stuckinthebieberstory

Jag skulle precis nicka till Justins fråga men jag insåg snabbt att jag satt på mig mina vita jeans som fortfarande hade de stora bruna fläckarna kvar sedan jag tappade min kaffekopp tidigare imorse. Jag kollade ner på jeansen och skymtade stora ljusbruna fläckar som omöjligt skulle kunna gå att få bort. Jag suckade tungt och mötte Justins blick. Samtidigt slog tanken mig att pappa säkerligen skulle kunna ha ett par byxor hängandes någonstans då han har en hel drös med rekvisita till sina plåtningar.
”Glöm att jag går ut med de här jeansen.” Sa jag och än en gång suckade jag tungt.
”Så farligt är det ju faktiskt inte. Fläckarna smälter in i jeansen. Om jag ska vara ärlig så ser det faktiskt ut som att det är meningen att dem ska vara där.” Sa Justin och log.
”Är det säkert?” Sa jag osäkert och kollade ytterligare än en gång ner på jeansen.
”Självklart, kom igen nu, nu drar vi!” Svarade han otåligt och öppnade glasdörren.
Vi gick ner för trapporna och ut på gatan. Klockan var ett och lunchen hade just startat för alla de kontorsnissar som höll hus här runt omkring.
Vi gick över gatan och in på Mango som är en av de dyrare restaurangerna på gatan och jag hade, glömsk som jag är, glömt be pappa om pengar till maten.
”Fuck!” Sa jag så tyst jag bara kunde för mig själv, dock hade Justin av någon anledning hört mig och kollade ny frågande på mig samtidigt som han skrattade.
”Ursäkta?” Sa han skrattandes och jag kände hur det hettade till om mina kinder.
”Jag glömde bara mina pengar, jag kommer alldeles strax tillbaka.” Sa jag och vände om för att gå tillbaka till studion igen.
”Vem har sagt att du skulle betala?” Hörde jag Justin säga då jag nästan var framme vid den stora mörka trä bruna dubbeldörren. Jag vände mig sakta om och höjde på mitt ena ögonbryn, var det här en hint om att han tänkte betala för mig?
”Kom hit, jag betalar såklart.” Sa han och sken upp i ett leende.
Eftersom jag var helt säker på att han inte skulle låta mig betala gick jag till bordet han och Scooter slagit sig ned vid.
Vi kom in på en diskussion angående dagens plåtning och vad Justin skulle använda bilderna till, vilket efter en stund klargjordes. Det var bilder som skulle användas till parfymen som han snart skulle lansera. Jag kände mig nästan lite stolt när jag insåg att jag snart skulle få synas på reklam montrar med Justin han själv.
”Jag måste ursäkta mig, jag har ett möte på Empire om tjugo minuter, så det är nog dags för mig att åka. Justin, Kenny hämtar upp dig här när du vill, det är bara att slå en signal.” Sa Scooter och reste sig upp.
”Det var kul att få träffa dig Alexia.” Sa han och sträckte fram sin hand mot mig som jag sedan mötte med min egen.
”Detsamma!” Sa jag och log brett.
Han gick sedan snabbt ut ur restaurangen och kvar satt jag och Justin, en aning pinsamt tysta. Av ren reflex lade jag på en harkling och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
”Bor du här i närheten?” Sa Justin plötsligt och bröt den pinsamma tystnaden.
”Nja, det tar tjugo minuter med bil. Om du vill så kan jag skjutsa dig var du nu ska sen, jag har ändå bilen här. Så slipper han där Kennet hämta dig.” Sa jag och log.
”Kenny, han är en av mina livvakter.” Sa han och gav ifrån sig ett gällt skratt.
Det hela resulterade i ett il rött ansikte och en generad Alexia. Varför ska jag alltid vara så glömsk när det kommer till minnet av namn?
”Hur kan det komma sig att han är din livvakt, men inte är här?” Sa jag och försökte istället ignorera det som just hänt.
”För att jag inte alltid behöver ”vaktas”, jag kan faktiskt ta hand om mig själv.” Sa han och blinkade med ena ögat mot mig.

