stuckinthebieberstory

”Hur vet du att Justin kommer vara där? Alfredo sa väl aldrig det i telefonen?” Sa Julia samtidigt som vi stod och gjorde oss iordning på toaletten hemma hos mig.
”Men Julia, vem som helst förstår ju att Justin kommer vara där.” Sa jag menande.
”Varför tackade du ja från första början då?” Sa hon och kollade på mig frågande.
”För att… jag vet inte… jag kände bara för att hitta på något istället för att sitta instängd.” Sa jag och visste egentligen inte alls vad jag skulle svara på hennes fråga. Jag vet egentligen inte varför jag tackade ja… kanske för att inte vara dum mot Alfredo? Jag vet inte.
”Jag är glad att du hänger med i alla fall, ett tag var jag rädd att du aldrig skulle komma ur din ”zombiezon”.” Sa hon och skrattade till.
”Om jag har gjort det än är jag inte riktigt säker på, men jag har det för ikväll i alla fall.” Sa jag och log.
”Tjejer, Ryan är här!” Skrek mamma från nedanvåningen och paniken steg i mitt bröst då jag inte var helt klar. Jag sprang in på mitt rum iklädd underkläder och tog på mig min svarta tubtops fodralklänning. Håret hade jag bara i mittbena och lite vågigt.
Jag mötte Julia som stod och väntade i trappan och vi gick tillsammans ned på nedanvåningen där mamma och Ryan stod och väntade. ”Hej älskling.” Sa Julia då hon kom fram till Ryan och kysste honom. ”Vad fina ni är tjejer.” Sa mamma som stod och studerade oss från topp till tå.
Jag log mot henne och gick fram och pussade henne på kinden, därefter gick vi ut till bilen som Ryan parkerat på uppfarten. ”Det var ett tag sedan man såg dig Taylor.” Sa Ryan och jag kunde på något konstigt sätt höra att han visste vad som hänt mellan mig och Justin, antar att Julia berättat.
”Jo, det var längesedan.” Sa jag och log osäkert mot honom.
”Har det löst sig mellan dig och Justin än?” Sa han och kollade frågande på mig.
Jag skakade bara på huvudet och hoppade skamsen in i bilen.
”Jag ska vara ärlig nu, jag trodde aldrig du var den där otrohetstypen.” Sa Ryan och blängde på mig i backspegeln. Jag stelnade till i kroppen så fort han sagt de och jag visste inte vad jag skulle svara.
”Lägg av! Hon har fått ta tillräckligt med skit.” Sa Julia smått irriterat.
”Vaddå? Bättre att vara ärlig ellerhur?” Sa Ryan och kollade frågande på Julia.
”Inte i detta sammanhanget.” Sa hon och röt till.
”Guys, börja inte bråka nu!” Sa jag och försökte dyka in i deras samtal lite diskret.
Dem tystnade och tystnaden kvarstod resten av bilresan till Malibu som tog tjugo minuter. När jag hoppade ut ur bilen spreds en lättnad över mig eftersom Ryan och Julia omfamnade varandra i en kram och bad om förlåtelse. Därefter kom Ryan fram till mig med en ursäktande blick.
”Förlåt, jag skulle inte sagt någonting om det.” Sa han och gjorde puppy dog minen.
”Det gör inget.” Sa jag och log mot honom och därefter gick jag mot Julia som stod vid den upplysta gången som var prydd med en röd matta, röda inhängnings rep och marschaller.
En kille öppnade den stora dubbeldörren till huset och kom ut med en stor kamera.
”Hello guys! Välkomna, jag måste bara få ta ett foto på er innan ni fortsätter in.” Sa han glatt.
Jag, Julia och Ryan tryckte ihop oss och killen tryckte av ett foto.
”Taylor, kan jag få ta ett enskilt foto på dig, jag är ett stort fan.” Sa han och log frågande.
”Haha, ett fan?” Sa jag och kollade frågande på honom, sen när blev jag någon man såg upp till?
”Ja, jag är så sjukt imponerad över att du har lyckats stå emot all skit du har fått ta. Så man kan väl på sätt och vis kalla mig ett fan, eller?” Sa han och man såg att han blev lite nervös.
”Haha, jo… visst. Då är du nog mitt första och enda fan.” Sa jag och skrattade till.
