stuckinthebieberstory

Justins version.

Jetlagen jag fått genom att flyga mellan LA och Miami är inte nådig och jag har konsert ikväll. Det är något jag helt enkelt får ta mig igenom. Med Taylors och mitt bråk i tankarna kommer det blir svårare. Jag ringde henne faktiskt igår kväll innan jag skulle gå på planet, bara för att säga förlåt men hon svarade inte. Det förvånar mig, hon brukar alltid svara, vare sig man har bråkat eller inte.

”Bro, varför hängde inte Taylor med?” Sa Alfredo då vi stod i min loge.
”Vi bråkade typ igår… utanför studion.” Sa jag med en tung suck och kände verkligen att jag ångrade allt jag sa till henne om otroheten. Jag skulle aldrig tagit upp det.
”Om vaddå?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Om ”min flickvän” i next to you videon. Jag vet, löjligt.” Sa jag och fnös till.
”Jag sa till henne att det bara var skådespeleri men hon verkar inte vilja lyssna på mig.” Sa han och ryckte på axlarna vilket jag också gjorde. Jag lade mig ned i en av de stora sofforna som fanns i logen och jag slöt mina ögon för en stund, men öppnade dem igen då dörren till logen öppnades.
”Justin, vi ska samlas om en kvart och prata schemat för idag.” Sa Scooter snabbt.
”You got it.” Sa jag och knäppte med mina fingrar och log mot honom.
Varken han eller mamma får veta att jag och Taylor har bråkat, då kommer dem bara bli så oroliga att det kommer påverka konserten ikväll och så kommer dem bara bli så jobbigt jobbiga.
”Du nämner ingenting för varken mamma eller Scooter att jag och Taylor har bråkat.” Sa jag och kollade allvarligt på Alfredo så fort Scooter lämnat rummet.
”Varför ringer du inte och pratar med henne och försöker lösa det istället?” Sa han och kollade menande på mig.
”För att hon inte svarade igår när jag ringde henne.” Sa jag och suckade.
”Så det var ett sånt allvarligt bråk ni hade eller?” Sa han frågande.
”Så kan man väl uttrycka det… jag tog upp otroheten.” Sa jag bekymrat.
”Ouch, då förstår jag att hon inte vill svara.” Sa han och flinade till.
”Shut up!” Sa jag och kastade en kudde på honom vilket fick honom att skratta mer.

Hela dagen har gått åt att sitta och planera kommande event, konserter och intervjuer. Jag har även varit ute och träffat fans på gatan, det är inte ofta det händer men jag måste få annat att tänka på än bråket mellan mig och Taylor. Men nu sitter jag här i logen iordning gjort inför konserten och väntar på att Kenny ska komma och hämta mig och säga att det är dags att börja.
”Det är dags bro.” Sa Kenny som plötsligt stack in sitt huvud innanför dörren.
Jag reste mig upp och tog en sista titt i spegeln innan jag gick ut från rummet och bort mot sceningången. Vi körde gruppsamlingen och sen var det dags att gå in på scenen.
Så fort allt kom igång kändes det härligt att återigen få stå på scenen och få göra det jag gör bäst. Att se mina fans glada och veta att pengarna till konserten går till något bra får mig att må bättre.