Precis när jag skulle svara burrade min mobil till som jag lagt framför mig på bordet. ”Felicity Adams. <3” lös upp hela skärmen och jag förde snabbt upp mobilen till örat.
”Hallå?” Sa jag med mjuk röst.
”Wassup girl! Vart är du? Jag tänkte gå inom din pappas studio, jag ville bara höra om du vill följa med och äta lunch? Jag har rast nu och pallade inte stanna kvar i skolan.” Sa hon och lät andfådd då jag kunde ana att hon var ute och gick.
”Ehm… alltså… jag är på Mango redan och tänkte käka lunch här.” Sa jag och det stod still i mitt huvud, eftersom jag inte visste vad jag fick säga och inte fick säga för Justin.
”What!? Med vem då?” Sa hon och lät chockad, med tanke på att det inte är en restaurang man besöker för att äta själv på.
”Med… ehm… jus…tin.” Sa jag och kollade frågande på Justin som bara nickade förstående mot mig.
”Who the fuck is Justin, om jag får fråga? Ny pojkvän eller?” Sa hon och skrattade gällt.
”Du kan ju komma hit och göra oss sällskap istället, så kan du få träffa honom? Och nej Fel, han är inte min pojkvän…” Sa jag och blev smått röd om kinderna då Justin fnissade till samtidigt som jag nämnde den där pojkväns delen.
”Great, jag kommer om tio minuter. Puss!” Sa hon och lade på luren innan jag hunnit svara.
”Jag hoppas inte att det gör någonting att Felicity kommer hit?” Sa jag och gav Justin en osäker blick som satt och kollade på mig med ett leende.
”Absolut inte… vem är hon förresten?” Sa han frågande.
”Hon är min bästa vän… vi lärde känna varandra på dagis och har varit bästa vänner sedan dess. Men vi träffas inte lika ofta längre eftersom jag inte går i skolan.” Sa jag och log.
”Går du inte i skolan?” Sa han och höjde på båda sina ögonbryn.
”Eller alltså jo, men jag pluggar hemma istället. Det blir alldeles för mycket tidspress för mig om jag skulle gå i skolan och samtidigt jobba.” Sa jag och återigen log.
Två år efter att jag blivit anlitad av Elite Models hoppade jag av skolan och började istället med hemskolning. Eftersom jag ofta får jobb utomlands så kändes det bäst att hoppa av skolan då det annars skulle resulterat i en stor mängd frånvaro.

En kvart senare dök Felicity upp och då hon närmade sig vårt bord såg jag på henne att hon var nära på att få ett nervsammanbrott då hennes blick gått från mig, vidare till Justin. Men som alltid annars lade hon på sitt berömda pokerface och hälsade glatt på oss båda samtidigt som hon satte sig ned på en ledig stol bredvid Justin.
Jag kan inte rå för att alltid avundas min bästa vän då hon alltid ser så fräsch och ”fashion” ut, som idag till exempel då hon hade svarta tighta jeans, en vit blus och till de en svart hatt, enkelt men fräscht. Dock har jag hört många säga samma sak om mig, men såklart ser man ju ofta de dåliga sidorna framför de bra, när man granskar sig själv.
”Detta var ju oväntat.” Sa Felicity med en jobbig ton då hon satt sig till rätta.
”Oväntat, men trevligt!” Sa Justin och sken upp i ett brett leende.
”Vad gör du i New York då? Har inte du någon skiva att spela in, en parfym att lansera eller en turné att promota?” Sa Felicity på det charmiga sättet som bara hon kan.
”Haha, jo jag har väl det, men jag behöver ju inte hålla på med det 24/7, lite fritid ska man väl få kunna ha också?” Svarade han med ett skratt.
”Absolut, för en sådan hard working man som dig så förstår jag.” Sa hon och log.
Man kan väl inte säga att Felicity är ett fan av Justin, på något konstigt sätt så vet hon alltid allt om alla, det spelar ingen roll om personen i fråga är känd eller inte, hon lyckas alltid få reda på det mesta, så det förvånade mig inte att hon hade någorlunda koll på vad han höll på med.

