It's a shame.
Det är såhär, jag har nått en punkt då jag känner att bloggen blivit nästan som en läxa för mig, som att jag måste skriva varje kväll, annars får jag underkänt. För det är ju så... om jag inte lägger upp nya kapitel så blir ni deppiga, vilket jag förstår, eftersom jag hade blivit exakt likadan om det var någon annans blogg. Men jag startade bloggen innan för att jag tyckte det var en rolig grej, jag tyckte det var jättekul att skriva kapitel, jag levde mig in i Taylors värld, men på senaste tiden har jag bara skrivit för att jag varit tvungen till det, jag har inte skrivit för att jag tycker det är kul och det är då det sätts en spärr. Jag säger inte att jag kommer lägga ner bloggen helt och hållet, jag behöver bara lite tid för mig själv, att tänka och försöka komma tillbaka till det stadiet då jag tyckte det var kul att skriva. Jag måste försöka hitta inspirationen igen, som jag alltid hittade innan när jag skrev ett nytt kapitel. Jag vill inte ha en massa sura kommentarer nu om att jag redan tagit en paus eller att jag är taskig, tråkig, dum osv... men vi alla har liv, och ibland måste vi ta hand om oss själva också och inte bara lägga hela vår själ på ett och samma arbete. Jag hoppas ni förstår och jag ska försöka att komma tillbaka så fort jag kan. Detta är absolut inte hejdå för gott, ni kommer få se och höra mer om Taylor och Justins story, men inte just nu bara. Om en vecka kanske?
Tomorrow.
PMS?
Hur kan man bli sjuk på sommaren?
Prioritera.
Inget nytt idag.
Kapitel 59.
Man kan ju säga att jag har haft en ganska sömnlös natt. Det enda jag har legat vaken och tänkt på är erbjudandet Justin gav mig igår kväll. Jag kan inte förstå att han fortfarande hade mage till att läsa mina texter. Hur kul hade han tyckt att det var om jag hade läst hans texter som var till hans nya skiva, han hade blivit rasande antagligen. Eller egentligen vet jag inte, jag kan inte se mig honom bli rasande på grund av en sådan sak. Det är kanske jag som överreagerar? Jag kanske ska låta honom använda texterna till hans skiva, eller ska jag? Varför är det så svårt för mig att ta ett beslut?
Efter att jag legat kvar en stund i sängen på morgonen tog jag mig till slut ned på nedanvåningen där jag mötte Mario som satt och läste tidningen i köket.
”Godmorning sunshine.” Sa han och log brett mot mig då han kollade upp från tidningen.
Med tanke på att jag högst fått tre timmars sömn inatt var mitt humör inte på topp, så istället för att säga något trängde jag fram ett halvt leende och en nick mot honom.
”Raurw, kitty cat.” Sa han och formade sin hand som en klo.
Jag förblev tyst och hällde upp kaffe istället, därefter gick jag fram till köksbordet och slog mig ned mitt emot honom som satt och kollade på mig med en frågande blick.
”Vad är det med dig? You look like a mess.” Sa han och kollade på mig från topp till tå.
”Man brukar se ut såhär när man bara fått tre timmars sömn inatt.” Sa jag med en självklar röst och tog en klunk ur mitt kaffe.
”Berätta… är det Justin?” Sa han och på något sätt lät han nästan som min mamma.
Jag nickade mot honom och tog ytterligare en klunk från mitt kaffe och för tillfället orkade jag inte bry mig om att jag in princip höll på att bränna sönder min tunga.
”Vad har han nu gjort?” Sa han och suckade och det lät nästan på honom som att det inte var ovanligt att alla mina problem handlade om Justin.
”Han vill använda mina texter till sin nya skiva och jag vet inte vad jag vill…” Sa jag snabbt.
”Oh… my… god… Tay vafan sitter du här för? Get your tiny ass off the fucking chair och åk hem till Justin och skriv honom några låtar. Jag förstår inte vad det svåra är? Det är fucking Justin… Bieber.” Sa han och vart alldeles chockad.
”Men vad är poängen med det hela? Det är ju i slutändan ändå inte jag som kommer få credit för låtarna, det är ju Justin som kommer få det. Jag kommer inte tjäna någonting på de.” Sa jag med en tung suck.
”Du ska se till att göra en bra deal med honom… baby, han gör allt för dig! ”He would catch a fucking grenade for ya.” Jag kunde inte låta bli att skratta då han sjöng det sista.
”Du får det att låta som att han fortfarande är min pojkvän.” Sa jag och himlade med ögonen.
”Maybe he will? Tänk dig… sena jobbkvällar tillsammans… ni kommer aldrig kunna hålla händerna ifrån varandra, jag lovar… jag kan sätta mitt liv på det.” Sa han och satte sina armar i kors över bröstet.
Tankar om kvällen här hemma på toaletten fick mig att få gåshud vilket Mario även lade märke till på något konstigt sätt och hans min förklarade att han fattade precis vad som försigått.
”No… fucking… way? När då?” Sa han och kollade på mig återigen chockat.
”För två dagar sedan…” Sa jag och kollade generat ned i bordet.
”Olala… hur var det?” Sa han och gav mig en nyfiken blick.
”Men lägg av!” Sa jag och reste mig upp från stolen och gick fram till diskbänken för att diska av min kaffekopp.
”Tell me all about it bitch.” Sa han nyfiket och skrattade till.
”Aldrig…” Sa jag och skrattade retsamt mot honom eftersom jag visste att han så gärna ville veta allt i minsta detalj.
”Boo you whore.” Sa han och suckade tungt.
”Vart är Julia och Ryan förresten?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”Dem sover fortfarande.” Sa han smått surt och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
”Bäst att jag ringer Justin.” Sa jag och gick ut från köket och upp till gästrummet där jag bor för tillfället. Jag satte mig ned på sängen och innan jag tryckte på Justins nummer tänkte jag en sista gång på hur jag skulle göra.
”Hallå?” Hörde jag en trött röst säga genom telefonen.
”Jag vill att vi gör en deal om jag ska låta dig använda mina texter.” Sa jag utan att säga hej tillbaka.
”Absolut…” Sa han och på något sätt lät han piggare, antagligen eftersom han väntat på det här samtalet hela natten.
”För det första så måste det stå någonstans på skivan att det är jag som skrivit låtarna, annars vet jag att det bara är du som kommer få credit för det. För det andra så gör jag inte det gratis. För det tredje är det mycket i texterna som jag vill ändra, så det menas med att vi får träffas ikväll eller någon annan kväll och fixa det tillsammans. För det fjärde är det här bara business, inget annat… okej?” Sa jag snabbt och jag undrade om han hunnit med.
”Okej, okej… det är lugnt. Kan du komma hem till mig ikväll, så kan vi kolla igenom det?” Sa han och det störde mig lite att han tagit dealen så lätt… jag hade ställt in mig på att det skulle bli svårt för honom att gå med på det, men tydligen inte.
”Visst, jag kommer klockan åtta.” Sa jag återigen snabbt.
”Förresten, jag bor inte hemma hos mamma längre. Jag bor i en av lägenheterna vid Sunset Boulevard.” Sa han och jag blev chockad över att Pattie redan låtit honom flytta ifrån henne.
”Det är ju verkligen jätteenkelt för mig att hitta när du säger att du bor i en av lägenheterna vid Sunset Boulevard.” Sa jag ironiskt vilket fick honom till att skratta till.
”Det märks att du inte varit i LA på ett tag. Det finns bara ett lägenhets område vid Sunset, om du bott kvar i LA hade du vetat det, eftersom det byggdes för ett år sedan.” Sa han skrattandes.
”Ha-ha… men då vet jag.” Sa jag snabbt.
”Då ses vi ikväll.” Sa han och lät överdrivet glad.
”Mm.” Sa jag och lade på.
Direkt efter började jag återigen tänka på om jag tagit rätt beslut, men för tillfället kändes det som att det inte fanns någon återvändo eftersom jag vet att det skulle göra Justin väldigt besviken.
”Mario, vad ska jag ha på mig?” Sa jag stressat då jag precis kommit ut från duschen.
”Vaddå, spelar det någon roll vad du tar på dig? Det är ju bara business?” Sa han retsamt och kollade på mig frågande.
”Jag kan ju inte direkt komma i mjukisbyxor och en slapp t-shirt, förstår du väl.” Sa jag återigen stressat och stod och letade igenom min resväska efter något användbart att ta på mig.
”Someone’s gonna get laid tonight.” Försökte han säga så tyst som möjligt, men såklart hörde jag det.
”Aldrig! Det är bara business och det har jag sagt till honom.” Sa jag allvarligt.
”Vi får väl se.” Sa han med en självklar röst och såg nöjd ut vilket fick mig till att bara himla med ögonen och fortsätta leta efter kläder.
Jag hade bett Julia köra mig och hon visste precis vart Justin bodde, eftersom hon varit där med Ryan och Alice tidigare. Både hon, Mario och Ryan hade varit pain in the ass innan vi åkt hemifrån. Dem alla tre har hållt på med mig hela dagen, vilket har gått mig på nerverna.
”Lycka till.” Sa hon retsamt och blinkade med ena ögat mot mig innan jag hann stänga bildörren efter mig. Jag hade ingen lust att säga något tillbaka till henne så istället vände jag mig bara om mot bilen och vinkade när jag var på väg till lägenhetsporten. Då jag gick in genom porten möttes jag av en välstädad reception som var bemannad med en receptionist och tre vakter.
”Vad kan jag hjälpa dig med?” Sa den blonda söta kvinnliga receptionisten bakom disken.
”Jag ska besöka Justin… Bieber.” Det kändes konstigt att säga det, det är inte ofta jag behöver använda hans efternamn i meningar.
”Vad är ditt namn?” Sa hon och satt och tryckte in någonting på en dator.
”Taylor Coleman.” Sa jag snabbt.
”Ta hissen till våning 7, sen är det lägenhet nummer 89B.” Sa hon och log brett mot mig.
Jag log tillbaka och började gå mot hissen. Det var inte förrän jag kom upp på våning sju som det började pirra i magen. Det kändes så konstigt att vara här. Det kändes inte alls som att jag var här för att jobba med Justin, det kändes som något helt annat, men jag kunde inte sätta fingret på vad.
Jag knackade på dörren och efter bara någon sekund kom Justin och öppnade med ett brett leende.
Jag log halvt tillbaka mot honom och gick in i lägenheten utan att vänta på att han skulle be mig komma in. Jag blev faktiskt imponerad av synen jag fick då jag möttes av ett stort vardagsrum som hörde ihop med ett stort kök och de båda rummen var snyggt och väl möblerade. Den tillhörande balkongen ska vi inte ens prata om hur stor den var. Jag märkte inte alla tända ljus förrän jag satt mig ned i en stor svart skinn soffa i vardagsrummet och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Hade han tänt dem bara för att han brukar göra det eller hade han tänt dem bara för att jag skulle komma? Jag menar, jag klargjorde ganska bra för honom innan idag i telefonen, att det här bara var business.
”Vill du ha något att dricka?” Sa han och kollade på mig borta från köket.
”Vad har du att bjuda på?” Sa jag och reste mig upp och gick mot honom.
”Läsk, vatten, vin, öl… in princip vad som helst.” Sa han och log.
”Ofta din mamma låter dig ha öl och vin hemma när du inte ens är 21?” Sa jag och kollade skeptiskt på honom.
”Vad säger du om jag säger att hon inte vet om det då?” Sa han och kollade på mig retsamt.
”Då säger jag… good for you.” Sa jag och log fakeat mot honom och klappade honom på axeln.
”Så… vad vill du ha?” Sa han och log mot mig.
”Vin går bra.” Sa jag och började leta efter vinglas medan han hämtade vinflaskan ur ett skåp bredvid kylskåpet.
”Glasen finns borta i skåpet till höger.” Sa han och det var precis som han läst mina tankar eftersom jag inte lyckats hitta glasen. Jag tog generat ut två vinglas och tog för givet att han också skulle ha vin. Vilket han också skulle och när han hällt upp till oss båda gick vi bort till soffan igen och satte oss ner. När han tog fram blocket från lådan under soffbordet kunde jag inte låta bli att bli röd om kinderna. Det kändes så pinsamt att han läst mina texter och jag hade ingen aning om han listat ut att dem flesta var om honom.
”Det är verkligen fint skrivit och jag menar det.” Sa han och lade försiktigt blocket i mitt knä.
”Äh… det är ju inte så att jag lagt ner så mycket tid på det. Så fort jag har något jag måste få ur mig, skriver jag ner det istället för att lägga över det på någon annan.” Sa jag och log nervöst.
”Den här killen du skriver om… är det någon du träffade i Syd Amerika?” Sa han och för en stund slutade jag andas. Det var just den frågan jag hoppats på att han inte skulle ställa.
”Ehm… asså… näe… det är bara påhitt.” Ljög jag och hoppades på att han skulle gå på det.
”Om du säger det så…” Sa han och jag såg på honom att han inte trodde på mig.
”Att ändra killen till en tjej kanske vore en bra idé med tanke på att du är kille.” Sa jag och försökte komma ifrån samtalsämnet.
”Det vore ju en bra idé ja.” Sa han och skrattade till.