Halva konserten hade nästan gått och det var dags för ett ombyte som ska ske på tre röda sekunder. Jag skyndade mig in i logen för att sätta på mig de svarta byxorna, den svarta tröjan och den svart/röda bieber jackan. Jag hörde min telefon burra på soffbordet men jag ignorerade det eftersom jag inte har tid för att snacka i telefon just nu. Så fort det slutat burra, började det återigen burra. För en stund tänkte jag skita i den igen men då jag närmade mig telefonen och såg att det var Katherine, Tays mamma som ringde så kunde jag inte låta bli att svara.
”Katherine, jag är lite upptagen just nu, kan jag ringa upp dig?” Sa jag snabbt.
”Justin, Taylor ligger på sjukhus.” Sa hon och hon lät helt förstörd.
Första tanken som kom in i huvudet var att hon varit med om en olycka, men det fanns ingen tvekan… jag ska tillbaka till LA och det går inte att vänta i några timmar, jag ska dit nu.
”Jag kommer så fort jag kan.” Sa jag och lade på luren. Jag gick med snabba steg ut i korridoren och vidare in på scen och hörde alla fansen skrika så fort jag satte ena foten ut på scenen. Jag tog min mick och tog ett djupt andetag innan jag förde den mot munnen.
”Guys, jag är verkligen jätteledsen över att jag måste meddela er detta. Men jag kan tyvärr inte fortsätta konserten. Det har hänt något allvarligt som gör att jag inte kan fortsätta, jag är verkligen jätteledsen och jag lovar att gottgöra er allihop! I LOVE YOU.” Sa jag och jag kunde höra besvikelsen som spred sig över hela publiken. Men jag kunde inte göra mer än att lägga ifrån mig micken och gå av scenen, beredd på att möta en extremt förvirrad och förbannad Scooter.
”Ursäkta mig, men vad håller du på med?” Sa Scooter då jag kom bak till korridoren.
”Åker tillbaka till LA där tjejen jag älskar ligger på sjukhus.” Sa jag och tog av mig min svarta keps och drog handen igenom mitt rätt så svettiga hår.
”Ligger Taylor på sjukhus? Vad har hänt?” Sa Carin som kom in i vår konversation.
”Jag vet inte, men jag ska dit och det är nu med detsamma.” Sa jag allvarligt.
”Du fattar väl att du inte bara kan skita i konserten bara sådär?” Sa Scooter argt.
”För tillfället kan jag det, jo.” Sa jag och försökte nonchalera honom.
”Fattar du hur mycket det kommer kosta oss? Fattar du hur många som kommer bli svikna, du skiter i dem som har fått dig hit där du är idag.” Sa han och försökte få mig att förstå vilket inte alls funkade.
”Jag bryr mig inte Scooter.” Sa jag och suckade.
”Tydligen inte, men för en månad sen hade du aldrig svikit dem.” Sa han spydigt.
”Nej, för då låg i alla fall inte Taylor på sjukhus!” Sa jag i en hög ton vilket fick folk runtomkring att lägga märke till tjafset mellan oss.
”Justin, du går och letar rätt på Kenny och ber honom boka ett flyg till LA. Scooter, förlåt älskling men för tillfället vill jag bara be dig hålla käften och låta Justin åka till Taylor och vara med henne. Jag går och säger till Pattie att vi åker till LA, alla ska med… vi är en familj och vi finns här för varandra, ellerhur?” Sa Carin och kollade allvarligt på både mig och Scooter.
”Tack för att ingen är på min sida.” Sa Scooter och fakelog mot oss båda.
Jag suckade och gick iväg för att leta upp Kenny och jag hittade honom sittandes framför x-boxen i sällskapsrummet tillsammans med Alfredo.
”Guys, någon av er måste boka ett flyg åt oss alla till LA, NU!” Sa jag allvarligt.
”Om inte jag minns fel så har du faktiskt en konsert att ta hand om just nu?” Sa Kenny och kollade frågande på mig.
”Ja, jag hade haft det om jag inte fått reda på att Taylor ligger på sjukhus.” Sa jag fortfarande allvarligt.
”Wow, vad har hänt bro?” Sa Alfredo chockat.
”Jag vet inte, men jag måste dit i alla fall, så snälla… någon av er… boka nu!” Sa jag snabbt.

