sa jag fortfarande lika nonchalant.
”Du ska inte dit.” Sa hon och log brett mot mig.
”Jo? Jag bor där?” Sa jag och kollade på henne frågande och jag började nu bli irriterad.
”Men enligt datorn så står du inte med på passagerar listan? Du ska till Stratford Ontario i Canada.” Sa hon och gav mig min biljett som hon skrivit ut. Jag tog den med ett ryck och läste mitt namn på biljetten och destinationen var Canada.
”Det måste ha blivit något fel… alltså jag ska till LA.” Sa jag irriterat och men försökte låta lugn.
”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig. Du får gå till disk nummer 20 som är tillägnad till Canada airlines.” Sa hon och log ett fakeat leende mot mig och jag gick åt sidan med en suck så att dem andra kunde checka in sina väskor. Jag tog återigen en titt på biljetten för att se så att det inte stod fel. Men det stod mitt namn, mitt personnummer och även destinationen Canada. Irritationen växte inom mig och jag tog snabbt upp min telefon och ringde mammas mobil.
”Katherine.” Sa hon trött.
”Mamma… varför är jag bokad på ett flygplan till Canada och inte på ett som går till LA?” Sa jag argt.
”Oh, gud… jag har ju helt glömt säga till dig att jag bokade om dig till Canada. Jag och Bill är här i Stratford och hälsar på hans föräldrar. Och vi tänkte att du kunde komma hit och göra oss sällskap eftersom vi inte är hemma i LA. Jag har pratat med skolan och du fick ledigt en extra vecka.” Sa hon och nu lät hon piggare. Skojade hon med mig? En vecka i ingenstans? Jag visste inte ens vart Stratford låg och jag hade aldrig hört talas om det innan.
”Tack för att jag får reda på det klockan sju på morgonen, en timme innan mitt plan ska gå.” Sa jag fortfarande lika argt.
”Förlåt gumman! Jag glömde helt bort att berätta det för dig. Det var inte min mening att göra dig arg.” Sa mamma och försökte låta så pedagogisk, vilket fick mig ännu argare.
”Jaha… men hur hade ni tänkt att jag skulle komma från flygplatsen sen då?” Sa jag frågande.
”Jag och Bill hämtar så klart dig. Flyget förväntas landa klockan ett, så vi är där då.” Sa hon och lät fortfarande glad.
”Mm, visst.” Sa jag argt och lade på luren.
”Har det löst sig?” Sa Melody så fort hon checkat in sin väska och hon stod nu framför mig.
”Nej… jävla skit också! Jag måste till Canada… mamma och Bill är där och dem ville att jag skulle komma dit eftersom dem inte är hemma i LA.” Sa jag argt och sparkade till min resväska.
”What? Kan du inte bo hos mig tills dem kommer hem då?” Sa hon frågande.
”Tydligen inte… då hade hon förmodligen kommit med den idén själv.” Sa jag dystert.
”Fan vad surt…” Sa hon och det var så typiskt henne att inte veta vad hon skulle säga.
”Men jag måste gå och checka in min väska nu, annars missar jag planet.” Sa jag fortfarande surt.
”Okej… ring så fort du landat… okej?” Sa hon och kramade om mig hårt. Jag lade mina arma slappt på hennes rygg och kände hur irritationen inom mig släppte för ett tag.
”Love you.” Sa hon när vi släppt varandra och jag sa samma sak tillbaka. De andra tjejerna kom fram ledsna och kramade om mig. Jag lät bli att gråta… jag var alldeles för arg för det.

Under hela flygresan hade jag suttit med hörlurarna i och ignorerat allt och alla runt omkring mig. När en flygvärdinna hade dykt upp hade jag varje gång låtsas sovit. Det var den drygaste flygresan jag varit med om. För det första så ville jag inte ens överhuvudtaget till staden jag var på väg till och för det andra så suger det att flyga själv. Tiden hade tack och lov gått snabbt och jag var nu på väg av planet. Jag hade fortfarande på mig mina hörlurar och jag tänkte ha på mig dem i vecka framöver. Jag drog upp luvan över mitt solblekta hår och hämtade min väska på rullbandet.