Efter fyra timmars arbete hade vi kommit en bra bit på vägen. Men för tillfället kände jag mig ganska snurrig och jag antar att det beror på alla de glas vin som Justin tryckt i mig.
”Försöker du få mig full eller?” Sa jag och fnittrade till.
”Vaddå jag? Det är du själv som velat ha mer, jag har frågat dig varje gång innan jag har hällt upp.” Sa han och försökte spela oskyldig.
Jag skratta åt honom och sa ingenting tillbaka, vilket resulterade i att det blev en jobbig tystnad.
”Jag gillar det här.” Sa han plötsligt och jag förstod inte riktigt vad han menade.
”Gillar vad?” Sa jag oförstående.
”Det här… du och jag som vänner, jobbpartners.” Sa han och log.
”Då är vi två.” Sa jag och log tillbaka mot honom och en lättnad sköljdes över mig eftersom jag länge trott att han trodde att det skulle bli något mer än vänner mellan oss, men det var skönt att höra att han tycker samma som mig, att det känns bra att vi är vänner.
”Det börjar bli sent… ska vi ses här hemma imorgon kväll, samma tid?” Sa han och kollade på mig frågande med ett leende.
”Absolut.” Sa jag lite onyktert vilket fick honom till att skratta till.
”Hur kommer du hem?” Sa han och skrattade fortfarande.
Jag kollade på klockan och insåg att den hade blivit halv ett… Jag är säker på att Julia, Ryan, Mario och Alice redan gått och lagt sig, och det skulle vara alldeles för respektlöst från min sida att ringa och väcka dem och be dem komma och hämta mig.
”Taxi, antar jag.” Sa jag och log mot honom onyktert.
”Glöm att jag låter dig ta taxi mitt i natten, isåfall låter jag dig hellre sova här.” Sa han och kollade på mig allvarligt.
”Om det inte är besvärligt för dig så?” Sa jag och kollade på honom osäkert.
”Klart det inte är… du kan sova i min säng, så sover jag här på soffan.” Sa han och log.
”Justin, var inte dum… vi har sovit i samma säng innan, det är inte så att jag skulle försöka våldta dig.” Sa jag menande och skrattade till.
Jag hade på något sätt fått av mig mina kläder och fått på mig en av Justins t-shirts, och jag låg nu i hans säng med honom bredvid mig. Jag vände mig om så att jag låg med huvudet mot mitten av sängen och Justin hade förmodligen tänkt samma tanke, för det tog inte lång tid innan vi dunkade våra huvuden mot varandra och direkt efter började vi båda kvida av smärta.
”Okej… jag ligger åt detta hållet, så får du ligga åt det andra.” Sa jag och kände fortfarande smärtan som dunkade i min panna.
”Det låter bra. God natt.” Sa han och jag tror han kände av den pinsamma stämningen lika mycket som jag gjorde.
”God natt.” Sa jag och somnade nästan så fort jag slutit mina ögon.
Kapitel 58.
”I’m Guiliana Rancic and this is E! News. Yesterday Taylor Coleman, who’s also Justin Biebers ex girlfriend, was spotted outside the LAX airport with a guy? But we’ve cleared some things up, the guy is gay and his name is Mario Rodruigez. The rumor says that Taylor and Mario are here in LA to celebrate Taylors best friend Julias daughter Alice, who’s turning two this year. Julia and Ryan Good hooked up three years ago and has been a couple since then. But now to the real big news… Our beloved Bieber was also spotted in LA yesterday, he has just finished his South America tour. Maybe Taylor went here to meet up with JB? People are saying that the two of them were hanging out in Argentina, where Taylor is living. Both of them are single, maybe they’re trying to reunite. Stay tuned and we will update you as soon as we know more.” Jag kunde inte låta bli att skruva upp volymen på tv’ n när den otroligt komiska nyheten på E! News kom. Jag trodde dem hade lagt mig och Justin bakom sig, eftersom vi inte träffats på två år, men jag hade tydligen fel. Julia, Ryan och Alice hade åkt iväg tidigt imorse för att besöka en djurpark långt härifrån. Alice hade fått det i födelsedagspresent av Julias föräldrar och jag blev förvånad att dem bestämde sig för att åka iväg redan dagen efter kalaset.
”Godmorning sexy.” Sa Mario som kom gåendes in i köket med tunga steg.
”Du får gärna kalla mig sexy när jag är lite mer iordninggjord.” Sa jag och skrattade till, med tanke på att jag stod i mjukisshorts, linne och håret uppsatt i en slarvig knorr.
”Du är alltid sexig Tay.” Sa han och satte sig ned på en av stolarna runt matbordet.
”På tal om något helt annat, när kom du hem inatt?” Sa jag och kollade nyfiket på honom.
”Jag har ingen aning, klockan var över fyra, helt klart… först drog jag till gayklubben H nere i stan, och där träffade jag en kille som var det snyggaste jag sett på länge. När klockan var typ tre så drog vi på efterfest hos hans gay kompis Charles och där stannade jag tills jag drog hem.” Sa han och det verkade precis som att han fick tänka efter extra noggrant för att komma ihåg.
”Blev det något hook up då?” Sa jag och satte mig ned mitt emot honom med en kopp kaffe i handen.
”Tay, du gör mig generad.” Sa han och gömde sitt huvud i sina händer.
”Kom igen, du kan berätta allt för mig.” Sa jag med en självklar röst och tog en klunk av kaffet.
”Jag säger bara… det bästa fucking knullet jag har haft.” Sa han divigt och jag kunde inte låt bli att skratta.
”Där ser man.” Sa jag och nickade med mitt huvud förvånat.
”Vi ska träffas idag.” Sa han och sken upp i ett stort leende.
”Vem ska träffas idag?” Sa jag frågande.
”Jag och Mark, killen jag träffade på H. Vi ska ta en fika i stan… om det är okej för dig då vill säga?” Sa han och kollade på mig frågande, förmodligen eftersom han var rädd att jag inte alls skulle tycka om det.
”Absolut, go ahead.” Sa jag och gjorde en chest med mina armar. Han log mot mig och gjorde en slängkyss innan han reste sig upp från stolen och ut ur köket.
”Love you!” Skrek han då han var på väg upp för trappan.
Jag sa inget tillbaka istället hade jag virkat mig in i mina tankar, som återigen bestod av Justin. Men denna gången innehöll dem bara vad som hade hänt mellan honom och mig igår. Varför gjorde jag ens som jag gjorde? Idag känns det så himla fel… jag vill inte att han ska få fel vibbar från mig, för jag är inte alls inriktad på att försöka lappa ihop vårt förhållande. Efter ett tags tänkande bestämde jag mig för att hämta mitt skrivblock, den senaste tiden har jag börjat skriva en del… det som finns i mina tankar samlas i blocket och ibland känns det faktiskt på något sätt som att jag blir av med en del av tankarna. Det är som en sorts terapi för mig, jag började med det då jag flyttade till Syd Amerika, jag hade ingen att prata med, så på så sätt lyckades jag få blocket som en sorts person som jag kunde lägga över alla problemen på.
Under tiden som jag skrev hade jag inte märkt att Justin satt sig framför mig i köket och när jag väl insåg det for en konstig känsla igenom hela min kropp.
”Shit vad du skräms.” Sa jag chockat.
”Förlåt, det var inte meningen. What’s up?” Sa han och log brett mot mig.
”Inget.” Sa jag och försökte så diskret som möjligt plocka ihop mitt block.
”Vad är det?” Sa han och kollade nyfiket på mitt block och precis när han tänkte rycka det ur mina händer reste jag mig upp från stolen för att gå och lägga det i min väska ute i hallen.
”Vad gör du här Justin?” Sa jag nästan lite smått besvärat när jag kom tillbaka in i köket igen.
”Ryan ringde och sa att dem var på väg till någon djurpark och att du skulle vara ensam hela dagen, så jag tänkte att vi kunde hitta på något.” Sa han och log.
”Mario är här så jag klarar mig.” Sa jag och fick fram ett fakeat leende.
”Jag vill inte förstöra dina planer, men jag mötte Mario i dörren när jag kom, han skulle iväg och träffa någon Mark.” Sa han och försökte se bekymrad ut.
Fan, jag kom just på att Mario berättat för mig om träffen med Mark. Jag hade verkligen ingen lust att hänga med Justin idag, inte efter det som hände igår. Jag vill att han ska förstå att det aldrig kommer bli något mellan oss igen.
”Vad hade du tänkt att vi skulle göra då?” Sa jag och jag måste erkänna att jag ändå var smått nyfiken på vad han planerat för oss idag.
”Åka hem till din mamma.” Sa han och på något sätt verkade han inte alls berörd över det han just sagt, det var precis som att han glömt att jag och min mamma är ovänner.
”Tror du på fullaste allvaret att jag skulle sätta min fot där hemma?” Sa jag och blängde frågande på honom.
”Kom igen, någon gång måste ni reda ut det. Jag vet att du vill bli vän med din mamma och hon vill likaså med dig.” Sa han och för en gångs skull lät han allvarlig.
”Hur vet du de?” Sa jag fortfarande frågande.
”För… för att jag har pratat med henne.” Sa han och kollade ned i bordet.
”Pratat med min mamma? När då?” Sa jag och tyckte det hela verkade ganska konstigt.
”Det var för ganska längesedan… eller om jag ska vara exakt så var det för två år sedan… när jag kom hem från Las Vegas efter att ha lämnat dig på sjukhuset, så åkte jag hem till dig för att be om förlåtelse, men du var inte där, det var bara din mamma och Bill, jag tror aldrig jag har sett din mamma så ledsen Tay, hon sa att hon inte visste vad hon skulle göra för att få dig tillbaka och hon var inte ens säker på att någonting skulle funka, hon sa att hon inte brydde sig om hur länge hon skulle behöva vänta på dig, den dagen du bestämmer dig för att komma hem kommer vara den bästa dagen i hennes liv.” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
Jag satt tyst och var helt tom på ord. Jag visste inte vad jag skulle svara honom, istället satt jag och tänkte på bråket mellan mig och mamma för två år sedan, egentligen ett ganska löjligt bråk.
”Det har gått två år, mycket kan ha ändrats på två år.” Sa jag envist.
”Du har helt rätt, men man ska inte säga för mycket innan man har testat, ellerhur?” Sa han och log jobbigt mot mig vilket fick mig till att sucka högt och resa mig upp från stolen för att sedan ta mig upp på ovanvåningen för att byta om till något snyggare och fixa mitt hår.
När jag kom ner stod Justin redan vid ytterdörren och väntade på mig. Då han såg mig, såg jag att han egentligen tänkt vissla men han hejdade sig eftersom han visste att det inte var läge för det.
”Ska vi åka då?” Sa jag och kollade frågande på honom eftersom han stod som paralyserad.
”Ja, visst.” Sa han och skakade på sitt huvud.
Vi gick ut genom dörren och fram till hans svarta Range Rover. De första minuterna i bilen var tysta, men tack och lov bröt Justin den pinsamma tystnaden efter ett tag.
”Jag trodde aldrig det skulle bli så lätt att övertala dig till att åka hem till din mamma.” Sa han och log brett mot mig.
”Maybe it’s your lucky day?” Sa jag ironiskt och blinkade mot honom.
Vi svängde in på den stora uppfarten till mammas och Bills hus och det var inte förrän jag satte foten utanför bilen som en pirrande känsla dök upp i min mage. Det var nu eller aldrig. Det var nu jag skulle möta mamma på riktigt för första gången på två år. Det var nu mycket stod på spel. Antingen kommer jag gå härifrån med ytterligare ett krossat hjärta, eller så kommer det vara tvärtom. Vilket alternativ jag håller på, vet jag faktiskt inte.
Innan jag hann komma fram till dörren öppnades den och ut ur huset kom mamma med tårarna rinnandes ned för hennes kinder och ett brett smile på läpparna. Innan jag nästan hann reagera på hela situationen hade hon kastat sina armar runt mig och hon grät i mängder nu.
”Förlåt… jag vet inte vad jag mer kan säga än förlåt.” Sa hon gråtandes och det var nästan svårt att höra vad hon sa eftersom hon grät så mycket att hon knappt kunde andas.
Jag däremot stod helt stum och visste inte vad jag skulle säga tillbaka, klart att jag också ville säga förlåt, men det känns så konstigt att säga det till någon man inte träffat på två år. Det känns nästan som att vi aldrig varit ovänner bara att vi inte haft kontakt med varandra.
”Taylor, förlåt för allt jag sa och gjorde mot dig. Jag är så himla ledsen för att det blev som det blev. Allt jag vill är att du ska flytta tillbaka till LA och flytta in till mig och Bill igen.” Sa hon gråtandes.
”F..förlåt… men jag vet inte om jag någonsin vill flytta tillbaka hit… LA bidrar bara med en massa problem.” Sa jag tveksamt och kände att det kanske var lite för hårt sagt.
”Då får vi se till att det inte blir så… snälla Taylor, jag gör vad som helst för att du ska flytta tillbaka hit.” Sa hon och hon lät otroligt bekymrad.
”Jag vet inte… jag kan inte bara lämna Mario.” Sa jag och suckade och tänkte på hur besviken och sårad Mario skulle bli om jag lämnade honom alldeles ensam i Argentina, vi har ju trots allt bott ihop i ca ett och ett halvt år.