Fyra timmar senare satt vi nu uppdelade i två stora svarta vanar på väg till sjukhuset i LA. Omväxlingen från sen kväll till mitt på dagen var jobbig men jag hade ingen tanke på att somna för tillfället. Istället var jag bara inriktad på att komma till sjukhuset och leta upp Taylor och vara med henne tills hon vaknar. Jag har så dåligt samvete att vi skiljdes åt som ovänner och att hon nu ligger på sjukhus och jag har ingen som helst aning om varför. Fast det kanske bara är något litet som hänt som inte är alls farligt så känns det ändå bra att jag är tillbaka i LA för att träffa henne. Jag vill att vi reder ut det vi bråkade om och lägger det åt sidan. Men varför skulle Katherine ringa och berätta att Taylor låg på sjukhus om det inte är något allvarligt?

Så fort bilen stannade hoppade jag ut och småsprang in genom dörrarna till sjukhuset. Jag gick fram i receptionen med Alfredo och Kenny hack i häl. Dem andra hade bestämt sig för att åka och boka in oss på något hotell och sedan återvända hit efter det.
”Vad kan jag hjälpa dig med?” Sa en gammal gråhårig dam som satt bakom disken.
”Jag söker Taylor Coleman, hon är patient?” Sa jag och visste egentligen inte hur man skulle fråga efter någon som man inte är helt säker på att den är här.
”Vänta ska jag kolla.” Sa hon och log samtidigt som hon började knappa in på sin dator.
”Jag är ledsen, men hon är på intensivvårdsavdelningen och det är besöks förbjud där. Det enda jag kan hänvisa dig till är väntrummet på andra våningen.” Sa hon och log igen.
”Tack.” Sa jag en aning chockad över att Tay låg på intensivvården.
Jag började med snabba steg gå mot hissen och som innan följde Kenny och Alfredo efter mig.
”Wow, det måste ha hänt något allvarligt.” Sa Alfredo då vi stod i hissen.
”Vi måste hitta Katherine.” Sa jag och ignorerade det Alfredo just sagt eftersom jag försökte intala mig själv att det inte hade hänt något allvarligt.

Vi gick ut ur hissen och möttes av ett gigantiskt rum som var fullt med folk och blandade känslor. Några satt och grät medan några satt och såg tomma ut, andra såg glada ut och några trötta. Mitt i folkmassan såg jag Julia, Katherine, Bill, Julias mamma och konstigt nog Taylors pappa. Jag gick med snabba steg fram till dem och snart mötte dem alla fem min blick. Katherine reste sig upp och lade sina armar runt om mig och jag kunde höra att hon grät, jag insåg snart att dem allihop diskret grät och en orolig känsla spred sig runt i hela min kropp.
”Kan någon berätta vad det är som har hänt?” Sa jag och satte mig ned på en stol mitt emot dem.
”Doktorn kan inte ge svar än… Bill hittade henne liggandes på golvet i hennes rum, totalt medvetslös, vi fick ingen kontakt med henne. Dem håller på att ta en massa prover på henne nu för att försöka få fram vad som kan ha orsakat det hela. Men som det ser ut nu så kommer hon inte vakna upp på väldigt länge.” Sa Katherine och jag kunde höra på långa vägar att hon försökte hålla inne gråten.
”När kommer vi få reda på provsvaren då?” Sa jag stressat.
”Senare idag, imorgon, i övermorgon, dem kunde inte säga när.” Sa Bill och virrade på huvudet.
Jag suckade tungt och lade mitt huvud i mina händer. Jag försökte hela tiden intala mig själv att det inte var allvarligt, det får inte vara allvarligt, hon kommer vakna snart och allt kommer vara som förr.