Tiden bara rullade iväg och efter två timmar, som för den delen innehållit en massa prat om våra liv, så kände vi oss klara för att gå därifrån. Vi sa hejdå till Felicity som motvilligt var tvungen att gå tillbaka till skolan. Däremot så hade hon inte varit rädd för att fråga Justin om hans nummer och han hade glatt gett ut de. Han hade kollat frågande på mig, precis som att han väntat på att jag också skulle be om det, men på något sätt kändes det för mycket begärt och varför skulle jag ha det när vi ändå förmodligen aldrig kommer träffas igen?

Justin och jag satt nu i bilen på väg till Empire hotel där Justin för tillfället bodde under sin visit i New York. Jag har alltid den dåliga vanan att köra alldeles för fort eftersom jag tycker det är drygt när det går för sakta och ett tag såg jag att Justin satt och sneglade på hastighetsmätaren lite diskret.
”Förlåt, dålig vana.” Sa jag ursäktande och sänkte farten.
”Det är ingen fara, jag är likadan när jag kör.” Sa han och skrattade.
”Det förvånar mig faktiskt inte, alla killar är likadana när det kommer till att köra bil. Min bror är ännu värre än mig när han kör.” Sa jag och log.
”Din bror? Var det han som påstått att du har ätstörningar?” Sa han frågande.
”Ja, precis… Hugo… det är bara någonting han fått för sig, bara för att jag är kräsen med maten. Jag måste äta nyttigt eftersom jag måste hålla kroppen i god form, men jag hade gärna föredragit att leva på endast hamburgare om jag hade kunnat. Jag är inte jätteglad för grönsaker, vilket det finns överdrivet av i maten som serveras hemma.” Sa jag och suckade.
”Han bryr sig säkert bara om dig. Hur gammal är han?” Sa han och fick det hela att låta som att det inte var någon big deal.
”Två år äldre än mig, så 20. Men han håller på sådär jobbigt som bara storebröder gör.” Sa jag och försökte få Justin att förstå.
”Jag har ju aldrig haft en storebror så jag kan egentligen inte säga så mycket. Men jag slår vad om att han inte gör det för att vara elak.” Sa han och skrattade till smått.
”Förmodligen inte, men jag älskar honom ändå.” Log jag och hoppades på att samtalet skulle ta slut, då det hela bara retade upp mig.

Jag stannade utanför hotellet och Justin vände sig om mot mig för att sedan omfamna mig i en snabb men väldigt behaglig kram.
”Tack så mycket för skjutsen och tack för idag, det var jättetrevligt att få lära känna dig. Vi ses… antar jag.” Sa han och gav mig återigen det där leendet som fick mig att smälta.
”Detsamma.” Var det enda jag fick fram samtidigt som jag log brett.
Han hoppade ur bilen och inom två sekunder var han omringad av minst tjugo paparazzis som knäppte av bilder efter bilder. Paniken bröt ut inom mig och utan att kolla mig för var jag på väg ut från vägkanten, men fick stå på bromsen då en fartdåre susade förbi mig. Mitt hjärta dunkade fort och jag fick sansa mig innan jag lugnt körde därifrån.