Jag kunde redan känna hur kylan trängde sig in genom väggarna på flygplatsen och jag hade helt fel skor på mig för kyla. När jag kom ut i ankomsthallen gick jag fram en bit för att se om jag kunde hitta mamma och Bill men dem syntes inte till någonstans. Irritationen började växa återigen inom mig men snart sjönk den och omvandlades till en känsla jag inte kunde beskriva.

Jag gick snabbt bakom en pelare för att gömma mig och jag stod där ett tag innan jag böjde mig framåt för att kolla om Justin och Kenny fortfarande stod kvar. Till min lättnad gjorde dem inte det och jag lutade mig mot pelarens vägg och pustade ut och blundade för en stund. När jag öppnade ögonen kändes det nästan som att mitt hjärta stannade till för en sekund eller två.
”Jag vill inte göra dig besviken… men du suger på att gömma dig.” Sa Kenny och skrattade till.
Jag fick inte fram något leende men gick ändå fram till honom för att ge honom en kram. Justin stod bredvid honom och förväntade sig nog också en kram men istället backade jag tillbaka till min resväska och gav honom inte ens en blick.
”V-vad gör du här Kenny?” Sa jag och låtsades som att Justin inte existerade.
”Vi är här för att hämta dig…” Sa Kenny glatt.
Hämta mig? Vänta nu lite? Skulle inte mamma och Bill hämta mig? Hur visste Kenny och Justin att jag skulle komma hit? Varför är dem ens i en sådan här död del av Canada?
”Mamma och Bill ska göra det.” Sa jag och halv log.
”Mjo, about that… din mamma och Bill är egentligen inte här… det var bara en plan för att få hit dig. Vi tänkte att du kunde spendera lite tid här i Stratford med oss, Pattie och Patties föräldrar?” Sa Kenny och kollade ned i golvet, antagligen nervös över min reaktion. Om jag ska vara ärlig visste jag nog inte riktigt hur jag skulle reagera? Dem hade fått hit mig, till en död stad, för att umgås med… dom och Justin? Jag hade inget emot att spendera en vecka med Pattie och Kenny, men med Justin… jag trodde dem visste bättre? Jag har ingenting att säga till honom och han verkar inte ha så mycket att säga till mig heller eftersom han bara stod bredvid Kenny som en stum tönt.
”Ehm… Kenny… jag vet inte.” Sa jag och sneglade snett på Justin som stod och kollade ned i golvet.
”Kom igen… det blir kul. Patties föräldrar vill jättegärna träffa dig.” Sa han och kom fram till mig och lyfte upp min resväska och började gå mot utgången. Jag kände pinsamheten som steg när jag och Justin blev lämnade ensamma så jag småsprang fram till Kenny.
”Vad finns det för mening med det hela?” Sa jag tyst till Kenny så att Justin inte skulle höra.
”Typ… att du och den dryga killen bakom dig ska lösa ett och annat.” Sa han och nickade bak mot Justin som gick sakta en bra bit bakom oss. Jag vände mig bak för att kolla på honom men ångrade mig snabbt då han kollade upp och mötte min blick.

Tystnaden hade varit en aning pinsam under bilresan till Justins morföräldrars hus. Varken jag, Kenny eller Justin hade sagt någonting. Om Justin förväntar sig att det är jag som ska säga första ordet till honom så kan han förvänta sig vidare, för det kommer jag inte göra.
Efter en halv timmes bilresa var vi äntligen framme och en stor lättnad sköljdes över mig när jag hoppade ut ur bilen. Huset var litet och tegelfärgat och hade en liten gräsmatta på framsidan som innehöll några buskar och blommor. Vi gick upp för en smal stengång och möttes av Pattie som kom utspringande från dörren mot mig med öppna armar. ”Gud vad kul att du kunde komma.” Sa hon glatt när hon släppt mig. Jag trängde fram ett halvt leende mot henne.
”Mjo, det var ju rätt oväntat men… nu är jag här.” Sa jag och log.
Justin suckade högt och gick in genom dörren och snabbt efter att han gått in så kom det ut en gammal kvinna och en gammal man från huset, med två stora leenden på läpparna.
”Äntligen får vi träffa dig.” Sa kvinnan som presenterade sig som Diane.
”Vi har hört väldigt mycket om dig.” Sa mannen direkt efter som presenterade sig som Bruce.
”Vad kul att träffa er.” Sa jag och log.