Jag vet inte hur många timmar det gått, men mamma, Scooter, Carin och Ryan hade kommit tillbaka till sjukhuset. Och jag tror jag har varit borta vid vatten automaten minst tio gånger. Jag höll just på att somna på den otroligt obekväma stolen då jag hörde en man som kom fram till oss och harklade till. ”Mrs Coleman, vi har fått provsvaren nu… kan du vara snäll och följa med.” Sa mannen som förmodligen var doktorn som tagit proverna.
”Är det okej om jag också följer med?” Sa jag och kollade på doktorn.
”Det är nog bäst om bara Mrs…” Hann doktorn bara säga innan Katherine avbröt honom.
”Det går bra Justin.” Sa hon och log mot mig.
Jag reste mig upp och följde efter Katherine och doktorn som gick bort i änden av en lång upplyst korridor. Vi gick in i ett mindre upplyst kontor som pryddes av ett stort skrivbord, en skrivbordsstol, en byrå, en väldans massa högar med papper och två fåtöljer som jag och Katherine slog oss ned i.
”Läget är inte så kritiskt för Taylor just nu, vi har tagit prover på henne och vi har kommit fram till slutsatsen av resultatet.” Sa doktorn och såg ut att gå igenom något från ett papper han hade framför sig.
”Och slutsatsen är?” Sa Katherine och lät otålig.
”Taylor har en sjukdom som kallas Placenta Previa. Ett vanligare ord som man inte använder inom sjukvården är stress syndromet.” Sa doktorn allvarligt.
”Men hur kan vi inte vetat om detta tidigare, att Taylor haft denna sjukdomen? Är den farlig? Går den att bota? Eller försvinner den av sig själv? Vad innebär den?” Sa Katherine och hade många frågor.
”Det är en sjukdom som kan dyka upp när som helst, men dock inte på vem som helst. Det uppkommer på dem som ofta är utsatta för stress och känslomässiga problem. Och det går tyvärr inte att göra någonting åt den, det enda man kan göra är att se till att personen som har sjukdomen inte utsätts för stressiga miljöer och situationer. Så fort personen utsätts för det så domnar alla muskler i kroppen av och slutar samarbeta, vilket gör att personen senare blir medvetslös, första gången det händer brukar vara ganska så lindrig, efter vad jag har förstått så var detta Taylors första gång vilket gör att hon kanske bara kommer ligga medvetslös i någon dag till, max en vecka. Men vi säger att det nu skulle hända igen, måste jag tyvärr förvarna er om konsekvenserna.” Sa doktorn och det var svårt för mig att hänga med eftersom jag hängt upp mig på att sjukdomen ofta bryter ut på dem som utsätts för stressiga miljöer och känslomässiga problem, jag tar på mig skulden för det.
”Och vad är dem konsekvenserna?” Sa Katherine snabbt.
”Att hon kanske aldrig kommer vakna upp igen… Eftersom kroppen nu är påverkad av sjukdomen, får den jobba allt hårdare, vilket gör att musklerna blir mycket trötta. Nästa gång kan det även innebära att hjärtmusklerna domnar av vilket kan vara svårt att få igång igen. Så hädanefter ger jag er uppgiften att se till att stressiga miljöer och känslomässiga situationer inte uppkommer i Taylors närhet. Det kommer bli svårt, det kommer bli jobbigt, men om ni fortfarande vill ha er dotter vid liv rekommenderar jag att ni följer mina instruktioner.” Sa doktorn och log.
”Herregud.” Sa Katherine och tog sin hand för munnen, jag såg tårarna som bildades i hennes ögon och en klump i min hals gjorde allt mycket jobbigare. Allt känns som mitt fel, om hon inte träffat mig så hade det här förmodligen aldrig hänt. Bråket igår måste ha varit det som utlöste det hela.
”En positiv sak är att ni redan imorgon kan få besöka henne.” Sa doktorn och återigen log.
”Men Mr Bieber, miljöer som tex när paparazzis och fans står utanför byggnader för att vänta på dig, är ingenting att rekommendera för Taylor. Jag hoppas att du förstår det?” Sa doktorn och kollade allvarligt på mig, vilket fick mig att känna ett stort obehag.
”Absolut sir.” Sa jag och nickade mot honom.