”Han kan också flytta hit, huvudsaken är att du är här.” Sa hon snabbt och log.
”Så om jag flyttar tillbaka så är det helt okej om Mario flyttar med mig?” Sa jag och kollade förvånat på henne eftersom jag vet att Bill är lite utav en homofob.
”Absolut! Det är inga problem.” Sa hon och log brett mot mig samtidigt som hon torkade bort sina tårar som fortfarande rann ned för hennes kinder.
”Jag måste såklart tänka på det och jag måste prata med Mario också.” Sa jag och log halvt.
”Förslaget kommer alltid att finnas kvar… så länge vi lagt det förflutna bakom oss och är redo att gå vidare så är jag glad.” Sa hon och tog sina händer om mina kinder vilket jag tyckte var en aning obekvämt, med tanke på att vi just sagt förlåt till varandra, det känns konstigt att ens kalla henne min mamma, eftersom vi inte pratat med varandra på två år.
”Mm.” Sa jag och försökte tränga fram ett brett leende samtidigt som jag diskret backade bakåt.
”Tack så mycket Justin.” Sa mamma och kramade om Justin som stått i bakgrunden och lyssnat på vårat samtal.
”Det var så lite så… jag är glad att det löste sig.” Sa han och log brett mot henne samtidigt som han backade bakåt mot bilen.
”Taylor, hör av dig så fort du har bestämt dig hur du vill göra. Och kom ihåg… förslaget finns alltid kvar här.” Sa hon och kollade på mig med ett leende samtidigt som jag också backade bakåt mot bilen. Jag nickade mot henne och fick tack och lov fram ett leende mot henne. Hon stod kvar ända tills vi svängt ut från uppfarten med bilen och det tog inte lång tid innan jag mindes att mamma tackat Justin för något.
”Varför tackade hon dig?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”För att… jag lyckades få dig att åka hit.” Sa han och log tveksamt mot mig.
”Så ni hade planerat det här?” Sa jag fortfarande frågande.
”Så kan man väl säga… jag visste att ni båda skulle må bättre av det, så jag tänkte… varför inte testa och se om det löser sig, vilket det också gjorde.” Sa han och han såg stolt ut över att han lyckats.
”Tack.” Sa jag tyst och önskade nästan att han inte hade hört det.
Istället för att han sa någonting log han bara mot mig och det tog inte lång tid innan vi svängde in på Julia och Ryans uppfart. Jag hoppade ut ur bilen och innan jag stängde dörren vände jag mig om mot Justin som satt och kollade på mig med ett leende.
”Tack igen…” Sa jag och log mot honom.
”You owe me.” Sa han och blinkade retsamt mot mig.
Istället för att säga något tillbaka stängde jag dörren efter mig och gick in igenom huset.
Det var inte förrän när jag senare på kvällen la mig ned i sängen för att sova, som jag kom på att jag glömt min väska i Justins bil, som dels innehåller mitt block… Jag skickade snabbt iväg ett sms – Jag glömde min väska i din bil tror jag…- Jag brydde mig inte speciellt mycket om väskan, det är mer blocket som jag oroar mig över, eftersom jag absolut inte vill att Justin ska läsa det – You don’t need a crown to be the king. ;) – Då jag läste det han skrivit stannade mitt hjärta till för någon sekund, eftersom jag skrivit exakt samma mening i en av mina texter i blocket. – Säg inte att du har läst från mitt block? – En ilska började flamma upp inom mig eftersom det skulle vara otroligt respektlöst av honom om han läst ifrån blocket. – Vad har du att skämmas över? Det är ju riktigt bra och fina texter. – Då han in princip bekräftat att han läst ifrån blocket fick jag panik. – Man läser inte andras privata saker, trodde du visste bättre! – Jag vet att det kanske är nördigt att jag brusar upp mig över det, men eftersom en del av texterna handlar om honom, så borde alla förstå mig. Inte för att jag preciserar just honom i texterna, men om man läser dem noggrant och vet när jag skrev dem, så förstår man att det handlar om honom. – Tay, det är riktigt bra skrivit. Jag förstår inte varför du blir så arg… jag visade dem för Scooter och både han och jag tycker att vi borde använda dem till min nästa skiva, dessutom var det jag som kom med det förslaget och inte Scooter. JAG vill använda dina texter till min nästa skiva. – Paniken hade nu stigit och jag kunde knappt förstå det han just hade skrivit till mig. Istället för att svara var jag tvungen att lägga ifrån mig mobilen och lägga mig under täcket. Det här var något jag verkligen måste fundera över, något som jag absolut inte bara kan bestämma på fem minuter. Det är fortfarande svårt att ta in, men vad ska jag säga? Ska jag säga ja eller ska jag säga nej? Kommer jag göra det rätta oavsett vad?
Kapitel 57.
Jag stod kvar i hallen en stund innan jag bestämde mig för att gå och tvätta bort mitt smink och sedan därefter gå och lägga mig i sängen. Den natten blev in princip sömnlös eftersom det enda som fanns i mitt huvud var Justin. Hur jag än försökte gick det inte att sluta tänka på honom. Kanske var det fel att ta hem honom hit? Jag skulle kanske undvikit honom istället? Allting hade varit mycket bättre om jag aldrig träffat honom igen.
Fem veckor senare.
”Tay, du måste komma på Alice födelsekalas. Hon kommer bli ledsen om du inte kommer, och vi ska inte snacka om hur ledsen jag kommer bli.” Sa Julia då vi pratade i telefon.
”Jag vet inte Julia… det känns bara så konstigt att åka tillbaka till LA när jag inte har varit där på två år. Varför kan vi inte köra ett eget litet privat födelsekalas genom Skype som vi gjorde förra året?” Sa jag och skrattade till, samtidigt som jag gick runt i lägenheten och städade undan Marios kläder.
”För att Alice inte var speciellt medveten om något förra året, men nu saknar hon dig och vill att du ska komma hit.” Sa hon bekymrat.
”För det första så får jag se om jag har pengar till det, för det andra så kan jag inte bara lämna Mario så isåfall får han följa med, för det tredje så har jag ingen lust att träffa mamma.” Sa jag och suckade tungt.
”Klart Mario får följa med och ja din mamma kommer vara här, men du måste ju förstå att jag inte kan säga till henne att hon inte får komma. Du får väl helt enkelt undvika henne om det nu behövs.” Sa hon och lät allvarlig.
”Jag får tänka på det…” Sa jag snabbt.
”Men hur kan det vara så svårt att ge mig ett svar? Jag och Alice kommer bli jätteledsna om du inte kommer. Vi har saknat dig! Hur många gånger om året träffas vi? Två? Om ens det.” Sa hon och jag förstod att hon verkligen ville att jag skulle komma.
”Jag kommer på ett villkor och det är att du låter bli att försöka få mig och mamma att prata med varandra, okej?” Sa jag och suckade.
”JAAAAA! Jag lovar.” Sa hon och skrek högt i telefonen med tanke på att hon blev ganska glad över mitt beslut.
Två dagar har gått och jag är förvånad över att jag och Mario lyckades boka två platser på ett nästan fullsatt flyg till LA så snabbt. Men vi var i alla fall nu på flygplatsen och jag tror aldrig jag har sett Mario så här exalterad över att åka någonstans.
”Tror du Justin kommer vara hos Julia och Ryan?” Sa han och log brett mot mig då vi satt och väntade på att få gå på planet.
”Älskling, han är inte gay, det är inte ens lönt att försöka.” Sa jag och skrattade till.
”Han kanske är hemligt homosexuell och om han är det ska jag vara den första som får veta det.” Sa han och blinkade retsamt mot mig vilket fick mig till att bara himla med mina ögon.
”Du om någon borde ju veta att man på långa vägar kan se om någon är homosexuell och så vitt jag vet så är inte Justin feminin på något sätt alls.” Sa jag och log menande mot honom.
”Bitch, förstör inte mina drömmar nu okej?” Sa han divigt och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.
”Chill down bro.” Sa jag skrattandes och petade honom på kinden vilket jag vet att han hatar.
”Don’t bro me.” Sa han och viftade med sin hand framför mitt huvud.
Istället för att fortsätta reta honom sjönk jag djupt in i mina tankar, som bestod av Justin och har gjort ända sedan jag träffade honom för fem veckor sedan. Jag försöker intala mig själv hela tiden att jag fortfarande är sviken och ärrad för livet, efter det han gjorde mot mig, men på något sätt är det något med honom som attraherar mig, som suktar efter hans kropp, som suktar efter hans läppar. Och varje gång dem här jobbiga tankarna dyker upp i mitt huvud försöker jag alltid skaka av mig dem, men dem finns alltid kvar och psykar mig.
Jag vet att jag och Justin aldrig skulle kunna klara av att bygga upp ett förhållande igen. Den här gången är det bättre att vi bara står kvar på vänskaps nivån. Jag vill inte ge mig in i något och sedan gå och oroa mig för att bli krossad igen.
Åtta timmar har gått och vi är äntligen framme i LA. Eller äntligen och äntligen, jag är inte speciellt glad att vara här överhuvudtaget. Alla minnen dyker upp, bra som dåliga.
Vi hade snabbt lyckats få tag på en taxi som nu rullade iväg till Julia och Ryans hus. Klockan var sju vilket menades med att kalaset börjat för en timme sedan. Det kändes dumt att komma försent, men jag tycker nästan att huvudsaken är att jag kommer överhuvudtaget.
Det tog inte jättelång tid att åka från flygplatsen till Julia och Ryan och när taxin stannade utanför deras hus sköljdes en panik över mig. Jag skulle nu träffa mamma som jag inte träffat på två år. Ska jag gå fram och hälsa på henne eller ska låtsas som att hon inte existerar?
Mitt i mitt tänkande kände jag Marios hand som tog tag i min och drog med mig ut ur taxin. Vi lyfte ut våra resväskor och började snabbt därefter gå mot ytterdörren.
Jag plingade på och det tog inte lång tid innan Julia öppnade dörren och skrek till högt samtidigt som hon kastade sina armar runt om mig.
”Herregud vad jag har saknat dig!” Sa hon och log brett mot mig.
Hon kramade om Mario också med tanke på att dem träffats då hon varit och hälsat på oss i Argentina. Vi gick in igenom huset och ut på baksidan där alla gäster satt samlade runt ett avlångt bord. Jag kände alla chockade blickar som stirrade på mig och det tog en liten stund innan alla blev alldeles galna över att se mig. Jag fick väl ta emot ungefär tjugo kramar från olika människor och jag blev mest glad då jag såg Alfredo och Kenny komma springandes mot mig med armarna öppna.
”Fast det bara var fem veckor sedan vi sågs sist, så måste jag erkänna att jag faktiskt har saknat dig.” Sa Alfredo och log brett mot mig.
”Jag har saknat er också!” Sa jag och skrattade till.
Jag svepte min blick över bordet och då jag såg mamma som satt och pratade med Bill, kändes det som att jag fick en nål i hjärtat. Det kändes hemskt att vara här och vara ovän med sin egen mamma, men idag hade jag ingen lust alls till att diskutera problem, istället ville jag vara här för att ha kul och fira Alice som chockade mig då hon kom ut genom huset, gåendes alldeles själv och hon hade vuxit så mycket att jag till en början inte ens kände igen henne. Men då hon kom springandes mot mig med ett brett leende och skrek ”TayTay!” kunde jag inte låta bli att le. Jag satte mig ned på huk och snart omfamnade vi varandra i en inte så stor kram, med tanke på att hennes armar knappt går runt min nacke. När vi släppt taget och jag rest mig upp från marken mötte jag Justins glada blick, då han såg mig. Jag log halvt tillbaka mot honom och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Hej!” Sa han glatt och omfamnade mig i en ganska awkward kram.
Många bakom oss blev nog ganska förvirrade, i alla fall Pattie som inte förstod vad som försegick.
Vi hade ätit oss mätta på den extremt goda maten som Julia och hennes mamma lagat och nästan direkt efter hade Alice dragit med mig ut på gräsmattan för att leka.
Vi satt och lekte med hennes dockor då Justin dök upp bakom Alice och lyfte upp henne i luften. Hon skrattade till och snart hade han satt sig ned med henne i knäet.
”Vad gör ni?” Sa han nyfiket och log.
”Leker.” Sa jag och skrattade till eftersom det kändes så konstigt att säga det.
Innan Justin hann säga något reste sig Alice upp från hans knä och det tog inte lång tid innan hon pressade sina små, små läppar mot hans kind och gav honom en blöt puss.
”Jag vill också ha en puss.” Sa jag och plutade mot underläppen samtidigt som jag kollade på Alice. Hon vände sig om mot mig med ett brett leende på läpparna och när hon pekade på Justin och sedan på mig och visade att vi skulle pussa varandra spred sig en ilande känsla i hela kroppen. Både jag och Justin började skratta och jag försökte göra allt för att inte få ögonkontakt med honom.
”Puss.” Sa Alice och skrattade till.
”Men jag vill ha en puss av dig.” Sa jag och kollade på henne med ett leende.