”My pleasure.” Sa han och blinkade mot mig.
Julia och Ryan flinade till och gick in genom den stora dubbeldörren medan jag stod kvar och blev fotad av fotografen. Jag hörde hur en bil svängde in på den stora uppfarten och snart hörde jag killröster som närmade sig mig.
”Tayloooooooooooor!” Hörde jag någon skrika och jag vände mig hastigt om och möttes av Ryan och Chaz som kom springandes mot mig. Chaz iklädd i mörkblå jeans och en vit farfartröja. Ryan i svarta jeans och en vit t-shirt med svart tryck på. Jag log brett mot dem och vi omfamnade varandra i en gruppkram. ”Det var längesedan!” Sa Chaz och log brett mot mig.
”J-jo…” Sa jag och blev helt tom på ord då jag såg Justin komma gåendes förbi oss, utan att rikta en enda blick på mig. Han bara fortsatte förbi och gick in genom dubbeldörren.
”Bara jag som kände av den extrema awkward moment grejen precis?” Sa Ryan och småflinade.
”I with ya bro.” Sa Chaz och de båda klickade sina knuta händer med varandra.
Jag gav dem en menande blick vilket fick dem båda att skärpa till sig. Dem drog mig till dem så att jag nu hamnade mellan dem, sedan lade dem vars en arm över mina axlar och vi började tillsammans gå in mot huset.

Huset var stort och luftigt och var fullproppat med folk. Vi möttes av en man som stod bakom en liknande bardisk. Hans blick var riktad på mig, Chaz och Ryan då vi kom innanför dörrarna vilket fick mig att känna ett obehag. ”Står ni med på listan?” Sa han då vi höll på att passera honom.
”Chaz, Ryan och Taylor.” Sa Chaz och lutade sig mot bardisken kaxigt vilket fick mig att skratta till eftersom han såg ut som världens tönt.
”Ni kan fortsätta in, trevlig kväll.” Sa mannen och log mot oss alla tre.
Vi fortsatte vidare in i vardagsrummet som var möblerat med en stor mängd soffor som var fulla med människor jag inte alls kände igen.
”Taylor! Jag trodde aldrig du skulle komma.” Skrek Alfredo så fort han fått syn på oss från en av sofforna. Han kom mot oss med ett brett leende och omfamnade mig snart i en stor kram.
”Klart jag kom, det är ju din födelsedag! Grattis!” Sa jag och log brett.
”Tack så mycket! Kom vi letar upp JB.” Sa han och drog med mig ut på den stora altanen.
”Nej, nej, nej, nej! Jag stannar gärna där inne tack.” Sa jag och kunde känna alkohollukten från Alfredo. Han stannade upp och kollade på mig frågande.
”Sen när ville du inte umgås med din pojkvän?” Sa han och höjde på sitt ögonbryn.
”Sen vi gjorde slut? Jag trodde han hade berättat?” Sa jag frågande.
”Say whaaaat? När hände det här?” Sa han och hans ögon hade förstorats till stora bollar.
”För en månad sen ungefär.” Sa jag och kollade ned på mina fötter.
”Varför det? Och varför har ingen sagt någonting till mig?” Sa han fortfarande frågande.
”Det bara blev så, det är en lång historia, som vi inte ska ta nu, det är din födelsedag!” Sa jag och skakade om honom vilket fick honom att skratta till.
”Oh, där är Julia och Ryan, kom.” Sa han och drog med mig mot Ryan och Julia som satt runt ett runt bord med några andra som jag inte riktigt kände igen.
”Wasssssssup!” Skrek Alfredo så fort han kom fram till bordet och alla riktade sina blickar mot oss, även… Justin. Våra blickar möttes, men jag klarade inte av att kolla på honom så istället vände jag bort min blick. Jag kände hur mitt hjärta dunkade fortare och gråten gömde sig någonstans inne i min kropp och bara väntade på att få komma ut. Istället för att stå där och se dum ut gick jag därifrån med snabba steg. Jag gick ned för altan trappan och möttes av en stor trädgård med en massa stengångar. Jag fortsatte rakt fram och kom till en damm som var täckt av näckrosor. Det var trädgårdsbelysningar runt om som lyste upp platsen och jag slog mig ned i gräset intill.