”Kom… jag ska visa dig vart du ska sova dear.” Sa Diane och skrattade till.
Jag följde efter dem in i huset som var väl möblerat med trämöbler. Diane ledde mig till ett litet rum vars väggar var blåa och sängen var liten och hade spiderman påslakan. På väggarna satt det även en massa planscher och bredvid sängen stod det ett litet träbord där det även stod en lampa på.
”Det här är Justins rum… men han har erbjudit sig att sova på soffan.” Sa Diane och log.
”Men… jag kan sova på soffan, jag vill inte kicka ut honom från hans egna rum.” Sa jag osäkert.
”Nejdå, låt honom sova på soffan dear… det händer inte ofta att han erbjuder sig för sånt.” Sa hon och skrattade till och jag kunde inte låta bli att skratta med henne.
Jag lyfte upp min resväska på sängen och satte mig ned på den med en duns.
”Känn dig som hemma raring. Middagen serveras klockan sju.” Sa hon och log innan hon stängde dörren efter sig. Jag lade mig bakåt ned på sängen och suckade till. Hur kunde jag hamna här? En vecka utan problem och nu det här? Men jag bestämde mig för att lägga allt åt sidan för tillfället och försöka vara glad. Justins morföräldrar verkar jättesöta och snälla, så jag får väl försöka vara likadan tillbaka mot dem. Men med Justin i närheten kommer alla vara så mycket svårare.
Det knackade på dörren och jag reste mig snabbt upp och öppnade upp min resväska för att det skulle se ut som att jag höll på att packa upp. ”Well, Well…” Hörde jag en killröst bakom mig säga. Jag vände mig hastigt om och möttes av Ryan och Chaz som stod lutade mot dörrkanten med jobbiga blickar. Jag log osäkert mot dem och snart omfamnade de mig i en gruppkram.
”Guys, ni klämmer typ sönder mig.” Sa jag halvt kvävt och försökte trycka mig ur deras grepp.
Snart insåg dem att dem faktiskt höll på att klämma isönder mig och släppte taget.
”Ska du med till basket planen?” Sa Chaz glatt.
”Med?” Sa jag frågande och log mot dem båda.
”Det blir Vi två, Justin, Kenny, Caleb och Kevin.” Sa Ryan och log.
”Nja… jag vet inte om jag bara stannar här.” Sa jag och blev osäker när dem sa att Justin skulle med.
”Kom igen… nu när du äntligen är här så måste du ju hänga med oss… it’s going to be a blast!” Sa Chaz och la på en pipig ton på rösten vilket gjorde att jag inte kunde hålla mig för skratt.
”Okej, jag kan väl följa med en liten stund.” Sa jag och slog till honom lätt på axeln samtidigt som vi började röra oss ut från rummet och ut i köket där Kenny och Justin satt och väntade.

Basket planen var inte långt ifrån huset och den var helt folktom när vi kom dit och efter ett tag kom Kevin och Caleb också. Jag satte mig på en bänk bredvid planen eftersom jag inte är så glad för att spela basket. Jag hade tagit med mig min ipod och min hörlurar så jag satt istället och lyssnade på musik medan dem spelade. Det kändes som att dem aldrig skulle sluta spela… varför hade jag ens gått med hit om jag ändå bara skulle sitta och titta på? Verkligen jättekul för min del ju. Jag lade mig ned på bänken med en suck och slöt ögonen för en stund men öppnade dem snabbt igen när jag kände någon som satte sig på min mage. Vem var det om inte chaz såklart?
”Wassup?” Sa han glatt och hade en busig min.
Jag log bara mot honom och slöt ögonen igen och lät musik strömma ut ur hörlurarna. Plötsligt kände jag vatten som träffade mitt ansikte och som rann ned innanför tröjan. Jag puttade bort Chaz som fortfarande satt på mig och reste mig upp med ett ryck. Bakom bänken stod Ryan med en tom plastpåse och asgarvade. Jag vände mig om mot Chaz som också stod och asgarvade. Jag lade ned min ipod på marken och sprang mot Ryan som fick en chockad blick i ansiktet och sprang ifrån mig. Dum som han är sprang han ned mot sjön som låg precis intill planen och innan han förmodligen han blinka så puttade jag ned honom i den. Han flög upp snabbt ur vattnet med en chockad blick och jag kunde inte mer än gap skratta åt honom. Chaz och Kenny dök upp bredvid mig skrattandes och jag kollade efter Justin som inte syntes till. Jag kollade på Kenny som slutat skratta…
”Han sitter där borta, du har chansen att prata med honom nu… om jag säger som så här, han har inte pratat med någon på en vecka.” Sa Kenny tyst.