Hon skrattade till och gick fram till mig, hon tog tag i mitt huvud och försökte med all den kraft hon hade, trycka mig mot Justin. Jag tryckte emot och detta kunde inte bli mer pinsamt. Plötsligt tappade jag mitt handfäste mot gräset och med Alice lilla kraft, trycktes jag snabbt framåt, vilket resulterade i att jag och Justin krockade med våra huvuden.
”Förlåt.” Sa jag generat och skrattade till.
”Äh, det är lugnt.” Sa Justin och höll sig för näsan, anledningen var för att han börjat blöda näsblod.
”Men shit, du blöder ju näsblod.” Sa jag chockat.
”Det går över.” Sa han och låtsades som att det inte alls var någon big deal.
”Går över? Kom, vi går in och fixar det.” Sa jag och reste mig upp.
Alice förstod ingenting och gick istället ifrån oss bort till de andra runt bordet. Justin följde efter mig in i huset och vi tog oss in på toaletten för att försöka stoppa blodflödet.
”Det är nog bäst om du sätter dig ner och böjer huvudet bakåt.” Sa jag samtidigt som jag försökte leta efter bomullstussar.
Han gjorde som jag sa och satte sig ned. Så fort jag hittat bomullstussar, började jag torka bort det torkade blodet runt hans näsa. För en stund var jag tvungen att försöka hålla mig för skratt eftersom jag tyckte det hela var väldigt komiskt.
”Vad skrattar du åt?” Sa han och kollade på mig frågande.
”Ingenting.” Sa jag och försökte att återigen hålla mig för skratt.
”Du är ganska bra på det här, jag kanske borde anställa dig som min privata sjuksköterska.” Sa han sarkastiskt och skrattade till.
”Jobbar man på en bar där det minst är tre bråk om dagen, så blir man van.” Sa jag och log.
”Hur känns det att vara tillbaka i LA då?” Sa han och såg nyfiket på mig.
”Jag vet inte, det är blandade känslor.” Sa jag och försökte få fram ett leende.
Precis när jag såg att han skulle säga någonting, blev jag klar och gick till vasken för att tvätta mina händer. Han reste sig upp och kom fram till vasken där jag stod. Han vände sig mot spegeln och brast ut i ett gällt skratt då han såg sig själv med den stora bomullstussen i näsan.
”Snyggt!” Sa han skrattandes.
”Jag tror faktiskt du kan ta ut den när som helst, det slutade blöda för en stund sedan.” Sa jag och log och kollade på honom genom spegeln.
”Var det ens lönt att sätta in den?” Sa han och kollade på mig frågande.
”För säkerhetsskull.” Sa jag och log.
Han tog ut bomullstussen sakta och gav ifrån sig en äcklande blick då han såg allt blod som täckte den. Jag skrattade till och för en stund kände jag en konstig känsla som kom krypandes någonstans inne i min kropp. Känslan som suktar efter något, efter honom. Jag försökte skaka av mig den men den fanns där någonstans och planerade inte på att dra sig tillbaka på ett långt tag.
Medan han stod med ryggen mot mig och slängde bomullstussen i papperskorgen, stod jag bara och stirrade på honom. Jag vet inte vad som tog åt mig, men så fort han vände sig om gick jag fram till honom och pressade mina läppar mot hans.
”Taylor, vad gör du?” Sa han och tog tag i mina armar.
”Okej… jag ska vara ärlig… jag är jävligt kåt, jag vet att du också är det eftersom du har haft en torr period. Det är inga känslor inblandade, bara sex, okej?” Sa jag och andades snabbt.
Han sa ingenting utan kysste mig istället passionerat. Snart hade han tryckt mig mot väggen och höll på att dra ned mina trosor under min svarta tighta kjol. Jag fingrade mig ned till hans byx kant och knäppte upp hans jeans. Jag tog min hand innanför hans kalsonger och jag hörde hur han stönade till tyst. Precis när han kommit in i mig hörde vi en svag knackning på dörren.
”TayTay?” Hör jag Alice säga utanför dörren, och jag kunde inte låta bli att börja skratta. Justin fick lite smått panik, men det fick ändå oss inte till att sluta.
”Jag kommer snart.” Sa jag så glatt och normalt jag kunde.
”Taylor, är det du?” Sa Pattie som också kommit och ställt sig utanför dörren.
”Ja.” Sa jag och försökte återigen låta så normal som möjligt.
”Vet du vart Justin tog vägen?” Sa hon högt så att jag skulle kunna höra henne tydligt.
”Jag har ingen aning. Han gick nog till köket.” Ljög jag, eftersom den spända blicken Justin gett mig då Pattie frågat efter honom, fick mig till att i alla fall ta det lite seriöst.
”Det här säger vi inte till någon, okej?” Sa jag då vi stod och klädde på oss kläderna på toaletten. Istället för att säga något nickade Justin bara tillbaka och vi förblev tysta. Jag var den som diskret gick ut först från toaletten och några sekunder efter kom Justin ut och det verkade inte som att någon saknat oss, med tanke på att ingen lade märke till att vi kom ut ur huset, efter att ha varit inne på toaletten i ungefär tjugo minuter.
”När åker du och Mario tillbaka till Argentina då?” Sa Justin då vi satt oss ned på en bänk en bit ifrån bordet där alla andra satt samlade.
”Jag vet inte, jag får helt enkelt se hur länge Julia vill att vi stannar.” Sa jag och log.
”Ska ni bo här hemma eller bor ni på hotell?” Sa han och han var väldigt frågvis.
”Julia sa att vi kunde bo här, så jag hoppas hon håller fast vi det.” Sa jag och skrattade till.
”Om det skulle bli några problem, kan ni alltid bo hos mig och mamma.” Sa han och log.
”Justin… du vet lika väl som jag att det aldrig kommer funka.” Sa jag och suckade och jag ville att han skulle förstå att det aldrig skulle funka om jag bodde hos honom och Pattie, inte efter allt vi har gått igenom. Det skulle riva upp så många gamla sår.
”Jag vet…” Sa han tyst och tittade ned i marken.
”Hey bitchessssss.” Sa Mario som dykt upp framför oss.
”What’s up?” Sa Justin och lät förvånansvärt trött.
”Okej, det var sexigt.” Sa Mario och viftade med sin hand framför sitt ansikte, vilket han alltid gör då han blir generad.
”Har du kul?” Sa jag och log mot honom.
”Det hade varit mycket roligare om vi varit på en Gay klubb istället.” Sa han och plutade med underläppen.
”Det finns säkert någon i stan… du kan ju åka dit lite senare?” Sa jag frågande.
”Inte själv… du har inte lust att hänga med Justin?” Sa han och kollade på Justin lite flörtigt och jag visste att han fick panik då han mötte Marios blick.
”Öhm… eh… asså… det är inte riktigt min grej.” Sa Justin tveksamt.
”Whatever, jag älskar dig ändå.” Sa Mario och blinkade med ena ögat mot Justin och jag själv satt bara bredvid och försökte hålla mig för skratt. Mario gick iväg och satte sig vid de andra medan jag och Justin satt kvar på bänken, tysta.
Sura miner.
Solfrossa.
Nytt kapitel sent ikväll.
Inget kapitel ikväll.
Kapitel 56.
”Det finns inget nytt läge och det kommer aldrig finnas. Justin har stuckit och mamma är min närmsta fiende för tillfället. Jag har ingenstans att ta vägen.” Sa jag och tårarna rann nu nedför mina kinder.
”Du kan bo hos mig och Ryan?” Sa hon menande.
”Det kommer aldrig funka nu när ni har babyn och allt…” Sa jag och suckade.
Jag försökte så gott jag kunde, gå igenom olika alternativ i mitt huvud om vart jag skulle kunna ta vägen. Att bo kvar i LA som Justin Biebers övergivna flickvän är ett uteslutet alternativ. Om jag ska börja om på ruta ett, ska jag göra det någonstans där jag vet att jag kommer klara det.
Två år senare – 20 år.
Två år har gått och mycket har hänt. Det är lite svårt att veta vart jag ska börja, men jag kan väl säga som så här… ja, jag har kommit över Justin. När? Ungefär för ett år sedan då jag insåg att det aldrig skulle bli han och jag igen. Jag ska inte neka och säga att jag inte tänker på honom längre, för det kommer stunder då jag gör det ganska mycket. Som till exempel då jag ser honom i tidningen eller på datorn, men jag försöker så gott jag kan att undvika det.
En vecka efter att jag blev utskriven från sjukhuset för två år sedan bestämde jag mig för att jag ville lämna USA. Vart jag skulle hade jag ingen aning om, men jag riktade i stort sett in mig på Sydamerika. Jag åkte hem där jag bodde förut, packade en väska och lämnade mamma utan förklaring. Eftersom vi inte var vänner då och fortfarande inte är, så tyckte jag inte att hon behövde veta vart jag skulle och hon har än idag varken ringt eller letat efter mig, så varför ska jag bry mig?
I ett år reste jag runt i Sydamerika med inte så speciellt mycket pengar. Jag ordnade mig ett jobb lite här och där för att få ihop tillräckligt med pengar till att kunna bo på vandrarhem. Jag har både stött på dåliga och bra saker och dem bra dominerar tack och lov denna gången.
Mitt i allt resande mötte jag en man som var utbildad kemist. Han håller på att ta fram de mest ovanliga medicinerna som fortfarande inte nått sig till USA. Han av alla hade på ett väldigt märkligt sätt fått fram en medicin som är en liten hjälp på traven till min sjukdom. Det är i tablettform och jag behöver bara ta medicinen när jag känner mig stressad. Tack vare den kan jag göra i stort sett allt som jag gjorde innan jag fick sjukdomen.
För tillfället jobbar jag på en bar i Buenos Aires som är Argentinas huvudstad och jag har gjort det sedan ett år tillbaka. Jag trivs i Argentina och har inga planer på att någonsin flytta tillbaka till LA. Julia är den enda av mina vänner som vet vart jag bor och som fortfarande har kontakt med mig. Hon har faktiskt varit och hälsat på mig någon gång och då hade hon även med sig sin dotter Alice.
En vanlig dag för mig i Buenos Aires börjar med att jag vaknar upp runt tolv, går och gör mig iordning och sedan går jag till jobbet. Det brukar ta hela dagen att förbereda allt i baren, så som att fixa drickan, städa, ta beställningar på nya grejor osv. Och för tillfället vart jag nu på väg till jobbet. Det var varmt och solen gassade på som vanligt. Det börjar faktiskt bli ganska uttjatat att jag varje dag behöver gå samma väg och samma tid till jobbet. Men för att jag ska kunna ha råd att bo kvar här, så är det något som måste göras helt enkelt. Jag har träffat många nya människor, faktiskt några stycken som jag vet att jag kommer ha kvar för resten av mitt liv.
Jag gick längs trottoaren, på väg till jobbet och alla restauranger hade redan fyllts med turister. Jag var helt inne i min egna värld då jag hörde någon ropa mitt namn. Till en början trodde jag först att det var någon som ropade till någon annan men när ropen blev allt högre var jag tvungen att stanna och vända mig om för att se vem det var som ropade på mig, Taylor är ju trots allt inte så vanligt i Sydamerika. Först kunde jag inte hitta personen som skrikit som en galning, men då jag såg Alfredo som satt på en av restaurangerna och vinkade hektiskt med sin hand, kunde jag inte låta bli att le.
Jag gick med snabba steg mot honom och när jag hade kommit så pass nära att jag kunde se vem han satt med så blev jag ännu gladare. Kenny, Scooter och Carin vände sig all tre glatt mot mig och när jag kom fram reste dem sig upp och omfamnade mig i vars en kram.
”Shit, det känns som evigheter sedan vi sågs sist.” Sa jag och tog en stol från ett tomt bord och satte mig ner.
”Det är ju evigheter sedan! Två år och damn girl, you’re hot!” Sa Alfredo och blinkade mot mig
”Du bara stack efter att du blev utskriven från sjukhuset, vi hann ju inte ens säga hejdå.” Sa Carin och såg en aning bekymrad ut.
”Jag vet, men jag ville bara bort… det var ingenting som stod rätt till då för tillfället så det kändes skönt att bara dra därifrån.” Sa jag och log.
”Så… hur har du det?” Sa Kenny och log mot mig.
”Jag har nog aldrig mått bättre.” Sa jag och log brett tillbaka mot honom.
”Så länge du mår bra och trivs här så är vi glada.” Sa Scooter.
”Men, vad gör ni här då?” Sa jag och blev nyfiken.
”Jobbar.” Sa Alfredo och log ett konstigt leende som jag direkt kunde tolka. Det var någonting dem dolde och jag tror jag fick mitt svar då jag såg Justin komma gåendes en bit bort i restaurangen.
Det kändes som att jag vilken sekund som helst skulle få en hjärtinfarkt och jag hade helst bara velat gå därifrån för att slippa möta honom. Han fick dock inte syn på mig förrän han kom fram till bordet och jag tror han kände exakt samma sak som jag och hela stämningen blev väldigt awkward.
”Tay… det… var längesedan.” Fick Justin fram då han satte sig ned vid bordet.
Jag försökte trycka fram ett leende samtidigt som jag nickade mot honom och jag var nog inte den enda runt bordet som kände stämningen.
”Vart jobbar du någonstans Taylor? Eller du kanske inte har något jobb?” Sa Scooter och äntligen bröt den pinsamma tystnaden som uppstått.