Senare på kvällen när jag låg i sängen i mitt hyffsat stora och vita rum, hörde jag mobilen burra till på sängbordet. Smset som var från Felicity löd – Jag säger bara OMG! Justin smsade mig precis och frågade om jag ville ses på Starbucks i Brooklyn imorgon! Det ska tydligen ligga på någon creepy liten gata där, rätt avskiljt… snälla säg att du följer med? Jag vill inte åka dit själv. <3 – För en stund blev jag nästan liten avundsjuk. Kanske hade det varit mig han smsat om jag inte typiskt nog skulle vara så envis hela tiden och inte ge mitt nummer till honom eller för den delen ta hans.
- Jag kan inte förrän senare på eftermiddagen, måste plugga hela förmiddagen, ska tenta av engelskan nästa vecka. Men jag kan komma senare. Klart du klarar av att vara där utan mig i en timme eller två, right? <3 – Irritationen växten inom mig… var dem tvungna att träffas just den dagen då jag MÅSTE plugga. Visserligen skulle både mamma, pappa och Hugo iväg tidigt imorgonbitti då dem alla hade jobb att ta hand om, så jag skulle ju kunna smita ut. Imorgon var enda dagen då min privatlärare inte kunde komma då han hade ett viktigt möte, så imorgon skulle jag få sköta mina studier själv.
- Fast nu när jag tänker efter, jag kan nog skippa det imorgon. Vilken tid ska ni ses? <3 – Skickade jag snabbt därefter. –Vid ett, vi möts utanför mig halv ett och tar sedan tunnelbanan tillsammans dit. Love you for doing this! <3 – Hur kunde det komma sig att Justin verkade ha all tid i världen åt att träffa någon som han aldrig träffat tidigare? Hade han inte en del grejer att ta hand om nu när han var här? Jag beslutade mig för att inte tänka på det mer eftersom jag förmodligen gjorde det av ren avundsjuka.

New Yorks gator en morgon då man har bråttom är inte lätt att handskas med, lita på mig, jag är van. Eftersom jag bott i staden enda sedan barnsben är jag alltid beredd på vad som väntar mig så fort jag sätter foten utanför dörren. Dock verkar det alltid vara lite mer trafik då man just ska ha bråttom, en morgon som denna hade jag verkligen inte tid med slö gående bilar och människor som tvunget skulle springa över övergångsstället fast det var rött för dem att gå. Jag tror till och med att jag en gång höll på att köra över en gammal dam som endast hade ögon på den frestande cupcake butiken på andra sidan gatan.

Jag har väl egentligen bara mig själv att skylla eftersom jag försovit mig en hel halvtimme i morse. Pappa skulle bli rasande på mig för att jag kom för sent till plåtningen. Plåtning? Jobbar jag på en plåt fabrik? Nej inte riktigt. Modellyrket har varit en del av mig sedan jag var 10 år gammal. Min pappa jobbar som fotograf och är en av de mest eftertraktade fotograferna i staden. Det är honom jag har att tacka för där jag är idag. Jag jobbar för den stora modellagenturen Elite Models. Min modellkarriär började som sagt när jag var tio då jag fotograferades för H&M’s barnkläder, då min pappa kände någon i branschen som ordnade så att jag fick vara med. Fyra år senare upptäcktes jag utav en scout när jag och mamma var ute på stan för en shoppingrunda. Han hade bett mig skapa en portfolio som jag sedan skulle skicka till honom. Pappa och jag ordnade under tre veckor en bra och användbar portfolio som jag skickade till scouten. En månad senare blev jag kontaktad utav Elite Models som sades göra ett undantag då dem inte anlitar modeller under 16 år. Sedan dess har jag jobbat för dem och man kan väl nästan säga att jag svävar på rosa moln, ibland i alla fall...

Från lägenheten där jag och min familj bor, tar det ungefär tjugo minuter att köra till studion, studion som min pappa för den delen äger.
När jag hade tio minuter kvar av bilresan ringde plötsligt min mobil. Med dagens moderna bilteknik, klickade jag bara på en knapp på ratten och på en skärm snett framför mig lös ”Daddy. <3” upp.
”Alexia Penelope Simmons, får jag fråga vart du håller hus?” Sa min pappa strängt. Som ni alla säkert vet, när föräldrar säger både för-, andra- och efternamn så är det serious.
”Jag är där om tio minuter, du vet lika väl som mig att trafiken klockan åtta på morgonen inte är att leka med.” Sa jag menande och jag kunde höra honom sucka högt.
”Stressa inte, jag vill gärna att du kommer hit hel. Men snälla gumman, försök komma i tid nästa gång. De andra har redan kommit.” Sa han lugnt.
”De andra? Vad är de som du vet som inte jag vet?” Sa jag och förstod inte alls vad han pratade om. Var det inte meningen att dagens plåtning bara skulle inkludera mig som modell och pappa som fotograf?
”Ja, men det berättade jag ju för dig igår? Justin Bieber? Eller berättade jag inte det?” Sa han och han lät fundersam.
”Ha-ha, där fick du mig nästan. Men pappa, jag kan inte prata längre. Jag kommer alldeles strax. Puss!” Sa jag och tryckte av pappa snabbt, då jag behövde koncentrera mig i en av de stora och mycket få rondeller i stan.