Jag hade valt att stanna kvar på sjukhuset hela natten tillsammans med Katherine, Kenny och Julia. De andra hade antingen åkt hem eller åkt tillbaka till hotellet för att få lite sömn. Det fanns inte så mycket att göra så jag hade bett Kenny åka till hotellet och hämta min ipod och mina hörlurar. Musik får en i alla fall att koppla bort tankarna för en stund. Jag har sjukt dåligt samvete över att sjukdomen som nu infekterat Taylor är på grund av mig. Vad än alla kommer säga så vet jag att det är mitt fel.
”Ni får besöka Taylor nu.” Sa en rödhårig kort kvinna som kom fram till oss med ett leende.
”Vart ligger hon?” Sa Katherine trött.
”På våning tre, rum 35.” Sa hon och log.
Istället för att säga något nickade vi allihop mot kvinnan och gick mot hissen som kändes ta en evighet. Men när vi väl kom bort till rum 35 pustade vi alla ut. Jag kollade in genom det smala fönstret på dörren och kunde se Tay ligga i en av sängarna inkopplad i en massa apparater och dropp. Jag svalde hårt och öppnade dörren sakta. Jag väntade på att alla skulle följa efter mig, men jag kunde inte höra några steg bakom mig. Jag vände mig om och kollade frågande på Katherine som stod och log men ändå grät. ”Gå du in först, vi kommer snart.” Sa hon snabbt.
Jag tog ett djupt andetag och stängde dörren efter mig och fortsatte bort till sängen. Jag drog en stol närmare den och vågade inte göra några hastiga rörelser som kunde förvärra hela situationen för henne. ”Hey baby.” Sa jag och tog hennes hand. Det hela kändes väldigt skumt. Varför satt jag och pratade med någon som ändå inte skulle svara tillbaka? Men på något sätt kändes det lugnande att veta att hon i alla fall fortfarande är vid liv. Att hon på något sätt kanske ändå hör mig.
”Jag är så ledsen för det jag sa till dig igår. Jag vet att jag inte skulle tagit upp det. Jag kommer aldrig klara mig om du försvinner, fattar du de?” Sa jag lugnt.
Jag blev tyst för en stund och bara lyssnade på hennes andetag och hjärtslag. Det här kan inte hända, det är alldeles för overkligt.
”Jag älskar dig.” Viskade jag och kysste hennes hand.
Jag hörde hur dörren bakom mig öppnades och in kom Kenny, Katherine och Julia. Jag har inte märke till Julias lite större mage förrän nu. Den är inte jättestor, men man ser att hon är gravid.
Dem alla tre kom fram till sängen och vi alla förblev väldigt lugna, eftersom vi nog allihop tänkte på samma sak, ingen stressig situation.
”Min älskling! Hur kunde det bli så här? Va? Du vet att jag inte klarar av att förlora dig också. Vi ska ta oss igenom det här tillsammans, du och jag.” Sa Katherine och en tår rann ned för hennes kind.
Det blev återigen tyst och snart tog Julia tag Tays hand och lade den på hennes mage.
”Glöm inte att jag valde dig till gudmor för många anledningar, du är en av de starkaste personerna jag känner, du är min bästa vän, du är den klantigaste, knäppaste, roligaste personen på jorden och du kommer bli världens bästa gudmor, men inte om du kommer ligga här hela tiden, då kommer jag få byta ut dig mot Lindsey typ, nej men seriöst… du måste vakna snart.” Sa hon och jag kunde inte låta bli att le när hon nämnde Lindsey eftersom jag vet hur illa dem tyckte om henne båda två.
Tankarna hann återigen ikapp mig och snart dök tanken upp om att hela situationen är mitt fel. Om vi ens kommer kunna vara tillsammans så fort hon vaknat har jag ingen aning om? Det kommer inte vara bra för henne, hon måste ta det lugnt hädanefter och jag vet inte om mitt liv är det bästa att vara involverad i om man har en så pass farlig sjukdom. Jag kommer aldrig kunna släppa henne igen.