”Jag jobbar på en bar lite längre ner på gatan. Ni borde komma förbi ikväll.” Sa jag och log brett.
”Konserten är inte förrän om två dagar så varför inte? Klart vi kommer!” Sa Scooter glatt.
”Just de, ni är i Sydamerika på turné va?” Sa jag frågande.
”Yes, fem städer kvar sen åker vi tillbaka till LA.” Sa Scooter snabbt.
Jag kollade på klockan runt min handled och såg att jag skulle varit på jobbet för tio minuter sedan.
”Guys, jag måste sticka nu. Jag började för tio minuter sedan. Men jag hoppas vi ses ikväll. Baren heter El trovador.” Sa jag och hade börjat backa bakåt.
”Räkna med oss!” Sa Alfredo och blinkade mot mig vilket fick mig att skratta till. Innan jag vände mig om kollade jag på Justin som satt och kollade ned i bordet. Istället för att försöka få ögonkontakt med honom vände jag mig om och började gå med snabbt steg ned mot baren.
Klockan var nio och baren hade redan börjat fyllas med turister och stamkunder. Det var bara jag och Filippa som jobbade ikväll. Filippa är en av mina nära vänner här i Argentina, hon är visserligen 30 år, men vi kommer ändå bra överens, trots åldersskillnaden. Det är henne jag ber om råd och hjälp då det behövs och hon har enda sedan dag ett ställt upp för mig.
Jag var mitt uppe i att hälla upp shots till ett gäng killar som stod i baren, då jag såg Kenny, Alfredo, Scooter, Carin, Dan, Tay och Justin komma in genom ingången. Dem alla sju ställde sig vid bardisken och log brett mot mig, förutom Justin som istället stod gömd bakom folkskaran.
Jag stressade runt och när jag äntligen var klar med killarnas shots och drinkar, kunde jag äntligen ägna lite tid åt dem andra.
”Så ni kom trots allt.” Sa jag och log brett och försökte prata högt eftersom musiken dånade ut genom högtalarna.
”Mrs bartender, vi skulle gärna vilja beställa.” Sa Alfredo och log retsligt mot mig.
”Vad får det lov att vara?” Sa jag och skrattade till.
”Foaks vad vill ni ha?” Sa Kenny högt så att alla riktade sina blickar åt mitt håll.
”Tre stora öl, en mojito och två gin och tonic, tack!” Sa Kenny efter en stund och log brett mot mig.
Efter tio minuter då jag var klar tog jag brickan med drickan och gick ut till bordet där dem hade satt sig. Jag blev chockad då Justin var en av dem som skulle ha en stor öl, med tanke på att Scooter, Carin och Kenny var med, men jag antar att dem lärt sig att acceptera det.
”När slutar du Tay?” Sa Carin och kollade på mig frågande.
”Om en timme, Antonio tar över mitt skift då.” Sa jag och älskade att jag och min chef Perez kommit överens om att jag börjar ett på dagen och slutar tio på kvällen.
”Kom ut och sätt dig här med oss då.” Sa Carin och log brett mot mig.
”Absolut.” Sa jag och log tillbaka och gick snabbt därefter in i baren igen som på något sätt blivit proppfull med folk på bara någon minut.
Klockan var lite över tio då Antonio kom och bytte av mig. Jag gjorde en stor Margarita åt mig själv och tog med mig den ut till bordet där dem andra satt. Den enda stolen som var ledig var den bredvid Justin och för en stund funderade jag på att dra dit en annan stol och sätta mig bredvid Carin och Scooter, men jag kände att det skulle vara alldeles för barnsligt och taskigt så därför satte jag mig ned bredvid honom precis som att jag inte alls brydde mig om vart jag satt.
”Vad är de du dricker?” Frågade plötsligt Justin och jag var nog inte den enda runt bordet som blev förvånad över att han ens vågade säga ett ord till mig.
”Margarita. Vill du smaka?” Sa jag och försökte släppa tankarna om att hela situationen var väldigt skum, annars blir allting så obvious. Jag har ju trots allt lämnat honom och allt annat bakom mig, så egentligen borde jag inte tycka det är jobbigt att både snacka och träffa honom.
”Fan vad gott… kan du inte fixa en sån till mig?” Sa han och log halvt mot mig.
”Och åtta shots!” Lade Alfredo till.
Jag nickade mot dem båda och gick in till Antonio och det tog inte lång tid innan jag kom tillbaka och det var inte förrän nu jag märkte att Carin, Dan, Justin och Alfredo börjat bli smått onyktra. Vad jag inte vetat innan var att dem beställt dricka utav Filippa ikväll också, så det förklarade ju det hela. Det var en sak att dem lät Justin dricka, men att dem även lät honom dricka sig onykter, förvånade mig.
”Trivs du i Argentina?” Frågade Justin mig då jag satt mig ned på stolen igen.
”Jag stormtrivs och jag vill aldrig åka härifrån.” Sa jag och log.
”Härligt! Alice saknar dig.” Sa han och skrattade till.
”Aw, jag saknar henne också… det var ett halvår sedan jag såg henne sist.” Sa jag och kände att jag saknade både Alice och Julia enormt mycket.
”Hon har vuxit grymt mycket.” Sa han och log.
”Det kan jag tänka mig. Hon fyller två snart.” Sa jag och log tillbaka mot honom.
”Det är precis då när min turné slutar. Ska du gå på kalaset?” Sa han frågande.
”Nja, jag får se. Jag är inte så sugen på att någonsin åka tillbaka till LA.” Sa jag bestämt och på något sätt ville jag att han skulle förstå att en stor del berodde på honom.
”Bor du långt härifrån?” Sa han och kollade på mig frågande men samtidigt skymtade jag lite nyfikenhet i hans blick.
”Inte jätte, det tar max tio minuter att gå.” Sa jag och log.
”Kan du inte visa mig?” Sa han osäkert och om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om jag har någon lust till att göra det. Från att inte ha snackat på två år till att ta hem honom till min lägenhet, jag vet inte… men det känns ganska skumt.
”Det är inget speciellt att se.” Sa jag och försökte få honom till att strunta i det.
”Klart det är, jag vill se hur du bor.” Sa han och log.
”Jaja, som du vill.” Sa jag och log samtidigt som jag suckade. Vi reste oss upp och jag kände direkt alla blickar från dem runt om bordet. Istället för att säga något gick jag och hämtade mina grejor i personal rummet och när jag kom ut stod Justin redan en bit ifrån bordet och väntade på mig. Jag antar att han redan berättat vart vi skulle, men det hindrade inte mig från att gå och säga hejdå.
”Jag sticker nu och om vi inte ses innan ni åker vidare så får ni ha det så jättebra. Det var jätteroligt att träffa er.” Sa jag och log brett mot dem.
”Ta hand om dig hjärtat!” Sa Carin och reste sig upp och kramade om mig hårt.
”Du vet vart du har oss!” Sa Alfredo och blinkade retsamt mot oss vilket fick mig till att bara himla med mina ögon. Jag vinkade till dem alla då jag gick därifrån och snart kom jag fram till Justin som såg ut att vänta otåligt på mig.
”Så… träffar du någon just nu eller är du singel?” Sa Justin frågande då vi hade gått en bit och jag tyckte frågan var ganska pinsam eftersom den kändes så uppenbar, jag hade egentligen gått och väntat hela kvällen på att han skulle fråga mig, men nu när den väl kom var det bara jobbigt.
”Jag är singel. Dudå?” Sa jag och pinsamheten som slagit band runt oss kunde man känna på långa vägar.
”Singel… hur länge sedan var det som du hade någon senast?” Sa han och vände blicken mot mig.
”Tre månader sedan kanske.” Sa jag och kände att det inte alls kändes konstigt att berätta det för honom. Om jag kommit över honom så måste han kommit över mig också, eftersom det var han som lämnade mig från första början.
”Jag har inte haft någon sen… två år tillbaka.” Sa han och suckade… jag var tvungen att sluta andas för en stund och gå igenom det han just sagt… två år? Antingen så säger han det bara för att få min sympati eller så stämmer det verkligen.
”Oj… då har du haft en ganska… torr period så att säga.” Sa jag och kunde inte låta bli att skratta till. Fast jag visste att det inte var speciellt schysst så kunde jag inte sluta.
”Ha-ha, skitkul!” Sa han och log fakeat mot mig.
”Så du har verkligen inte haft någon tjej på två år?” Sa jag och ville vara säker på att han menade allvar.
”Mm.” Sa han och det fick mig att återigen börja skratta.
”Så hur många har du legat med sen du flyttade till Sydamerika?” Sa han snabbt därefter och jag var tvungen att stanna för att samla mig.
”Justin, det är mitt sexliv vi pratar om, det har du inte med att göra.” Sa jag allvarligt.
”Kom igen… kan det verkligen vara så farligt att prata med mig om det?” Sa han och skrattade till.
”Ehm, ja… faktiskt!” Sa jag och kollade på honom menande eftersom jag ville få honom att förstå att man inte prata sex med sitt ex.
”Pussy!” Sa han och puttade till mig lätt på axeln.
”Jaja, som du vill…” Sa jag och himlade med ögonen samtidigt som jag började räkna hur många jag haft sex med de senaste två åren och när jag kom upp mot åtta såg jag Justins chockade blick.
”Nio.” Sa jag och log mot honom, och innerst inne kände jag den ljuvliga känslan som spred sig runt i kroppen eftersom jag visste hur svartsjuk han blev.
”Jaså, jaså… Det var ju… trevligt.” Sa han och jag kunde på långa vägar se att han kände sig obekväm.
Tack och lov kom vi fram till lägenhetsporten inte långt efter vårt pinsamma samtal. Jag tryckte in portkoden och Justin följde nyfiket efter mig in i trapphuset. I samma stund som vi gick uppför trappan, kom jag på att jag glömt mina nycklar på jobbet. Men istället för att bry mig om det knackade jag istället på dörren till lägenheten.
”Jag trodde du bodde själv?” Sa Justin då han ställde sig bredvid mig.
”Inte direkt… jag bor tillsammans med Mario.” Sa jag och log.
”Mario… som är din pojkvän?” Sa han och kollade frågande på mig.
Innan jag hann svara öppnade Mario dörren och sken upp i ett brett leende då han såg mig.
”Hej baby!” Sa han högt och kysste mig på vardera kind.
Han vände sig om mot Justin och jag kunde se att han ville kasta sig över honom.
”OMG, Justin… fucking… Bieber! OH MY GOOOOOOD! Tay, varför sa du inte att du skulle ta hit en sån pudding ikväll, då hade jag kunnat fixa till mig lite åtminstone!” Sa Mario och såg chockat på Justin.
”Justin, det är här Mario. Mario, det här är Justin.” Sa jag och log.
”I fucking love you!” Sa Mario och kastade sina armar runt Justin och jag såg att han fick lite panik, vilket fick mig att skratta gällt.
Mario släppte taget om honom och gick snabbt in i lägenheten och innan jag hann gå in tog Justin tag i min arm. ”Är han gay?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Visar han det så otydligt?” Sa jag sarkastiskt och skrattade till.
”Wow, vilken lägenhet!” Sa han imponerat då vi kom in i lägenheten.
”Tro inte att jag betalat allt själv, det är Marios pappa som betalat det mesta.” Sa jag och log.
”Hur lärde du känna Mario?” Sa han och satte sig ned i en av sofforna som stod i vardagsrummet som även hänger ihop med köket.
”Vi träffades i Cuba när jag var där för ett år sedan. När jag kom till Sydamerika visste jag inte riktigt vart jag ville någonstans, så istället åkte jag runt till olika länder och jag och Mario jobbade på samma bar i Cuba och vi klickade direkt så efter ett år bestämde vi oss för att flytta hit och Marios pappa är någon sån proffsig fastighetsmäklare så han fixade detta till oss.” Sa jag och satte mig ned i soffan mitt emot.
”Nice! Förresten, hur går det med sjukdomen?” Sa han och kollade på mig frågande.
”Det går jättebra… jag har fått medicin mot den, dock inte som tar bort den men som hjälper mig att slippa kollapser.” Sa jag snabbt.
”Hur kan du ha fått de? Läkaren sa ju att det inte fanns någon medicin för det?” Sa han och såg förvirrat för mig.
”Justin, det har gått två år… dessutom hittade jag medicinen av en kemist i Ecuador.” Sa jag och log.
”Det måste vara härligt att slippa tänka så mycket på den, eller?” Sa han och kollade mig djupt i ögonen.
”Sjukdomen? Jo, det är de… Dem förstörde så mycket för mig.” Sa jag och det var meningen att det skulle vara riktat mot honom.
”Förlåt…” Sa han tyst och kollade ned i golvet.
”Förlåt för vad?” Sa jag och förstod inte riktigt.
”För att jag krossade ditt hjärta, för att jag lämnade dig.” Sa han fortfarande tyst.
”Justin, du behöver inte säga förlåt… jag har släppt dig för längesedan.” Sa jag och skrattade till eftersom jag inte förstod varför han var tvungen att ta upp det.
”Har du?” Sa han och nu kollade han förvånat på mig. Det var precis som han förväntat sig något helt annat svar.