Efter många alldeles för barnförbjudna svordomar hade jag nu äntligen fått till en någorlunda bra fickparkering utanför studion. Jag hoppade stressat ut ur den svarta Range rovern (vill bara påpeka att jag lånat den utav pappa då han konstigt nog cyklat till studion denna dag) och jag var snart uppe på byggnadens andra våning där studion låg. Blåsten ute idag hade våldtagit mitt hår vilket gjorde att de stod åt alla håll när jag öppnade den stora glasdörren som ledde in till en stor vit hall. Doften i studion har alltid och kommer alltid att förbli speciell, den luktar nymålat, kaffe, hårprodukter och lite utav något träslag som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag gjorde min dagliga instagramrutin på mobilen samtidigt som jag gick med snabba steg in till ett lite mindre sällskapsrum som låg i anslutning till hallen på höger sida. Av ren reflex slängde jag min svarta Alexander Wang väska på bordet och gick bort till kaffekokaren för att hälla upp lite gott morgonkaffe som jag behövde för att komma igång. När jag sedan vände mig om för att sätta mig ned i en av de gråmelerade tygsofforna tappade jag först och främst andan och därefter min kaffekopp som gick i tusen bitar. Kaffet som stänkt upp på mina vita jeans, brände igenom tyget och jag gjorde en fruktansvärd grimas men hejdade mig snabbt då JUSTIN BIEBER!? och en annan man med ett ryck reste sig upp ur soffan och kom fram till mig med en stor bunt papper.
”Shit, hur gick det?” Sa Justin då han stod framför mig med en chockad blick.
Jag å andra sidan fick inte fram ett enda ord, jag bara stod där som ett fån och bara stirrade på denna extremt snygga varelse som uppenbarat sig mitt framför mig.
Pappa hade alltså inte skämtat när han sagt att Justin Bieber var här. Men ni måste ändå förstå varför jag inte trodde på honom? Varför i hela världen skulle han välja just min pappa som fotograf? Eller underskattar jag min pappa ALLDELES för mycket när det kommer till hans arbete av fotografier?
”Hallå? Alexia, gumman?” Sa min pappa som otåligt försökte få kontakt med mig.
Jag skakade på mitt huvud och kom tillbaka till verkligheten. Framför mig kunde jag endast se sex ögon som stod och stirrade på mig. Pappa, Justin och någon annan man jag inte visste namnet på.
”Du kanske ska sätta dig ned en stund?” Sa mannen jag fortfarande inte kunde namnet på. Utan att säga något gick jag till en av sofforna och satte mig ned med en duns. Pappa kom fram till mig med ett glas vatten och satte sig sedan ned bredvid mig. Justin och den andra mannen anslöt sig till oss i soffan mitt emot.
Jag tog en klunk vatten och kollade frågande på pappa.
”Du trodde jag skämtade när jag sa att Justin skulle komma, ellerhur?” Sa han och försökte hålla sitt skratt inom sig.
”Du kan inte klandra mig, om jag sagt att Barack Obama skulle komma på middag hade du aldrig trott på mig.” Sa jag och kollade menande på min pappa.
”Bra jämförande där.” Påpekade Justin och såg nöjd ut på andra sidan det gråa granitbordet.
”Men gumman, jag nämnde det för dig igårkväll när vi åt kvällsmiddag, kommer du inte ihåg det?” Sa han och la på ett jobbigt flin.