Jag vände mig om och såg Justin sitta på en av bänkarna vid planen med huvudet i sina händer. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om för att gå mot honom. Både Kenny och Chaz klappade till mig på ryggen innan jag hann gå och jag vände mig om och såg deras bus blickar dem gav ifrån sig.


Jag satte mig ned bredvid Justin så fort jag kommit fram till bänken men han verkade inte bry sig om att jag var där. Istället satt han fortfarande nedböjd med huvudet i sina händer. Jag harklade till lite för att han skulle räta på sig och kollade på mig, men istället förblev han orörd.
”Du gav mig en andra ch…” Hann jag bara säga innan han avbröt mig.
”Hade ni sex?” Sa han och rätade på sig så att våra blickar nu möttes.
”Ursäkta?” Sa jag frågande och höjde på mitt ena ögonbryn…
”Du och den där killen… du la upp en bild på er två.” Sa han och lät tung på rösten.
Jag hade nästan glömt Vincent vid det här tillfället… Jag hade definitivt glömt att jag lagt upp en bild på oss två när jag bet han i läppen.
”Nej, vi hade inte sex.” Sa jag och det var sanningen. Han fick tro vad han ville.
”Ljug inte.” Sa han och lät nu arg.
”Du får ursäkta mig, men har inte du en del att förklara? Du borde kanske tänka på det istället för att sitta här och korsförhöra mig.” Sa jag och nu började jag också bli irriterad.
”Jag vill bara att du berättar sanningen…” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
”Okej… om du nu så gärna vill veta sanningen istället för att förklara ditt egna skit så visst… Vi har strulat, han har gått innanför mina trosor… något mer du vill fråga om?” Sa jag argt.
Hans min gick från arg till förvånad och jag kunde se att han kämpade emot tårarna som jag skymtade i hans ögon.
”Om du inte har mer att fråga så vill jag gärna höra din förklaring?” Sa jag och kände gråten i halsen.
”Vilken förklaring jag än kommer ge dig så kommer du ändå inte tro på mig.” Sa han tyst.
”Du gav mig en chans att förklara mig när det mellan mig och Selena hade hänt, nu ger jag dig samma chans.” Sa jag fortfarande argt.
”Det enda jag har att säga är… det var hon som kysste mig.” Sa han och kollade nu på mig.
Fast det kändes dumt kunde jag inte låta bli att skratta åt det han precis sagt.
”Precis vad vem som helst skulle sagt.” Sa jag skrattandes.
”Vad jag än säger så kommer du ändå aldrig tro på mig.” Sa han och lät nu arg igen.
”Så du menar att hon, som har pojkvän sen ett år tillbaka, bara flög över dig och stoppade tungan i halsen på dig?” Sa jag och småskrattade fortfarande åt hur roligt det hela lät.
”Det är det som hände och du får tro vad du vill.” Sa han bekymrat.
”Justin, jag vet inte vad jag ska tro… det hela låter väldigt skumt.” Sa jag och skakade på huvudet.
”Men vad får dig att tro att jag skulle gå och kyssa en annan tjej när jag älsk…” Han stannade upp och förblev tyst.
”När du vad?” Sa jag och försökte få honom att fortsätta. Han reste sig upp och ställde sig framför mig. Han tog sina händer om mina kinder och kollade mig djupt i ögonen.
”Taylor, jag älskar dig!” Sa han och han såg ut att mena det. Jag däremot visste inte vad jag skulle säga tillbaka. Orden han precis sagt satte sig rätt i hjärtat och allt upprepade sig i huvudet flera gånger om. Plötsligt släppte jag allt och snart möttes våra läppar. Vi stod där länge och kysste varandra och snart hörde vi även visslingar en bit bort, vilket garanterat var ifrån Chaz, Ryan, Caleb, Kevin och Kenny. Vi började båda två skratta, men försökte att ignorera dem.