”Gud ja, det gjorde jag för kanske ett och ett halvt år sedan.” Sa jag med en självklar röst.
”Jaha… ja, men det var ju… bra.” Sa han och han visste nog inte riktigt vart han skulle ta vägen.
”Vaddå? Du har väl släppt mig också, med tanke på att det var du som lämnade mig?” Sa jag och kollade frågande på honom, och för en stund blev jag rädd att han inte släppt mig än.
”Det tog lång tid innan jag gjorde det… så fort jag kom hem från Vegas åkte jag hem till dig för att jag ville be om förlåtelse, jag ångrade mig sjukt mycket över att jag lämnat dig, men när din mamma sa att du rest iväg och förmodligen aldrig skulle komma tillbaka blev allting helt upp och nedvänt för mig. Jag varken åt, pratade eller jobbade på en månad, om ingen tvingade mig vill säga.” Sa han och jag kunde på långa vägar höra skammen i hans röst.
”För det första så lämnade du mig när jag fortfarande låg halvt död, för det andra lät du Ryan och Julia berätta det för mig, för det tredje så hade du sagt till dem att du varken ville att jag skulle ringa eller leta efter dig. Det var inte direkt så att jag planerade att stanna hemma och vänta på att du skulle komma tillbaka. Du krossade mitt hjärta Justin, det gjorde du verkligen.” Sa jag allvarligt och försökte få ögonkontakt med honom vilket inte gick eftersom han återigen satt och kollade ned i golvet.
”Jag har mått sjukt dåligt över vad jag gjorde mot dig och det kommer nog aldrig finnas något som jag kan göra eller säga för att rätta till misstaget.” Sa han och suckade.
”Jag är rädd för att du har rätt. Men alla göra vi misstag någon gång och som jag sa, jag har lämnat allting bakom mig för längesedan, likaså har du, så istället kan vi väl sluta prata om det och bara vara i nuet?” Sa jag och log mot honom vilket fick honom att nu kollade på mig och le tillbaka.
”Amigos, vilken skjorta tycker ni att jag ska välja? Den rosa eller den röda?” Sa Mario då han kom gåendes från sitt sovrum med två skjortor i handen.
”Vart ska du?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”Men lilla söta älskade du, du vet mycket väl om att Gayklubben inte öppnar förrän tolv.” Sa han och kollade menande på mig.
”Ska du på dejt Mario?” Sa jag och blinkade retsamt mot honom.
”Sluta, du gör mig generad!” Sa han och satte sin fria hand över ansiktet och fnittrade till nervöst.
”Vilken skjorta tycker du han ska ta Justin?” Sa jag och vände mig om mot Justin och visste att jag satte honom i en obekväm situation.
”Ehm… jag tycker… båda… är lika snygga.” Sa han osäkert.
”I freaking love you!” Sa Mario och gick ifrån oss sjungandes på Sexy back med Justin Timberlake.
Det hade gått en timme sen vi kom hem till mig och Mario och jag och Justin hade redan hunnit få i oss några glas vin. Vi hade under den här timmen suttit och snackat om allt ifrån saker som hänt de senaste två åren, till gamla minnen vilket rev upp en del gamla sår inom mig.
”Men du, helt ärligt nu… vi måste ju hitta en chica till dig!” Sa jag menande och skrattade till.
”Jag vill faktiskt vara singel! Det är skönt att slippa all skit som man får från fansen annars.” Sa han och log.
”Jo, jag kan inte mer än hålla med dig.” Sa jag och skrattade till.
”Du har fått i dig ganska mycket vin.” Sa Justin och kollade på mig med höjda ögonbryn.
”Lite för mycket.” Sa jag och skrattade återigen.
”Klockan börjar bli mycket, jag borde nog dra mig tillbaka till hotellet.” Sa han och kollade på sin klockan han hade runt sin handled.
”Är det säkert att du kan gå själv mitt i natten? Jag kan följa dig” Sa jag frågande.
”Det är väl bättre att jag går själv än att du gör det? Med tanke på att du ska gå själv tillbaka sen efter att du följt mig.” Sa han och kollade frågande på mig.
”Jo, det är i och för sig sant… men är det säkert att du kan gå själv då?” Sa jag och log.
”Jag klarar mig.” Sa han och reste sig upp från soffan och var på väg mot ytterdörren för att ta på sig sina skor. Jag gick efter honom och lutade mig mot väggen medan han tog på sig skorna.
”Det var verkligen kul att få träffa dig idag Tay!” Sa han då han var klar.
”Det var kul att få träffa dig med. Det kommer väl ta ett tag innan vi ses igen, så du får ha det så jättebra och ta hand om dig.” Sa jag och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
”Om du kommer på Alice födelsedagskalas så lär vi ju ses snart.” Sa han och log mot mig.
”Vi får se hur jag gör.” Sa jag och ryckte på axlarna.
Vi båda stod tysta och ingen av oss visste vad vi skulle säga så istället sträckte Justin ut sina armar och snart omfamnade vi varandra i en mjuk kram.
”Vi hörs!” Sa han innan jag stängde dörren efter honom.
Jag stod kvar i hallen en stund innan jag bestämde mig för att gå och tvätta bort mitt smink och sedan därefter gå och lägga mig i sängen. Den natten blev in princip sömnlös eftersom det enda som fanns i mitt huvud var Justin. Hur jag än försökte gick det inte att sluta tänka på honom. Kanske var det fel att ta hem honom hit? Jag skulle kanske undvikit honom istället? Allting hade varit mycket bättre om jag aldrig träffat honom igen.
Nytt kapitel imorgon.
Kapitel 55.
Starbucks närmade sig allt mer och när jag bara var någon meter ifrån sköljdes en lättnad över mig, ända tills jag kände allting domna av i kroppen och jag föll hjälplöst till marken.
Justins version.
Det känns som att Taylor har varit borta i en evighet. Vad jag kan minnas så ligger inte Starbucks speciellt långt härifrån, om hon inte har träffat någon på vägen då vill säga.
Eftersom det inte händer så mycket på sjukhuset mer än att vi hela tiden får information om att Julia mår bättre men att hon fortfarande är medvetslös, så bestämde jag och Ryan oss för att vi skulle gå och sätta oss i cafeterian så länge. När vi var på väg dit kunde vi långt borta höra folk som pratade högt och någonting kom rullandes på golvet. Jag vände mig bak och såg ett gäng läkare och sjuksköterskor komma halvt springandes med en bår och på den låg en tjej. Jag och Ryan ställde oss mot väggen för att dem skulle kunna komma förbi och mitt hjärta höll på att stanna då jag såg att det var Taylor som låg på båren. Jag fick inte fram några ord och det kändes som att all luft gick ur mig. Ryan stod också helt tyst och ingen av oss sa någonting på en lång stund. Jag kom plötsligt tillbaka till verkligheten och började springa. Jag kom fram till en glasdörr och kunde se läkarna och sjuksköterskorna göra sig iordning för något och på båren låg Taylor livlös. Jag öppnade dörren panikslaget och gick in i rummet med snabba steg, men jag hann bara fram en liten bit då plötsligt en läkare tog tag i mig och stirrade på mig med en allvarlig blick.
”Sir, ni får inte vara här inne.” Sa han och började putta mig bakåt.
”Vad har hänt med henne?” Halv skrek jag och jag kände återigen att min andning blev svårare.
”Vi kan inte riktigt svara på det ännu, du får vänta utanför så länge.” Sa läkaren och nu hade han puttat ut mig från rummet. Han låste dörren efter sig och jag kunde inte göra mer än att vänta.
Taylors version.
Jag vaknade upp och kände att jag låg på något hårt och fuktigt. Jag kollade mig runt och insåg snabbt att jag låg på en väg. Det var helt folktomt runt omkring mig och det var bara några enstaka lampor som lyste här och där. Jag reste mig upp och såg att jag var precis framför Starbucks. Jag försökte minnas hur jag kunde ha somnat här på gatan och det var då jag kom på att jag varit på väg hit från sjukhuset. Jag skulle handla kaffe. Men jag handlade aldrig kaffet eftersom jag blev jagad av någon. Eller det var inte någon utan det var några som jagade mig. Dem skrek någonting om att Justin var deras. Justin… vart är han? Jag måste tillbaka till sjukhuset. Jag vet ju inte hur länge jag har legat här på gatan, kan det vara timmar, dagar? Men någon borde ju ha hittat mig?
Det är inte en enda människa ute, hur kan det vara möjligt?
Jag hade börjat gå mot sjukhuset men av ren reflex stannade jag plötsligt upp då jag såg en rörelse längre bort på gatan. Jag började följa efter människan jag sett men på något sätt kom den bara längre och längre bort. ”Hallå?” Skrek jag och den stannade plötsligt upp och vände sig åt mitt håll. Jag trodde jag skulle bli rädd då människan började springa mot mig, men det var precis som att jag inte hade några känslor alls. Jag kände varken lycka, lättnad, rädsla, olycka, ingenting.
Människan närmade sig och jag såg att det var en liten pojke, han såg ut att vara runt sju års åldern och jag kunde knappt tro mina ögon då jag såg att det var Leo som nu stod framför mig.
”Leo?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”Hej Taylor.” Sa han och log brett mot mig.
”Vad… vad gör du här? Är inte du…?” Sa jag och kände att jag blev alldeles tom på ord.
”Död… jo visst är jag det.” Sa han och log fortfarande mot mig.
”Menas det med att jag också… är… det?” Sa jag och fast jag gärna hade velat känna rädslan för en gångs skull så fanns den inte där.
”Inte helt.” Sa han menande.
”Inte helt? Hur kan man vara halvt död?” Sa jag och var alldeles förvirrad.
”Du kämpar just nu på sjukhuset för att inte dö.” Sa han och log mot mig.
”Vad har hänt?” Sa jag och jag förstod fortfarande ingenting.
”Din sjukdom slog ut då du blev jagad av de elaka tjejerna.” Sa han och han verkade för en stund smartare än mig.
”Så jag ligger på sjukhuset nu och kämpar för mitt liv? Kan jag påverka det på något sätt, kan jag på något sätt göra så att jag överlever?” Sa jag och för en liten stund kändes det som rädslan kröp inom mig.
”Inte vad jag vet, jag kunde inte göra det när jag dog i alla fall.” Sa han och log.
”Hur kan du vara så glad när du säger det?” Sa jag och förstod inte alls hur han kunde stå och le åt döden.
”Jag har lärt mig att hantera det.” Sa han och log.
”Jag har saknat dig!” Sa jag och gick ett steg närmare honom vilket han inte alls verkade tycka om eftersom han backade bakåt.
”Tay, låt oss inte komma för nära inpå varandra, så fort du vaknar kommer du inte komma ihåg att du träffat mig. Se det hela som en dröm.” Sa han allvarligt.
”Men varför är du här?” Sa jag och kollade frågande på honom.
”För att hjälpa dig… du hade aldrig klarat av att vara här utan någon med erfarenhet. Kom, vi går till sjukhuset.” Sa han och började gå.
”Men Leo… det kommer inte vara någon… där… Justin!?” Sa jag och blev alldeles chockad då jag såg Justin komma gåendes ut från sjukhusets ingång.
”Tay, det är inte lönt att du pratar med honom… han kommer varken se eller höra dig.” Sa Leo och stannade och vände sig mot mig.
”Men hur kan han vara här när det är alldeles folktomt överallt annars?” Sa jag frågande.
”Där din kropp ligger för tillfället är där det är befolkat. Alltså kommer du kunna se och höra alla runt omkring.” Sa Leo och han lät så vuxen.
Jag sprang mot Justin då han satt sig ned på en bänk utanför ingången. Men jag stannade upp en bit ifrån då jag insåg att han grät. Jag kan inte minnas när jag senast såg honom gråta.
”Tay kom nu, det är inte lönt att stå här.” Sa Leo och gick in genom dörrarna till sjukhuset.
Hur mycket jag än ville stanna hos Justin var det någon sorts dragningskraft som drog mig in genom ingången. Jag följde med Leo upp på ovanvåningen och snart möttes vi av Mamma, Bill, Julias föräldrar och Ryan. Dem alla tre satt tysta i väntrummet och jag kunde ana tårar i mammas ögon. Jag stannade till för en stund men när jag såg att Leo inte gjorde de följde jag efter honom i en lång upplyst korridor. Han stannade plötsligt till utanför en dörr som hade en liten fönsterruta. Jag kollade försiktigt in genom rutan och såg mig själv ligga på en sjukhussäng inkopplad i en massa sladdar, slangar och apparater. Jag tog tag i handtaget till dörren men kände snabbt Leos hand ta tag i min.
”Tay, du kan inte göra någonting för att snabba på något. Vad du än kommer göra så kommer det vara som att du aldrig gjort det, okej?” Sa han allvarligt och kollade mig djupt i ögonen.
Jag nickade och svalde hårt innan jag öppnade dörren försiktigt. På något sätt kändes det som att minsta rörelse jag skulle göra, skulle väcka den halvt levande mig som låg på sängen. Men hur högt jag än pratade, rörde mig… så fick jag ingen reaktion från någon.
Justins version.