”Hur ska jag kunna ha lagt det på minnet när de enda jag kunde koncentrera mig på var Hugos extremt irriterande påhopp om att jag har en ätstörning?” Sa jag irriterat.
Jag kunde se att pappa blev generad och gav ifrån sig en harkling.
”Storebröder… ni vet hur det är.” Sa pappa samtidigt som han kollade på Justin och den andra mannen.
”Tyvärr inte.” Sa dem båda i kör och skrattade till. Jag kunde inte låta bli att skratta med dem eftersom det var så lätt att se när pappa sattes i en jobbig situation.

”Vi kanske ska börja om från början med tanke på att det inte gick så bra sist… Jag heter Justin, trevligt att träffa dig.” Sa Justin till mig då han och jag satt bredvid varandra i make-up båset, då vi höll på att bli sminkade inför plåtningen.
”Trevligt att träffa dig med Justin. Jag heter Alexia, men du kan kalla mig Alex.” Sa jag och gav ifrån mig ett fånigt flin som jag alltid gör när jag blir nervös.
”Så du trodde alltså din pappa bara skämtade med dig när han sa att jag skulle hit?” Sa han och log ett leende som nog fick vilken tjej som helst att smälta.
”Så kan man väl uttrycka det ja. Men kom igen, hur skulle jag kunna veta att han menade allvar?” Sa jag och suckade.
Jag har många gånger under min modellkarriär fotograferats med kända människor. Jag tycker det är kul att fotograferas med andra människor oavsett om dem är kända eller inte. Men att jag idag skulle fotograferas med en av världens mest kända artister hade jag inte förberett mig på. I dagens samhälle går det inte att undvika Justin Bieber. Alla vet vem han är och han dyker upp överallt och ingenstans, i tidningar, på internet, på tv reklamer, på reklamskyltar över hela staden mm. Självklart visste jag vem han var och vilka låtar han gjort, men mer visste jag inte.
”Du får helt enkelt börja lita på din pappa mer i framtiden.” Sa han och skrattade till.
”Tack för tipset!” Sa jag sarkastiskt och skrattade med honom.

Plåtningen hade gått över förväntan väldigt bra och pappa uttryckte under hela tiden frasen ”Ni är fantastiska tillsammans”. Jag och Justin hade båda försökt ignorera det faktum att det pappa sa faktiskt kunde misstolkas och gjorde bara vårt jobb.
När vi var klara kom Justin plötsligt fram till mig när jag stod i sällskapsrummet och gick igenom dagens twitterinlägg på mobilen.
”Jag och Scooter hade tänkt gå till Mango mitt över gatan för att ta någonting att äta. Du och din pappa vill inte följa med?” Sa han och log det där smältande leendet.
Jag höll för en stund på att tappa min haka men sansade mig snabbt och rätade på min rygg. Jag kunde knappt själv förstå att jag blev tillfrågad av Justin Bieber om jag ville gå och äta lunch med honom och mannen jag nu visste namnet på, Scooter.
”Ja, men ja, ja, absolut! J-jag ska bara gå och prata med Conrad, eller, jag menar, pappa, om han vill följa med. Vänta här!” Stammade jag fram på ett eller annat sätt och gick med snabba steg in i studion där pappa satt framför sin dator och gick igenom dagens bilder.
”Pappa, Justin undrar om vi vill följa med till Mango över gatan och äta lunch med honom och Scott, Scootie, eller vad han nu hette?” Sa jag snabbt och fick ta ett djupt andetag efteråt.
”Jag är mitt uppe i arbete just nu, jag tar någonting att äta här istället, mamma gjorde iordning lunch till mig igår kväll som jag kan ta. Men gå du gumman, vi ses där hemma sen.” Sa han och log brett mot mig innan han vände sig mot datorn igen.
Jag kunde knappt tro det själv, jag skulle alltså utan assistans från pappa nu bege mig iväg på lunch med någon jag inte kände. Att pappa ens gick med på det förvånade mig, men istället för att grubbla för mycket gick jag ut i hallen där Justin och Sca… whatever, stod och väntade på mig.
”Redo?” Sa Justin och gav mig ett brett leende.