Jag hörde svaga fotsteg som kom närmare mig. Jag vände mig hastigt om och kunde skymta Julia som kom gåendes. Hon satte sig ned bredvid mig på gräset och vi båda satt tysta en stund.
”Hur mår du?” Sa hon och kollade bekymrat på mig.
”Jag trodde jag skulle klara det, men tydligen inte.” Sa jag och suckade tungt.
”Det kommer lösa sig ska du se.” Sa hon och tog sin arm runt mig och drog mig till henne.
”Ska jag vara ärlig så tror jag inte det.” Sa jag och en tår rann nu ned från min ena kind.
”Säg inte så! Försök prata med honom istället.” Sa hon menande.
”Hur ska jag kunna göra det när han in princip hatar mig Julia?” Sa jag gråtandes.
”Tay, han hatar inte dig!” Sa hon och nästan skrattade till lite.
”Vaddå, så jag ska komma fram till honom ”Hej Justin, kan vi pra…”.” Hann jag säga innan jag upptäckte att vi inte var ensamma längre.
”Julia, skulle jag kunna få prata med Taylor ensam?” Sa Justin som dykt upp bakom oss.
Julia satt kvar en stund och bara stirrade häpet på Justin innan hon kopplade att han precis bett henne gå härifrån för att han vill prata med mig ensam. Jag själv visste inte riktigt hur jag skulle reagera. När Julia gick iväg och Justin slog sig ned bredvid mig torkade jag diskret bort mina tårar.
Vi satt tysta en stund och jag började känna den pinsamma stämningen som spred sig runt om oss.
”Vad var det du ville prata om?” Sa jag och sneglade osäkert på honom.
”Hur kunde det bli såhär Taylor? Jag tyckte allt var perfekt mellan oss…” Sa han och suckade.
”På grund av att jag gjorde någonting som jag ångar så fruktansvärt mycket.” Sa jag och försökte tränga bort gråten som var på väg att bryta ut ännu en gång.
”Varför gjorde du de?” Sa han och vände sitt ansikte mot mig.
”Jag vet inte… det bara blev så och jag ångrar det så otroligt mycket Justin, du måste förstå det.” Sa jag och jag kunde inte hålla inne gråten längre.
”Dem orden kan inte få mig att förlåta dig Taylor.” Sa han menande.
”Men säg då vad jag kan göra för att du ska förlåta mig!” Sa jag högt och grät.
”För tillfället vet jag inte. Det kommer ta lång tid innan jag kan lita på dig igen.” Sa han med en suck.
”Jag gör vad som helst, bara du förlåter mig.” Tår efter tår rann nu ned för mina kinder.
”Jag vet inte Taylor.” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
”Jag är så ledsen Justin, jag är verkligen ledsen för det jag gjorde mot dig. Jag förstår inte hur jag kunde vara så dum, som lät det hända. Jag har tagit bort Vincents nummer och jag vill aldrig mer ha någon kontakt med honom. Det var det största misstaget jag någonsin har gjort och jag lovar dig att det aldrig kommer hända igen, men snälla bara förlåt mig, jag klarar inte av smärtan längre, du är den enda som kan tar bort den Justin, du är den enda, fattar du? Den enda!” Sa jag gråtandes och precis när jag avslutat sista meningen drog Justin mig mot hans famn och höll om mig.
Vi satt sådär ett tag. Plötsligt vet jag inte vad som hände men jag drog mig ur hans grepp och innan jag hann tänka på vad jag höll på med pressade jag mina läppar mot hans. På något konstigt sätt så besvarade han kyssen vilket förvånade mig. Kyssen varade dock inte så länge som jag hoppats.
”Taylor, jag kan inte.” Sa han plötsligt och kollade ned i gräset.
”Varför inte?” Sa jag snyftande och kollade frågande på honom.
”Jag har träffat någon annan…” Sa han och orden satte sig som pilar i mitt hjärta och försökte slita det i stycken. Jag bara satt tyst och visste inte vad jag skulle säga. Det kändes som att min andning försvårades och en obehaglig känsla slingrade sig längs ryggraden.
Justin hade rest sig upp och var på väg därifrån. ”Förlåt.” Sa han tyst innan han försvann i mörkret. Kvar satt jag, förstörd, sliten i stycken, krossad, förlöjligad, med så många frågor utan svar.