”Justin? Justin Bieber?” Hörde jag en röst säga då jag satt mig på en bänk utanför sjukhuset. Jag försökte fixa till mina vattenfyllda ögon och kollade upp och möttes av en kort blond tjej som såg ut att vara i tretton års åldern. ”Ja.” Sa jag och försökte tränga fram ett leende.
”Jag vill inte störa, men jag vill bara att du ska veta vad som har hänt med din flickvän.” Sa hon och hon lät nervös, det var precis som att hon var beredd på att jag skulle snäsa av henne vilken sekund som helst.
”Jag vet vad som har hänt, hon ligger på sjukhuset just nu.” Sa jag och suckade.
”Jag menade inte de, jag menar vad som hände innan hon kom in på sjukhuset, vad som hände, jag såg allt.” Sa hon och jag förstod inte riktigt vad hon menade.
”Vaddå såg allt?” Sa jag frågande.
”Hon blev jagad.” Sa hon och hade fortfarande den nervösa tonen på sin röst.
”Jagad av vem?” Sa jag och reagerade på det hon just sagt.
”Jag tror dem var dina fans, för dem skrek att du var deras och kallade henne en massa otäcka saker. Dem började springa efter henne och det tog inte lång tid innan hon bara trillade ihop på marken. Tjejerna som jagat henne sprang fram till henne och då dem insåg att hon var medvetslös sprang dem därifrån. Det var jag som ringde ambulansen.” Sa hon och hon lät rädd.
”Är det sant? För om det bara är ett trick på att försöka imponera på mig så är jag inte så öppen för det.” Sa jag och kollade allvarligt på henne.
”Jag talar hundra procents sanning. Jag ville bara att du skulle veta.” Sa hon och började gå. För en stund tänkte jag stoppa henne, men jag hade ingen ork kvar längre. Orden som kom ut från hennes mun hade sugit åt sig all ork i min kropp. Hade mina fans orsakat det här? Var det deras fel att Taylor nu låg på sjukhuset och var nära på att dö? Nu kände jag skulden komma krypandes. Det var mitt fel att det hänt… jag skulle inte ha låtit henne gå själv, fast hon ville det skulle jag ha protesterat. Om hon aldrig blivit tillsammans med mig hade mina fans aldrig vetat vem hon var och dem hade aldrig haft ett sådant hat mot henne, hon hade sluppit allt detta. Hon hade definitivt sluppit den hemska sjukdomen som kletar sig över hela henne. Hon kommer ha det så mycket bättre utan mig. Mina fans kommer sluta hata om jag försvinner ur hennes liv, hon kommer inte längre behöva känna någon press.
Jag gick mot bilen som vi parkerat på parkeringen. När jag satt mig bakom ratten tog jag upp min mobil och ringde till Ryan som svarade efter någon signal.
”Vart är du?” Sa han och lät orolig.
”Jag sitter i bilen.” Sa jag och suckade.
”Vart ska du?” Sa han frågande.
”Bort… bort ifrån LA. Jag tror jag sticker till Vegas, pappa ska ändå dit nu i helgen så jag kan åka dit med honom. Och när Taylor nu vaknar, eller om hon nu vaknar, snälla… säg inte vart jag åkt någonstans, låt henne inte ringa mig, låt henne inte leta efter mig, okej?” Sa jag allvarligt.
”Dude? Du kan ju inte bara lämna henne utan förklaring fattar du väl?” Sa han frågande.
”Hon kommer förstå… hon kommer inse att det är för hennes eget bästa.” Sa jag och kände hur svårt det här skulle bli, men det är något jag måste göra.
”Whatever you say bro… men när kommer du tillbaka?” Sa han med tung röst.
”Vet inte, men jag hör av mig.” Sa jag och suckade än en gång.
”Jag finns här när som, okej?” Sa han menande och lät allvarlig.
”Jag vet… vi hörs! Hej.” Sa jag och lade på.
Jag startade bilen och tvekade en stund på att köra iväg. Det var så mycket jag lämnade bakom mig på sjukhuset. Taylor är en stor del av mitt liv och att jag lämnar henne på ett sätt som är oförlåtligt, förstår jag inte. Men som jag sa till Ryan, det är för hennes eget bästa och hon kommer förstå det.
På väg hem hade jag ringt både mamma och pappa och berättat vad jag gjort och vad jag tänkte göra. Pappa tyckte det var helt okej att jag följde med honom till Vegas och mamma var till en början väldigt fundersam över mitt val. Hon tyckte jag var alldeles för hård mot Taylor, men när jag sa att det var mitt val och att jag stod fast vid det, hade hon inte så mycket mer att säga till om.
Taylors version.
Två dagar senare.
”Hur känner jag om jag överlever? Kommer allt bara svartna för mig här och sedan kommer jag vakna upp i det verkliga livet?” Sa jag och kollade på Leo då vi satt i rummet där den halvt levande jag låg på en sjukhussäng, fortfarande medvetslös.
”Du kommer så småningom känna dig svag, vilket menas med att den riktiga du börjar bli starkare. Men så länge du känner dig stark här, så är läget för dig fortfarande kritiskt. Så hur känner du dig?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Jag känner mig som vanligt.” Sa jag och suckade.
Julia som äntligen vaknat till liv har varit och besökt mig ett antal gånger och idag var faktiskt första gången hon hade bebisen med sig. Stunden då hon började gråta och sa att jag var tvungen att vakna eftersom hennes dotter gärna vill träffa mig, var det ganska störigt eftersom jag inte kunde känna några känslor. Fast jag gärna hade velat gråta med henne så gick det inte. Jag önskar bara det fanns något sätt för mig att börja leva igen. Jag vill inte vara här där det inte finns några känslor.
Justin har inte varit och hälsat på mig en enda gång vilket jag i vanliga fall hade blivit väldigt sur över, men inte så lätt att bli det i ”ingakänslorlandet.” Jag undrar varför han inte varit här?
Mamma har heller inte varit här, eller hon har stått utanför dörren och tvekat ett antal gånger, men tillslut beslutat sig åt att inte gå in. Både Pattie, Alfredo och Kenny har varit här och alla tre hade på något sätt haft ett väldigt skumt humör. Dem har på något sätt försökt vara glada, men det är något som har hindrat dem? Tänk så har något hänt med Justin, med tanke på att han inte varit här? Tänk så har han råkat ut för en olycka? Det som stör mig otroligt mycket är att jag inte kan leta efter honom.
Jag vet inte hur länge vi har suttit i rummet, men för en stund började jag faktiskt känna mig väldigt slö i kroppen. Det var nästan som att min kropp ville sova. Det kändes tungt att ens lyfta handen.
”Hur sa du att man skulle känna om man höll på att börja leva igen?” Sa jag och kollade frågande på Leo.
”Trött, slö, väldigt svag i hela kroppen så att säga.” Sa han och log.
”Jag tror jag håller på att vakna.” Sa jag och en gnysta hopp fanns inom mig.
”Då du känner dig svag ska du försöka sova, det är då chansen är som störst, att du vaknar till liv i verkligheten.” Sa han och log återigen.
Jag slöt mina ögon och det kändes nästan som att jag skulle somna vilken sekund som helst. Men precis då jag höll på att slumra till kom jag på att jag inte sagt hejdå till Leo. Men då jag skulle öppna mina ögon igen vaknade jag till i sjukhussängen. Jag kollade mig runt och såg att rummet var alldeles tomt. Jag kom ihåg varför jag låg här, jag blev jagad av Justins fans, min sjukdom måste ha brutit ut.
Jag låg vaken en stund och snart öppnades dörren till rummet och in kom Julia och Ryan. Dem båda två sken upp i stora leenden då dem såg att jag var vaken. Dem tog vars en fåtölj och drog dem närmare sängen. När dem satt sig ned tog Julia tag i min hand och kollade på mig glatt.
”Jag visste att du skulle vakna.” Sa hon och skrattade till.
”Vart är babyn?” Sa jag frågande.
”Hon är hemma hos mamma och pappa, vi ville komma hit och se hur det var med dig.” Sa hon och log.
”Vart är Justin?” Sa jag och blev ledsen över att det inte var han som var här med mig när jag vaknat.
”Han är på… semester.” Sa Ryan tyst och kollade ned i golvet samtidigt som han sa det.
”Semester? När kommer han tillbaka?” Sa jag och blev förvirrad.
Hur kunde han åka på semester när jag låg på sjukhuset? Det är inte likt honom.
”Jag vet inte…” Sa han och ryckte på axlarna nonchalant.
”Kan jag få låna någons telefon, jag måste ringa honom och säga att jag har vaknat.” Sa jag och sträckte ut handen i hopp om att dem skulle låna ut en telefon till mig.
”Tay…” Sa Julia och suckade tungt.
”Vad?” Sa jag och förstod ingenting.
”Jag låter dig sköta det här.” Sa Ryan och klappade Julia på axeln då han reste sig upp från fåtöljen och började gå mot dörren.
”Låta dig sköta vad Julia?” Sa jag frågande.
”Tay… jag vet inte hur jag ska säga det… men… Justin vill inte ha med dig att göra… han har brutit kontakten med dig helt och han vill varken att du ringer eller letar efter honom. Det är för ditt eget bästa.” Sa Julia och så fort hon sagt det drog jag till mig min hand som hon höll hårt i sin. Det kändes som att hela jag vändes ut och in och jag ville bara skrika ut.
”För mitt eget bästa? Hur kan det vara för mitt eget bästa när killen jag älskar krossar mitt hjärta?” Sa jag och jag kände tårarna som bildades i mina ögon.
”Du kanske inte förstår nu, men han gör faktiskt dig en tjänst. Du kanske klarade din kollaps förra och denna gången, men nästa gång kan hoppet för dig vara ute Tay, och du måste förstå att leva Justins liv inte är det bästa alternativet för dig just nu.” Sa hon och lät jobbigt vuxen.
”Jag måste ju kunna få ringa honom så att vi får snacka ut om det?” Sa jag chockat.
”Han ville absolut inte att du skulle ringa honom. Det är bara att gilla läget och försöka anpassa sig efter det nya.” Sa hon och log halvt mot mig.
”Det finns inget nytt läge och det kommer aldrig finnas. Justin har stuckit och mamma är min närmsta fiende för tillfället. Jag har ingenstans att ta vägen.” Sa jag och tårarna rann nu nedför mina kinder.
”Du kan bo hos mig och Ryan?” Sa hon menande.
”Det kommer aldrig funka nu när ni har babyn och allt…” Sa jag och suckade.
Jag försökte så gott jag kunde, gå igenom olika alternativ i mitt huvud om vart jag skulle kunna ta vägen. Att bo kvar i LA som Justin Biebers övergivna flickvän är ett uteslutet alternativ. Om jag ska börja om på ruta ett, ska jag göra det någonstans där jag vet att jag kommer klara det.
Jobb jobb jobb.
Kapitel 54.
Vi har tillbringat hela dagen på stranden som nästan var helt folktom om man inte bortser från de otroligt ivriga och nyfikna paparazzis som gömt sig i buskasken. Hur dem har fått reda på vart vi var vet jag inte, men jobbiga var dem definitivt. Det som var mindre roligt var att vi upptäckte inte dem förrän jag satt gränsle över Justin i sanden, så det är väl inte jätte barntillåtna bilder dem har fått kanske, men det finns tyvärr inte så mycket att göra åt saken.
”Det här är den bästa resan jag varit på.” Sa jag då vi låg tillsammans på en solsäng på den stora altanen till huset.
”Att spendera den med världens vackraste tjej gör den ännu bättre.” Sa Justin och kysste min panna.
Två månader senare.
Tiden går så fort, det känns nästan som att jag och Justin kom hem från Mexico igår, men i självaste fallet kom vi hem för ungefär två månader sedan. Julia ska föda vilken dag som helst och vi alla går nervöst och väntar på att dagen ska komma då vi måste åka i ilfart till sjukhuset.
Jag har för det mesta sovit hos Justin, då han inte varit iväg på event och andra jobb grejor. Och idag var dagen då jag och mamma skulle ha vårt största bråk någonsin.
”Jag tror jag sover hos Julia och Ryan ikväll, med tanke på att vi inte vet när babyn kommer.” Sa jag till mamma då jag mötte henne i köket på morgonen.
”Det tycker jag inte att du ska göra… det är väl bättre om du sover här hemma så skjutsar jag eller Bill dig till sjukhuset när det behövs?” Sa mamma smått strängt då hon stod och skar upp bröd.
”Varför skulle det vara något problem om jag sov hos dem?” Sa jag spydigt.
”För att du aldrig sover hemma längre, du är in princip aldrig hemma nu för tiden, och om du är de så är du bara det för att äta eller hämta rena kläder. Var det ens lönt att vi ordnade ett rum till dig här hemma och inredde det med dyra möbler om du ändå inte använder det?” Sa mamma och kollade på mig med en menande blick och orden som kom ut ur hennes mun fick min mage att vrida sig.
Jag stod bara tyst och visste inte vad jag skulle säga, hon hade rätt… men att hon påstod att vi inte hade behövt ordna ett rum till mig här hemma fick mig krossad.
”Men om jag inte skulle fått ett rum, skulle jag fått bo på gatan då eller?” Sa jag lika spydigt igen.
”Du hade väl kunnat bo hos Justin, med tanke på att det är de enda du gör nu för tiden.” Sa mamma lika spydigt tillbaka vilket fick mig att ilskna till.
”Så du menar att du på sätt och vis inte hade brytt dig om jag flyttat hem till Justin för i så fall får jag ju ta och gratulera dig eftersom du precis vunnit priset för årets sämsta mamma.” Sa jag och klappade sarkastiskt med händerna.
”Passa dig!” Sa hon högt och spände blicken i mig.
”Men berätta då? Hur menar du med det hela? Vill du att jag ska ta mina saker och flytta här ifrån, för om jag ska vara ärlig så har jag ingen lust att bo kvar om du ändå ska vara så jävla sur hela tiden!” Halv skrek jag.
”Du är 18, du får göra precis vad du vill.” Sa hon utan att kolla mig i ögonen.
”Så nu helt plötsligt får jag göra precis vad jag vill, men för fem minuter sedan fick jag absolut inte åka hem till Julia och Ryan och sova där. Make up your mind mother!” Sa jag återigen spydigt.
”Du kan gå härifrån om du ska ha den attityden.” Sa hon argt.
”Och gå härifrån menas med? Flytta härifrån eller gå upp på mitt rum för att lugna ner mig?” Sa jag och kände hur ilskan bubblade inom mig.
”Det får du väl avgöra själv, det är väl inte mitt problem.” Sa hon spydigt.
”Perfect! Have a nice life!” Skrek jag och stormade ut ur köket och ut genom ytterdörren, ut i spöregnet. Jag har inget körkort så att sno en av bilarna var inte ens ett alternativ. Istället började jag gå och insåg snabbt att jag glömt min mobil uppe på mitt rum, men att vända tillbaka tänkte jag absolut inte göra. Det kändes som att det skulle hinna bli kväll innan jag skulle komma fram till Julia och Ryan, med tanke på att dem bor ända nere vid havet och jag uppe i bergen.
Det hade ungefär tagit en timme eller två för mig att komma ner till havet, och nu stod jag utanför Julia och Ryans hus och hoppades på att dem skulle vara hemma. Det hade inte heller slutat regna så jag var genomblöt från topp till tå. Jag plinga på dörren och inom någon sekund öppnade Julia dörren och fick en förvånad min när hon såg mig stå framför henne dyngsur.
”Gumman, vad har du gjort?” Sa hon och gick åt sidan så att jag skulle kunna komma förbi.
”Gått hemifrån.” Sa jag tyst och jag kunde höra hur det droppade från mina kläder.
”Gått?! Varför körde inte Katherine eller Bill dig?” Sa hon frågande.
”För att jag och mamma hade världens största bråk och jag kommer aldrig någonsin sätta min fot i det huset igen.” Sa jag och suckade tungt.
”Här, ta dessa. Gå in på toaletten och byt om, och efter det så sätter du och jag oss ned och pratar om vad som har hänt, okej?” Sa hon och gav mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Jag nickade mot henne och gick in på toaletten. Jag möttes av min hemska spegelbild. Jag såg ut som jag vet inte vad. Mascaran hade runnit så jag var helt svart under ögonen och håret hängde slickat ned alldeles blött.
Jag kom ut från badrummet och möttes av Julia, Ryan och Justin i sofforna i vardagsrummet. Vad gjorde Justin här? Jag hade ingen lust att diskutera mitt och mammas bråk med varken honom eller Ryan. Detta var bara en grej jag kunde prata med Julia om, eftersom jag vet att hon skulle förstå. Jag torkade mitt hår med en handduk samtidigt som jag gick mot sofforna och när jag satte mig ned bredvid Justin kysste han mig lätt på kinden. Jag hade fortfarande ilskan kvar inom mig sen mitt och mammas bråk så jag var inte på något gull humör, istället log jag bara halvt tillbaka mot honom.
”Så, berätta nu.” Sa Julia och kollade på mig frågande.
”Nä, skitsamma… det spelar ändå ingen roll.” Sa jag och hoppades på att dem inte skulle bry sig.
”Är det säkert? Du vet att du kan prata med oss när som helst.” Sa Ryan menande.
Jag nickade och tryckte fram ett halvt leende mot honom därefter lutade jag mig bak mot ryggstödet på soffan. Jag suckade tungt och sekunden då jag slöt ögonen, dök bilderna från bråket tidigare idag upp. Jag öppnade ögonen snabbt och hoppades på att allt snart skulle bli som vanligt, men så länge mamma inte ringer hit och frågar om jag är här, kommer det aldrig att bli bra igen.
Klockan var lite över tolv på natten och Julia och Ryan hade gått och lagt sig för längesedan. Men varken jag eller Justin kunde somna så istället låg vi i den ena soffan och pratade.
”Kan du inte berätta vad som hände mellan dig och din mamma idag?” Sa han tyst.
”Vi bara bråkade… jag tror aldrig vi har haft ett sådant stort bråk tidigare.” Sa jag och suckade.
”Men det kommer väl lösa sig?” Sa han frågande.
”Jag vet inte… inte så länge hon inte ringer och frågar vart jag är någonstans.” Sa jag och kände att allting var väldigt hopplöst för tillfället.
”Jag är säker på att ni kommer lösa det.” Sa han och smekte mitt huvud.
”För tillfället är jag officiellt hemlös.” Sa jag och log sarkastiskt mot honom.
”Det kan jag inte påstå? Mitt och mammas hem är ditt hem också.” Sa han och kollade på mig menande.
”Jo, men det känns som att jag tränger mig på hemma hos er.” Sa jag bekymrat.
”Klart du inte gör?” Sa han och skrattade till.
Istället för att säga någonting kysste jag honom istället, men avbröts då dörren till Ryan och Julias sovrum slets upp och ut från rummet kom en chockad Julia som höll sig för magen.
”Vad är det Julia?” Sa jag och satte mig upp i soffan.
”Jag tror mitt vatten har gått.” Sa hon och hon andades så tungt att det var svårt att höra vad hon sa.
”Du tror att det har gått, men du är inte säker?” Sa jag och förstod inte riktigt.
”Det är alldeles blött i sängen och det luktar lite skumt.” Sa hon förvirrat.
”Då har definitivt ditt vatten gått.” Sa Justin och reste sig upp från soffan.
Jag och Julia vände våra blickar mot Justin och jag tror Julia blev minst lika förvånad som mig.
”Vaddå? Mamma har berättat.” Sa Justin och fick lite smått panik.
Jag reste mig också upp ur soffan och gick mot Julia för att hjälpa henne och vad jag inte förstod var vart Ryan höll hus?
”Vart är Ryan?” Sa jag då jag lät henne luta sig mot mig.
”Jag kunde inte väcka honom, han sov för tungt.” Sa hon stressat.
”Justin gå och väck honom och Julia, du måste lugna ner dig, jag vet att det är jobbigt för tillfället, men du vet lika väl som mig att jag inte klarar av att vara i stressiga miljöer, så för bådas bästa är det nog bäst om du försöker lugna ner dig lite.” Sa jag och försökte prata så lugnt som möjligt.
Hon nickade mot mig och tog djupa andetag.
Det tog inte lång tid innan Ryan och Justin kom ut ur sovrummet och minen som täckte Ryans ansikte var att dömma väldigt chockad men samtidigt glad.
”Let’s go foaks!” Sa Ryan och tog tag i Julia så att jag kunde gå med Justin till bilen så länge.
Justin hade kört så fort han kunde till sjukhuset och när vi väl var framme fick vi släppa av Julia och Ryan vid ingången så att vi sedan kunde köra och leta efter parkering.
”Jag har nästan inte fattat än att Julia och Ryan snart kommer bli föräldrar.” Sa jag och tonen på min röst kunde man tyda som väldigt förvirrad och chockad.
”It’s gonna be a lucky day.” Sa Justin och skrattade till samtidigt som han lade sin hand på mitt lår.
Jag, Justin, Ryan och Julias föräldrar satt nu i ett litet väntrum och väntade på svar från doktorn om hur allting hade gått. Nästan så fort Julia och Ryan hade kommit in på sjukhuset hade hon börjat få värkar vilket tydde på att hon snart skulle föda. Jag tyckte dock det var konstigt att Ryan inte var med i rummet när hon föder. ”Varför är du inte där inne hos henne?” Sa jag och kollade frågande på Ryan.
”Jag blir så nervös, så jag hade bara varit i vägen.” Sa han nervöst.
Jag svarade inte tillbaka utan nickade bara förstående mot honom.
Jag kände Justins hand som flätade in sig i min och för någon sekund klämde han till den väldigt hårt.
”Det där gör ganska ont.” Sa jag och skrattade till.
”Förlåt… jag är bara så nervös.” Sa han och tog ett djupt andetag.
”Babe, du ska inte vara nervös… varför är du de?” Sa jag och tyckte han var otroligt gullig.
”Tänk så händer det något?” Sa han och kollade frågande på mig.
”Överlämna nervositeten till Ryan istället.” Sa jag och släppte hans hand och tog istället tag i hans ansikte och kysste honom lätt.
Det hade nu gått ett dygn sedan vi kom in på sjukhuset och ingen hade ännu kommit och gett oss någon information. Men precis när jag höll på att somna till såg jag en läkare som kom gåendes mot oss.
”Är ni i sällskap till Mrs Dawson?” Sa han och kollade på oss alla fem.
”Ja.” Sa vi i kör och vi blev nog alla väldigt nyfikna.
”Allt har gått bra med babyn.” Sa han och log.
”Julia då?” Sa Ryan och reste sig upp.
”Det blev lite komplikationer under födelsen, hon tappade medvetandet och vi försöker väcka upp henne. Det brukar oftast inte vara något farligt.” Sa han vilket fick mitt hjärta att dunka fortare.
”Hur lång tid kan det ta?” Sa Ryan och jag såg på honom att han höll på att bli galen.
”Från några timmar till någon dag bara.” Sa läkaren och log.
”Någon dag?!” Sa Ryan högt och såg chockad ut.
”Mr Good, det brukar inte vara så farligt.” Sa läkaren och försökte lugna Ryan.
”Det brukar inte vara så farligt? Men tänk så är det de då?” Sa han frågande.
”Vi ska göra allt vi kan för att hon ska vakna så snart som möjligt.” Sa läkaren och log innan han vände sig om och började gå därifrån.
”Läkare alltså, dem är så dåliga på att ge ut information. Här sittar man helt ovetandes och hoppas på det bästa. Förresten, Tay… din mamma och Bill är på väg hit, jag ringde henne för en stund sedan.” Sa Julias mamma och kollade glatt på mig.
Jag spärrade upp mina ögon och återigen började mitt hjärta slå fortare. Mamma var den sista personen jag ville träffa för tillfället och jag tänkte verkligen inte sitta kvar här när hon kommer.
”Jag går och handlar kaffe på Starbucks.” Sa jag och reste mig upp.
”Babe, det är mörkt ute… ska jag följa med dig?” Sa Justin och tog tag i min hand.
”Nej, det är lugnt. Jag behöver lite tid för mig själv bara.” Sa jag och kysste honom lätt på munnen innan jag gick därifrån.
Jag kom ut på gatan och kände mörkret som svepte sig omkring mig. För en stund kände jag ett stort obehag eftersom jag kände mig väldigt ensam, det är nästan så att jag ångrar att jag inte lät Justin följa med. Men för tillfället ville jag bara vara själv och låta tankarna flöda. Ska jag komma tillbaka till sjukhuset och be mamma om ursäkt eller ska jag undvika henne och låta henne säga förlåt först? Mitt i mitt tänkande hade jag inte lagt märke till ett gäng tjejer som stod och väntade på bussen en bit ifrån Starbucks och det jag heller inte märkt var att dem alla stod med blickarna riktade på mig.
Då jag lagt märke till dem försökte jag bara att ignorera dem när jag gick förbi.
”Hora.” Hörde jag en av dem skrika efter mig. Jag fortsatte bara att gå och försökte att stänga ute deras röster. ”Stanna då!” Hörde jag någon annan skrika, men jag fortsatte bara att gå.
”HÖR DU DÅLIGT DITT JÄVLA ÄCKEL! STANNA!” Hörde jag någon annan skrika och nu hörde jag steg bakom mig. Jag vände mig om och såg att gänget på 6 tjejer nu var på väg mot mig. Jag började gå fortare och min andning blev tätare. ”JUSTIN ÄR MIN, FATTAR DU!?” Ropade dem allihop och därefter skrattade dem gällt men väldigt ondskefullt. Snart hade jag börjat småspringa eftersom jag kände att dem snart var väldigt nära inpå mig. Jag kände en rädsla som sprack upp inom mig och jag ville bara börja gråta. Jag önskade att jag hade haft Justin med mig och att det här aldrig skulle ha hänt. Jag har inte gjort dem någonting men ändå så orkar dem lägga ned sin tid på att hata.
Tjejerna hade också börjat springa och dem skrek allihop samtidigt så jag kunde inte tyda någonting dem sa, men jag bara fortsatte springa och jag sprang nu så fort att jag nästan inte ens hann med mina egna ben. Rädslan hade nu kommit fram helt och jag kände tårar som rann nedför mina kinder.
Starbucks närmade sig allt mer och när jag bara var någon meter ifrån sköljdes en lättnad över mig, ända tills jag kände allting domna av i kroppen och jag föll hjälplöst till marken.
